Sydafrikasanktionerna, Socialdemokraterna och sanningen

Det blev ett visst liv om en passus i Moderaternas idéprogram som antogs på stämman i Örebro i helgen:

Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.

Visserligen var skrivningen inte sakligt fel, men den försökte framställa oss i ett bättre ljus än vi förtjänade, den inbjöd till kritik och förlöjliganden och kunde formulerats på ett annat sätt.

Dock skall vi inte i onödan klä oss i säck och aska, varje samhällsfråga måste ses ifrån den tid den utspelades i. Anders Edwardsson har på Brännpunkt visat hur rösträttsfrågan inte var svart eller vit utan full av färger och gråskalor. Många som kritiserar formuleringen i idéprogrammet påstår nu att den som var emot sanktioner var för Apartheid. Men minnet är kort och selektivt så det kan vara bra att friska upp det. Vem var för, vem var mot och varför? Här följer några citat från en text av Ulf Kristersson i Svensk Tidskrift 1987:

”Sverige håller fast vid att inte införa handelsbojkott mot Sydafrika. Apartheidsystemet kommer att bryta samman ändå. Det är så brutalt att det gräver sin egen grav”

”Till skillnad från Norge och Danmark är Sverige neutralt och kan inte bryta mot internationell rätt och det internationella handelsavtalet GATT.”

Orden är inte Kristerssons egna, de kommer från Statsminister Ingvar Carlsson (S) i juli 1986…

Den som säger att Moderaterna var för Apartheid säger också att Ingvar Carlsson och likaledes sanktionskritiske Metallordföranden Leif Blomberg var för Apartheid, ja, hela den Socialdemokratiska partilinjen var för Apartheid.

Moderaterna var emot ensidiga svenska sanktioner av samma skäl som Socialdemokraterna. Principiellt: Det stred mot internationella avtal och vår neutralitetsdoktrin. Pragmatiskt: Ingenting pekade på att det skulle hjälpa dem det påstod sig hjälpa, däremot skulle det med säkerhet skada både svenska företag och deras lokalanställda. Kritiken mot det omänskliga sydafrikanska systemet – ett av många omänskliga system i dåtidens värld – sköttes och skulle skötas genom diplomati, opinionsbildning och kontakter, inte isolering.

Mot dessa principer ställdes det känslosamma kravet att “göra något”. En mycket framgångsrik kampanj drevs mot alla som inte ville använda sig av just bojkotten som medel mot Apartheidregimen. Den åtföljande utfulningen av de som höll på internationell rätt nötte till slut ned det socialdemokratiska motståndet och partiet vek sig. Undénlinjen – som innebar att Sverige inte skulle fatta ensidiga bojkottbeslut – hade förlorat.

Det finns flera sätt att lösa problem med främmande länder, bojkotten är ett av de sämre. Den kan förvisso vara ett användbart köttben att slänga till en inhemsk opinion, långt från det land det handlar om. Men den har ett historiskt sett uselt track-record för att lösa faktiska problem och drabbar ofta de befolkningar den påstås hjälpa. Därför används bojkotter mycket sparsamt nuförtiden, det handlar numer oftast om varuembargon och om ekonomiska sanktioner riktade direkt mot makthavarnas egna personer.

Principerna som Kristersson beskrev 1987 gäller än i dag:

Att ställa krav på konsekvens är inte att ställa krav på åsiktsneutralitet. Tvärtom är vår handel med Sovjet lika berättigad som våra bandylandskamper mot dem, liksom hårdare kritik mot kommunismens förtryck borde vara det. Det är i öppenhet som kärnan och den fria världens ansvar ligger. Att isolera diktaturer är att misstro demokratin. Att bojkotta och försöka isolera en regim är att bortse från våra möjligheter – och vårt ansvar – att påverka den, att stödja dem som lider under den. [Det innebär] att vi svär oss fria från vad som händer där och att vi nöjer oss med att göra högtravande deklarationer för inrikespolitiskt bruk.

Så, visst bör man inte ta åt sig äran för mer än vad man gjort, men man bör inte heller be om ursäkt för saker som inte behöver bes om ursäkt för. En som inte ber om ursäkt är Gunnar Hökmark:

Jag förnekar bestämt att jag höll talet ”I have a dream” men det är sant att mitt engagemang handlar om den drömmen. Därför har jag alltid velat tvinga diktaturer till öppenhet genom media och genom handel. Diktatorerna själva är de som tror mest på slutenheten. Östtyskland valde muren. Därför blir det ren dumhet när AB hävdar att moderaterna var för apartheid eftersom man var emot bojkott. I så fall var jag också för det kommunistiska systemet i Sovjetunionen med lydstater. Liksom alla andra som verkade för att tvinga fram öppenhet. I vår moderna tid var det inte moderater som accepterade ockupationer eller järnridån, än mindre hyllade Castro, men vi såg gärna handel för att tvinga regimerna på knä.

[uppdaterat: skriver om samma sak på Brännpunkt]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, apartheid, sydafrika, historia, historieförfalskning, socialdemokraterna, moderaterna