Pela, Fadime och Abbas, till slut på väg att få upprättelse

På lördag är det ett decennium sedan Fadime Sahindal sköts i huvudet av sin egen pappa, han var därtill pressad av släkten för att återupprätta sin och släktens heder. På bloggen Fadimedagen kan man följa arbetet med att minneshålla händelsen och belysa det samhällsproblem som hederskulturen innebär.

Lena Andersson är lite ojämn i sina kolumner i DN, men i förrgår satte hon fingret på kärnan i hedersproblematiken:

Morden är blott ett symtom. Hederskulturen utgörs av idealiserade könsroller och individens fråntagna autonomi. […]

Ett av problemen i hanteringen av hederstänkande är att det inte är det fysiska våldet som utgör systemet. Hedersmorden, som är få, är snarare tecknet på att systemet krackelerar. Det fysiska våldet följer när tvånget misslyckas. Mord på döttrar är inte systemets väsen, kontroll är dess väsen. Kontroll utifrån kön och kyskhet. Hedern och lidandet tiger still, det är skammen och protesten som väsnas.

Fortfarande 2004 kunde Mona Sahlins speciellt utsedde integrationsutredare Masoud Kamali offentligt deklarera: det finns ingen speciell hederskultur. När fallet med den hedersmördade unge mannen Abbas Rezai i våras togs upp till ny prövning hade det svängt. Erik Helmerson skrev då ett inlägg som jag här citerar in extenso (mina länkar):

”Hedersmordet” är vinjetten för Aftonbladets rapportering om mordet i Högsby, där den 20-årige Abbas Rezai dödades under tortyrliknande former av en eller flera av sin fästmös familjemedlemmar.

”Mordet på Abbas Rezai var ett hedersmord”, slår även DN fast i rubriken på startsidan, medan TT:s rubrik lyder ”Ny prövning av hedersmordet i Högsby”.

I dag känns prefixet ”heder” självklart. Abbas Rezai var förlovad med en flicka som av familjen var bortlovad till en kusin i Danmark. Hennes föräldrar hatade relationen till Rezai och lockade paret till sin lägenhet i Högsby. Där dödades Rezai med kokande olja, slag och knivhugg.

Det var ett hedersmord.

Men för ett decennium sedan är det inte troligt att samma händelse hade beskrivits med samma ord.

År 1999 mördades Pela Atroshi av hedersorsaker och tre år senare sköts Fadime Sahindal i huvudet av sin egen far. Det svenska samhället reagerade yrvaket och förvirrat på morden. Fanns det något samband? I så fall vad? Hur kunde man uttrycka det – vilka begrepp var tillåtna, vilka var tabu? ”Vi får aldrig acceptera talet om ’hedersmord’”, skrev dåvarande ministrarna Mona Sahlin och Margareta Winberg i en artikel på DN Debatt efter mordet på Pela Atroshi. I stycket före slog de fast: ”Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor.”

Strax därefter citerades Ingegerd Sahlström, projektledare för Nationellt råd för kvinnofrid, i DN: ”Jag är rädd att peka ut de invandrade männen. Mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över.”

År 2004 utkom antologin ”Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism”. Redaktör var Stieg Larsson, då på tidskriften Expo, senare Sveriges mest kände deckarförfattare. Där uttryckte samtliga skribenter sin skepsis mot begreppet hedersvåld och anklagade sina meningsmotståndare för rasism: ”Att det hedersrelaterade våldet på något sätt skulle vara annorlunda än det våld som svenska kvinnor kan råka ut för är svårt att hålla med om”, skrev till exempel en av författarna, Cecilia Englund.

Mona Sahlin kom senare att ändra åsikt och har blivit en av landets starkaste röster mot hedersrelaterat våld. Men först hann hon i den svenska integrationsdebattens kanske största skandal tillsätta Masoud Kamali som offentlig diskrimineringsutredare. Samme Kamali som gång på gång förnekat, relativiserat och trivialiserat hedersvåldet. ”Det finns en hel del invandrartjejer som går till socialtjänsten och säger att de är misshandlade eller förtryckta hemma, som skyller på det för att få egna lägenheter”, som han år 2004 uttryckte det i en intervju för webbtidningen Paraplyprojektet.

I dag är situationen alltså annorlunda, men det kan vara värt att påminna om ett inte alltför avlägset debattklimat när man betraktar tragedin i Högsby. I medierapporteringen om fallet framkommer flera märkliga omständigheter. Socialtjänsten ska ha sett den hatiska stämningen mot dottern som en ”vanlig tonårskonflikt”. Polisens bristande kunskaper om hedersmord gjorde att utredningen blev lidande. De socialtjänstemän som körde Abbas Rezai till mordlägenheten märkte den hatiska stämningen och Rezais rädsla – ändå lämnade de honom hos familjen.

Det är inte långsökt att ana att fallet hade hanterats mer professionellt om inte den första delen av 2000-talet varit förlorade år i kampen mot hedersrelaterat våld.

Varje typ av brottslighet har sin egen problematik som måste diskuteras för att kunna bekämpas och förebyggas. Annars är de enda som drabbas de unga kvinnor och män som riskerar att dödas av sin familj för kärleks skull.

Med facit i hand ter sig de där åren i början av 2000-talet så märkliga och främmande. Det borde inte vara svårt att ha fler än en tanke i huvudet. Naturligtvis kan man fördöma hedersvåld utan att brännmärka hela kollektiv. Det går utmärkt att belysa hedersproblematik utan att samtidigt förringa det våld som utövas av individer, grupper och familjer vid namn Andersson, Pettersson och Lundström.

Det har tack och lov hänt saker det senaste decenniet, när företrädare för halvprocentspartiet Feministiskt Initiativ på Newsmill nu avfärdar hedersbegreppet som förklaringsmodell så är de inte längre tongivande i debatten. Visst förekommer häpnadsväckande ignorans fortfarande, som när en trivialiserande utställning nyligen sattes upp i Fadimes hemstad Uppsala av alla ställen. Kerstin Ulusoy skrev då i Laholms Tidning:

Att hävda att svensk hustrumisshandel, barnaga eller våld i gayrelationer är hedersvåld är bisarrt. Var i Sverige är det status i att slå sin fru och sina barn? Vilken homosexuell person upprätthåller anseende genom att misshandla en partner? Vem tror att den som mobbar i skolan anses hedervärd?

Pengarna som utställningen kostat kunde lagts på att hjälpa de utsatta och tiden på att diskutera varför det tog så lång tid innan de kom en ambulans sist det ”föll” ner en flicka från en balkong.

Vi sopar hellre under mattan än att erkänna att vi som samhälle misslyckats erbarmligen med att hjälpa dem. Vi missleder hellre ungdomar och ljuger för offren för hedersrelaterat våld än att erkänna att problemet finns. Hur är detta rimligt?

Eller när Eva-Britt Svensson, Europaparlamentariker (V), år 2010 hävdar att uttrycket hedersmord är rasistiskt. Men det officiella Sverige har börjat ta problemet på allvar. Ungdomsstyrelsen gjorde en kartläggning av företeelsens utbredning 2009:

Cirka 70 000 ungdomar i åldern 16–25 år upplever att de inte fritt kan välja vem de ska gifta sig med. Av dem är det 8 500 som ofta oroar sig över att inte kunna välja partner. Det visar Ungdomsstyrelsens kartläggning Gift mot sin vilja.

Det är främst tjejer som oroar sig över att inte själva kunna välja partner – 6,6 procent av tjejerna gör det och 3,8 procent av killarna. Många av de unga tror också att de skulle bestraffas av föräldrarna om de vore homo- eller bisexuella.

Antirasisterna” är rädda för att erkänna att det finns kulturrelaterade problem för att man tror att man då gynnar Sverigedemokraterna. Könsmaktsteoretikernas världsbild bygger på att alla män förtrycker alla kvinnor, alltid. Att erkänna att det finns kulturer och samhällsskikt där det inte är accepterat av omgivningen att män slår kvinnor blir då omöjligt. Att upprätthålla den svartvita världsbilden är för dessa hedersförnekarna viktigare än att hjälpa de tiotusentals unga och vuxna kvinnor och män som är livegna i ett system som sätter släktens ”heder” högre än allt annat. Och nej, det har inte med islam att göra, hedersproblematik har med arkaisk kultur att göra, det handlar om en syn på individen som släktens egendom som fanns före judendom, kristendom och islam. Det har inte ens så självklart med kön att göra heller, båda könen för kulturen vidare, båda är påhejare då avvikare skall bestraffas, den man som inte tar sitt ”ansvar” att bruka våld mot sin kvinnliga släkting fryses ut. Båda kan tillochmed vara utövare av det våld som är den yttersta sanktionen för den som inte följer reglerna – som syns till exempel i Högsbyfallet – och båda drabbas också, mer eller mindre, av systemets kvävande begränsningar av de inblandades livsrum.

[Uppdatering: I sin krönika i Vetenskapsradion historia 9 februari talar Maja Hagerman bland annat om Fadime i en historisk tillbakablick över kvinnor som tvingats gifta sig mot sin vilja, eller vägrat, och fått betala ett mycket högt pris]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: