That’s why the Lady is a Champ

Åsikterna om Thatcher är fortfarande en vattendelare, 32 år efter att hon valdes till premiärminister. Men Lars Anders Johansson ser ändå att något har förändrats i och med att det nu går att göra en storfilm som inte utmålar henne som ett monster:

Det är nog inte alltför långsökt att förmoda att Lloyd och Morgan uppmärksammat något som det radikalsocialistiska feministetablissemanget valt att förbigå med tystnad: den enastående prestation som det innebar för en ung kvinnlig politiker att ta sig upp till toppen i ett helmanligt och tillika stockkonservativt politiskt etablissemang av det slag som det brittiska torypartiet utgjorde vid tiden för Thatchers uppgång. Margaret Thatcher om någon utmanade ett patriarkat och vann. En starkare kvinnlig förebild får man leta efter. Trots detta går hon inte hem hos de kvinnosakskämpar som den sista tiden slutit upp kring Valerie Solanas förbittrade Scum-manifest.

Att Järnladyn kommer nu och tillika med en av världens främsta skådespelerskor i huvudrollen är ett tecken i tiden. Dels för att självständiga kompetenta kvinnor som Margaret Thatcher tycks mer intressanta för dagens självmedvetna unga kvinnor än 60-talets offerpredikanter. Det gäller inte minst bland unga borgerliga politiker som centerpartiets Annie Lööf.

Dels för att den globala ekonomiska krisen visat på vikten av en ansvarstagande ekonomisk politik och där framstår Thatchers hårdföra besparingsåtgärder som väl motiverade. Samma sak gäller nedläggandet av dödsdömda näringsgrenar som varvsindustrin och kolgruvorna – något som återspeglades i den svenska alliansregeringens karaktärsfasta agerande i turerna kring Saab. Thatchers ande svävar över många liberalkonservativa regeringar världen över, även om få av dagens politiker tycks lika grundade i sina värderingar som hon. Det är med andra ord rätt tid för ett hyllningsporträtt på vita duken.

Sedan tycker jag att Annie Lööf varit alldeles för defensiv när hon försvarat sitt val av förebild. Det är inte bara hennes ledarstil (som ibland var väl egen) utan i hög grad vad hon faktiskt åstadkom som är värt beundran.

P J Anders Linder skriver idag i SvD om hur höger och vänster förenas av Mrs T:

Margaret Thatcher var allt annat än felfri. Hon red käpphästar och hennes beslutsamhet kunde slå över i halsstarrighet och leda till olyckliga beslut. Hon polariserade diskussioner vare sig det var meningsfullt eller ej. Men på det stora hela nådde hon enastående framgång: Hon kopplade greppet på inflationen. Hon bröt upp ett djupt destruktivt fackföreningsvälde och fick ned antalet strejkdagar från 29,5 miljoner 1979 till 1,9 miljoner 1986. Hon fick bort konfiskatoriska marginalskatter. Hon såg till att vanskötta statsföretag fick bättre ägare, och hon gav nya samhällsgrupper chans att äga sina hem. Hon gjorde en avgörande insats för att få EU:s inre marknad på plats.

Hatet och föraktet från socialister och vänsterliberaler, som så länge hade dominerat det offentliga samtalet, hindrade inte väljarna att i tre val ge hennes parti långt fler röster än Labour, och det folkliga stödet finns kvar. 2007 bad BBC sin publik att delta i en omröstning om 1900-talets främsta fredstida premiärminister: Thatcher blev etta med god marginal. Man kan inte tala om henne som allmänt älskad, men på respekten är inte att ta miste. Hon hade en stark övertygelse och stod upp för den även när det blåste snålt.

Tony Blair är lika kortfattad som erkännsam i sin självbiografi: ”Storbritannien behövde Thatcherperiodens industriella och ekonomiska reformer.” New Labour förvaltade hennes politiska kvarlåtenskap pietetsfullt.

För en svensk publik som fick sina rapporter från de kretsar Andres Lokko rör sig i var det obegripligt hur hon kunde sitta vid makten när hela folket hatade henne så. Varje val rapporterade svenska media hur Labour gick mot en jordskredsseger och varje valnatt stod de snopna där och kunde inte förklara att britterna valt Margaret Thatcher en gång till. När hon till slut fick gå, efter att som partiledare vunnit tre raka parlamentsval, var det på grund av ett internt uppror i partiet. Tories vann därefter ytterligare ett val under den nye ledaren John Major.

Martin Ådahl skriver bra om Thatcher i senaste numret av Fokus (13/1), tyvärr finns inte artikeln på nätet, han konstaterar att nästan allt hon stod för ekonomiskt, som hon hatades för då, tar vi för självklart i dag, och

Två favoritexempel mot Thatcher är kolgruvestrejkerna och Falklandskriget.

De naiva karlakarlarna i kolgruvefacket som bryts ned av bobbypolisernas batonger har dramatiserats otaliga gånger […] Bakgrunden var dock denna. Kolgruvorna hölls öppna med massiva subventioner. De omoderna gruvorna förstörde arbetarnas lungor med koldamm och koleldningen spydde ut klimatförstörande koldioxid och försurande svaveldioxid. Gruvfacket NUM dominerades av en vänsterextrem minoritet, vars ledare Arthur Scargill gladeligen tog emot stora checkar från Muammar Khadaffi och Sovjet. NUM hade med en kombination av generalstrejker och attacker på strejkbrytare fått regering efter regering på knä. Thatcher vägrade ge vika, slopade subventionerna, började stänga olönsamma gruvor och ersätta kolet med Nordsjögas. Utsläppen rasade. […]

Den 2 april 1982 försökte den blodbesudlade argentinska juntan skyla över en katastrofal ekonomisk politik genom att helt opåkallat invadera Falklandsöarna, 460  km utanför landets kust, befolkade av generationer av britter och brittiska får (minst lika infödda som argentinarna i sitt land). Mot USA:s viljka, som ville hålla generalerna om ryggen, svarade Thatcher med en militärinsats som på tre månader befriade Falklandsöarna. Juntan föll och Argentina har varit demokratiskt sedan dess. Vad exakt är problemet med det?

Thatcher ska inte skönmålas. Hon hade i sanning dåliga sidor, som hennes stenåldersinställning till integration och regionalt självstyre. Hon kallade ANC för terrorister och drack te med Chiles (lika blodbesudlade) diktator Augusto Pinochet.

[…] nästa gång någon nämner Thatcher, fnys inte åt henne, så god socialliberal du är.

Thatchers vänskap med Pinochet berodde för övrigt på att Chile var ett av de få länder som ställde upp på Storbritanniens sida under Falklandskriget.

Tilläggas kan att en del av ”kriget mot facket” bestod i att det infördes krav på medlemsomröstningar inför strejker, extremistiska fackledare skulle inte längre ha frikort att stoppa samhället. När Athur Scargill 1984 drog igång en nationell kolgruvestrejk utan att genomföra medlemsomröstningar fortsatte kolgruverabetarna i Nottinghamshire att arbeta. De var emot strejken, men hade stött den om en nationell medlemsomröstning sagt ja till den. Detta bidrog till att samhället fortsatte fungera, stålverk och andra industrier hölls öppna, kraftverken (som redan innan lagt upp stora egna lager av kol) fortsatte att ge värme och el genom hela vintern. En annan inverkan den uteblivna medlemsomröstningen fick på stridens utgång var att socialhjälpen drogs in för de strejkandes familjer. Den som strejkade hade i och för sig aldrig haft rätt till socialhjälp, men eftersom strejken nu var olaglig förlorade även de som var beroende av arbetarnas inkomster – fruar och barn – denna rätt. Efter ett år slutade strejken, regeringen hade vunnit, de brittiska fackföreningarnas makt att efter eget bevåg störta folkvalda regeringar hade försvunnit för alltid.

Detta inlägg skrivs naturligtvis med anledning av filmen som går upp på de svenska biograferna om några veckor, en trailer kan ses här. Annan kultur som inspirerats av henne listas i dagens DN av Erik Helmerson: Drottningen av pop. En spellista med låtarna på Spotify har också sammanställts.

[uppdatering: Thatcher har ju också personligen bidragit till annan kultur, hon var medlem i det team som uppfann mjukglassen på 40-talet, hon var på 60-talet

en av få konservativa parlamentsledamöter som stödde Leo Abses lagförslag om att avkriminalisera manlig homosexualitet, och hon röstade för David Steels förslag om att legalisera abort.

Och så glömde jag länka till Christopher Hitchens text om Margaret Thatchers sex appeal.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

2 svar to “That’s why the Lady is a Champ”

  1. Dags för en ny Thatcher i drogfrågorna | No size fits all Says:

    […] propos aktuella ämnen: Redan 1986(!) gick Margaret Thatcher mot den politiska strömmen och tillät ett sprutbytesprogram som bromsade spridningen av HIV i […]

  2. Thatcher, en okvoterad kvinna som skrev om reglerna | No size fits all Says:

    […] om henne i mitt längre inlägg från […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: