Humbug får mothugg

Carlos Rojas (f d Beskow) är förvisso en charlatan med en aldrig sinande ström av idéer för att få privata företag, organisationer och, framförallt, den offentliga sektorn, att försörja honom och hans kompisar genom ständigt nya, ständigt verkningslösa, integrations- och förortsprojekt. Men man ska ju å andra sidan inte klandra bara honom för det. Det finns gott om personer som frivilligt (med andras pengar) betalar för vilket snömos som helst för att få ”cred” och visa att de ”gör något”. Och så länge skattkistorna i det kejserliga klädrådgivningsrummet står vidöppna så kan han ju skratta hela vägen till banken.

De politiker och tjänstemän som nervöst slantar ut skattebetalarnas pengar på att anlita honom kan dock nu få råg i ryggen av flera välförtjänta sågningar: Det började med Sakine Madons Expressenledare för ett par veckor sedan: 12 laxar för en natt i Botkyrka. Och när Rojas igår på Brännpunkt återigen iklädde sig den kollektiva offerkofta som byggt hans karriär så lät inte svaren vänta på sig. I Brännpunktsartikeln utmålade Rojas en ny fiende: Föreningskulturen. Med struktur, stadgar och möten var den något som miljonprogrammets invånare enligt honom inte klarade av:

I miljonprogrammen fostras vi inte att få som vi vill genom att vara tysta, följsamma, inte säga emot eller göra väsen av oss. Det funkar aldrig för någon därifrån, oavsett kön. För att komma fram utan att vara till besvär behöver du känna folk med makt som, utan att du behöver visa dig, vet att du är bra. Och det gör få miljonprogramsbarn.

Men LUF:s ordförande Adam Cwejman betackade sig på sin blogg för Rojas omtanke:

Rojas talar om en svennekultur och han talar om en blattekultur. Han talar om förortens folk och han talar om den politiska adeln. Jag skulle kunna kalla Carlos Rojas för rasist. Men det kommer jag inte göra. Han verkar nämligen inte förstå vad det är han sysslar med.

Genom att göra personer i förorten till blott bärare av faktumet att de är invandrade eller barn till invandrare blir deras tillhörighet monokrom. Deras förhållande till politiken kan inte förstås med andra glasögon än att de är underprivilegierade och att det finns en politisk adel som håller dem utanför. Offerrollen blir den enda identifikationen och konfliktytan blir tydlig: förorten mot svennarna.

Om invandrare och barn till invandrare har något problem är det just att de blir stämplade, av sig själva, av sin omgivning, av främlingsfientliga, av Rojas.

Och riksdagsmannen för Moderaterna Hanif Bali replikerade Rojas på Brännpunkt:

Oavsett om vi pratar om den irakiska, indonesiska eller irländska föreningen, så har den oftast stadgar, dagordningar och beslutsvägar. Att Carlos Rojas har svårt att orientera sig på detta område betyder inte att alla invandrare har det.

Carlos Rojas hävdar att en uppväxt i miljonprogramsområden leder till att man blir högljudd, motsträvig och säger emot, och därmed opassande för dagens politiska system. För det första är dessa påpekanden grovt generaliserande, snudd på rasistiska. För det andra må egenskaperna stämma in på Carlos Rojas och mig, men gäller till exempel inte något av mina sju syskon – och det är jag som är riksdagsledamoten i familjen.

[…] Sverige behöver fler med miljonprogramsbakgrund som bryter fördomar på de politiska arenorna. Inte som Carlos Rojas affärsidé, att förstärka dem. Att påstå att invandrare som kollektiv är av sådan annorlunda och sällsynt art att hela den politiska organisationsformen behöver vändas upp och ner, är uppåt väggarna.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: