Anderssonskans blodsmystik

Jag får väl lov att ändå kommentera Lena Anderssons republikanska drapa i gårdagens DN, fast frågan är om man alls borde bevärdiga någon som droppar ”1933” mitt i texten med ett svar… Andersson har helt missat tanken med den ärftliga tronföljden. Den infördes inte för att få den vid varje tillfälle mest lämpade, ingen inbillade sig det. Den infördes för att tillochmed en ganska medioker regent ändå var bättre än det kaos och den blodsutgjutelse som skulle bli effekten om det inte redan var alldeles klart vem som skulle bli ny regent när den gamla hade dött.

Idén med dagens monarki är inte att de kungliga skulle ha något överlägset blod utan just att de hamnat där på grund av slumpen. Den enda elitism jag ser är den som ständigt pyser fram hos mediaadeln. Vi, vi har minsann jobbat till oss våra positioner, se oss! vörda oss! Se inte den där som bara råkat bli född.

Men en snabb titt på vilka som är släkt med vem i media- och kultursvängen visar att inte alltid bara är talang och hårt arbete som införskaffat dem deras jobb.

Andersson gör kopplingen monarki->blodsmystik-> (nazism->) folkmord. För att vara riktigt säker på att läsaren skall fatta vinken slänger hon in året för Hitlers maktövertagande… Argumentationen hänger ihop sämre än handlingen i en svensk blåfilmad dussindeckare.

Monarki handlar inte om blodsmystik, den handlar inte om någon ”ren ras”, tvärtom så var det mycket vanligt att kungliga gifte sig med utlänningar. I de gamla länderna i Europa hade man sin lojalitet till sin bygd och till sin kung, något ”folk” som kunde utnämnas till genetiskt överlägset kom inte förrän med nationalismen på 1800-talet. Både i Syd- och Nordamerika blev nybyggarna så sura på kungarna i Europa som inte tillät dem att döda och förslava infödingarna att de gjorde uppror.

Det som är gemensamt för de totalitära ideologierna, nazism, fascism och kommunism, är att högst upp står en man som tagit makten själv och därför själv brukar den utan gränser, i de totalitära ideologierna finns ingen plats för gamla dynastier. (Nordkorea skulle kunna vara undantaget som bekräftar regeln här, om det inte vore för att landet enligt grundlagen för evigt officiellt styrs av grundaren Kim Il Sung). När ledare massmördar sin och andra länders befolkningar brukar det inte vara kungar som gör det, det brukar vara self made men; generalsekreterare, lord protectors, presidenter, ”kamrater” och ”ledare”.

Sådana som inbillar sig ha sin egen talang och sitt eget överlägsna intellekt att tacka för sin position tenderar, minst sagt, att bli mer extrema än de som inser att de mest har haft tur och att deras upphöjelse också beror på fliten, och tilliten, hos de som är underställda dem. Diktatorer som tagit makten själva är oerhört mycket mer våldsamma än de som ärvt sin makt. Cromwell, Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, Gadaffi, listan kan göras hur lång som helst. En monark av Guds Nåde vet att han sitter där på grund av en – himmelsk eller jordisk – välvilja och lycka, inte för att han jobbat sig till positionen. Det gör att han inte utmanar ödet alltför mycket genom att behandla folket i landet illa. De som däremot tror att de är ödet har inga sådana begränsningar.

Alltså, monarki handlar inte om blodsmystik, det står i motsats till de totalitära ideologierna och kungar är mycket mindre fallna för folkmord än vad presidenter är.

Fenomenet med självöverskattningen gäller för övrigt inte bara diktatorer. Det är också sant till exempel inom finansvärlden. Eftersom de fått för sig att de bara har sin egen talang och sitt hårda arbete att tacka för sin framgång så är en vanlig inställning bland dagens finansbaroner att de inte är skyldiga någon något, allt de kan lägga beslag på har de också förtjänat. De gamla kapitalisterna, väl medvetna om att en stor del av deras lycka bestod i att ha råkat ha rätt föräldrar, drev också stora projekt för att ge något tillbaka till det samhälle de fötts in i på en lycklig plats. De skulle aldrig bevilja sig de miljardbonusar vi sett de senaste decennierna.

Monarkin är genom sin blotta existens en nyttig påminnelse om att mycket av det vi har beror på vem vi har råkat födas av. Och det är något vi bör tänka på. Mer ödmjukhet hos de lyckligt lottade och mindre övertygelse om deras egen överlägsenhet och rätt att bestämma över andra vore bra. Hej DN! Den sortens meritokrati som de svenska republikanerna förespråkar är sannerligen inget ideal.

Regenten representerar som sagt inte sig själv, eftersom han/hon innehar ämbetet av en slump. Det är det som är själva poängen. Regenten representerar landet och alla dess medborgare. Det är det som skall hedras, och på den högsta platsen passar det utmärkt med en person som är van, som vet att han/hon fått uppdraget av en slump och därför utför det med ödmjukhet. En statschef som däremot blivit vald kan lätt få för sig att allt ståhej handlar om honom/henne personligen.

Therese Bohman har också skrivit om Anderssons kolumn:

Monarkin bygger inte på genetisk överlägsenhet utan på slumpmässighet. Man råkar födas till drottning liksom man råkar födas till allt. ”Det är det enda ämbete man föds till”, kan man invända – ja, jo, må så vara. Jag har aldrig haft några problem med detta bara.

Däremot har jag haft mycket att invända mot mycket annat man föds till: exempelvis privilegierad övre kulturmedelklass i Stockholms innerstad. Detta har jag funnit mycket mer upprörande.

Jag skulle dock aldrig hävda att detta privilegium (eller om man så vill: denna förbannelse) har med gener att göra. Det har med slumpmässighet att göra. […]

Så har jag tänkt många gånger. Hur vissa sfärer i samhället förvaltas av vissa grupper som inte av en slump kommer från hem med Svenskt Tenn-lampor… ja. Men grundförutsättningarna är en slump. Vem man föds till är en slump. Vilket är jätteorättvist, men det är så det är, för livet är jätteorättvist. […]

Att vi har ett kungahus är ju däremot ingen slump. Men jag krälar inte för kungahuset, som Lena Andersson skriver, liksom jag inte krälar för någon över huvud taget (om det nu inte råkar vara en situation då jag vill det – – ), jag krälar inte för människor med framgång inom områden där jag själv vill ha framgång (vilket alltså är något som ligger i en mycket mer realistisk nivå för mig att förhålla mig till, och eventuellt irritera mig på), trots att denna deras framgång alltså mycket väl kan vara resultatet av precis samma medfödda fördel som gör någon annan till drottning.

I sammanhanget vill jag också påminna om att, nej, det blir fortfarande ingen dynasti Westling.

[uppdatering: Niklas från Malmöprärien skriver att roligast vinner, därför kommer både monarki och bröllop att finnas kvar också i framtiden.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

4 svar to “Anderssonskans blodsmystik”

  1. Per Kjellén Says:

    Per Hagwalls inlägg förvirrar mig totalt.

    Bara detta, att ”tillochmed en ganska medioker regent ändå var bättre än det kaos och den blodsutgjutelse som skulle bli effekten om det inte redan var alldeles klart vem som skulle bli ny regent när den gamla hade dött.” Detta kan väl i sanningens namn inte längre tillä,pas på valet av en statschef?

  2. Per Kjellén Says:

    När jag nu någorlunda hämtat mig från Hagwalls inlägg så vill jag försöka få erkännande för sanningen.

    Sanning 1. Varje demokrati bygger på maktdelning.

    Sanning 2. Varje maktdelning bygger på ämbetet statschef.

    Sanning 3. Regeringsformen bygger på att statschefsämbetet ligger på regeringschefen, delvis fördelat på andra institutioner inom riksdagen som dock kontrolleras av regeringschefen/riksdagsmajoriteten.

    Sanning 4. Statschef och regeringschef kan inte vara samma person enligt maktdelningsprincipen.

    Sanning 5. Regeringsformen använder ingenstans ordet eller begreppet monarki.

    Åsikt 1. Det är inte tillräckligt att kalla en nation monarki därför att titeln ‘statschef’ tillkommer en bestämd person- En nation blir monarki endast om författningen erkänner en monark som regent och ger denne regent antingen absolut makt eller konstitutionell makt.

  3. Per Kjellén Says:

    I ditt inlägg länkade du till bloggen ‘Prärietankar’ och jag har haft ett debattutbytte där. Mitt avslutande inlägg är följande. Det skulle vara intressant att få en reaktion från din sida.

    Nej nu kan vi inte sluta.

    1. Kungen eller drottningen har titeln statschef. Du måste också läsa 5 kap, samtliga paragrafer. Ingenstans finns statschefens vanliga befogenheter som, att representera riket inåt och utåt, att utnämna och entlediga regeringschefen, att utnämna tjänstemän i statens tjänst, att övervaka att regeringen handlar enligt grundlagens bestämmelser mm.
    I annat sammanhang finns angivet att statschefen skall emottaga främmande sändebuds kreditivbrev och utfärda kreditivbrev för svenska sändebud. Att kalla Sverige för monarki eller för konstitutionell monarki på grund av att konungen skall ha titeln statschef är inte tillräckligt.

    2. Alla de uppräknade befogenheterna som tillkommer en statschef finns i Regeringsformen fastställda att utövas av regeringschefen eller av talman och riksdag. Samtliga befogenheter kontrolleras av regeringschefen genom sin majoritet i riksdagen.

    I din presentation kallar du dig hökig liberal. För att kalla dig liberal så måste du sätta dig in i hur den svenska författningen fungerar.

    Som centerpartist bör du också ha insett att det långa maktinnehavet hos socialdemokraterna har genom utnämningsmakten medfört att ännu är alltför många av statens tjänstemän och höga befattningshavare, högsta domstolen t.ex., utnämnda av socialdemokraterna och detta i sin tur har spritt sig ner genom tjänstemannaelden.

    Har du tänkt på att kungen och kronprinsessan Victoria så ofta företräder Sverige i samband med näringslivets kampanjer. Aldrig som företrädare för Sverige som nation i statsrättsliga samband.

    Har du tänkt på att EU med obehag ser på att internationella avtal mellan Sverige och andra nationer bekräftas av en partiordförande, en partipolitiskt val regeringschef.

    Har du tänkt på att Konstitutionsutskottet är ett skämt – med regeringen i majoritet och oppositionen som ordförande. Konstitutionsutskottet skall vara en samling betrodda och erkända jurister under statschefens ledning – alltså en statschef till gagnet inte till namnet.

    Jo vi kan sluta nu – men jag hoppas, att du tänker och läser vad som verkligen gäller för Sverige. Gärna pompa och ståt, men inte utan grund.

    Per Kjellén
    2 september 2011 22:53

  4. Den misslyckade meritokratin | No size fits all Says:

    […] påminner mig om Lena Anderssons republikanska drapa i DN häromåret. Andersson hade helt missat tanken […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: