Bistånd för vår skull eller för mottagarnas?

Fyra Socialdemokrater passade i går på att attackera Gunilla Carlsson och därmed göra partipolitik av svältkatastrofen på Afrikas horn. De framförde då det häpnadsväckande påståendet att ”Sverige i decennier fört en ansvarsfull biståndspolitik”. De fick ett snabbt svar av Fredrik Segerfeldt, han påpekar där att det inte finns någon forskning som visar att det bistånd vi gett faktiskt har hjälpt, snarare tvärtom, och avslutar:

Endast den som är partipolitiskt förblindad kan komma på att kalla de senaste decenniernas elände till svensk biståndspolitik för ”ansvarsfull”. Men så ser tyvärr den svenska biståndsdebatten ut. Den befinner sig i en parallell låtsasvärld, där fakta, data och forskningsresultat ignoreras. Det är inte bara intellektuellt tröttsamt, utan även moraliskt förkastligt, eftersom vi riskerar fortsätta finansiera fattigdom, förtryck och massmord. Men vad gör väl det, när man kan hämta hem en partipolitisk poäng?

I april i år gjorde Hans Bergström i DN en lång genomgång av biståndets effekter,

1. Biståndet har inte blivit ”hjälp till självhjälp”, som var avsikten. Tanken var att bistånd skulle hjälpa fattiga länder att få i gång sina ekonomier, längs en moderniseringsbana som sedan skulle bli självbärande. Ett föredöme var Marshall-hjälpen efter andra världskriget. Den uppgick till 2,5 procent av BNP för länder som Tyskland och Frankrike och upphörde efter fem år. Afrika får nu ett bistånd på 15 procent av sin BNP och detta har pågått i uppåt 50 år. Det går omöjligen att hävda att ett bistånd av denna storlek och permanens har karaktären av ”hjälp till självhjälp”.

2. Det finns inget samband mellan bistånd och framgång för ett land. Lasse Berg, med en enormt rik erfarenhet från både Asien och Afrika, har på ett mikroplan visat de stora förbättringarna även i byar i Indien. De beror inte på västerländskt statligt bistånd, utan på den mer tillväxtfrämjande ekonomiska politik, inklusive öppnare handelspolitik, som har bedrivits av indiska regeringar på senare år.

Sydkorea och Ghana var lika fattiga 1960, erinrar den även praktiskt erfarne utvecklingsekonomen Nils Börje Tallroth. Sedan dess har Sydkorea bara rusat ifrån, trots att det är Ghana som har fått det stora biståndet.

Bergström avslutar:

Det bästa Sverige kunde göra för Afrika är förmodligen att a) deklarera att allt reguljärt statligt bistånd upphör inom fem år, b) verka för ytterligare en radikal liberalisering av EU:s handelspolitik.

Stefan Fölster påpekade i en artikel i Corren 2009:

På andra områden skulle liknande förhållanden anses fullständigt oacceptabla. Om nittio procent av alla mediciner som apoteket sålde vore helt otestade, om nästan alla sjukvårdsbehandlingar genomfördes utan evidens, eller om det vore omöjligt att veta om elever lär sig något i skolorna skulle det bli ett berättigat ramaskri. Men världens fattigaste har ingen röst i utformningen av Sveriges biståndspolitik.

Ändå är det inte särskilt svårt att ge bistånd på ett sätt som går att utvärdera. Det finns också en stark internationell trend i den riktningen. Det alternativa Nobelpriset 2007 gick till exempel till en avknoppning från Grameen Bank, som säljer billiga solcellsinstallationer till fattiga i Bangladesh. Dessa och många andra liknande framgångsrika projekt har en väldigt enkel måttstock för framgång inbyggd. I vilken mån fattiga människor vill köpa solceller och betala för dem är i sig ett kvitto på att de efterfrågas. Dessutom har man lätt kunnat jämföra byar som fått tillgång till dessa program med andra som inte har fått det.

Han berättade också om hur han kontaktats av verksamma inom biståndsindustrin efter rapporten han och Staffan Ivarsson författat om slöseriet:

En efter en berättar människor om hur de inte får eller törs visa upp några som helst fakta som kastar skugga på Sida. Alla förefaller ovanligt rädda för repressalier.

Jag har varit med om debatter på många svenska samhällsområden. Men jag har aldrig sett någon motsvarighet till hur Bistånds-Sverige har byggt en stat i staten – och lyckats hålla stryptag på sina kritiker. Nu är det dags för dem som verkligen vill något med Sveriges bistånd att säga ifrån.

Jaja, det är ju bara vita män och Gunilla Carlsson som tycker saker säger ni kanske. Men den hårdaste kritiken kommer från afrikaner, de som ser sina länder förödas av västvärldens missriktade välvilja. De utbildade tar jobb i den lågproduktiva men högbetalda biståndsindustrin eller i statsapparaten där de kan mjölka systemet på pengar. Samtidigt slutar mängder av bönder att bruka jorden eftersom livsmedelsstödet dumpar priserna så att det inte längre går att försörja sig på odling. Så sås fröet [pun unintended] till nästa svältkatastrof.

Två av biståndsindustrins hårdaste kritiker är den kenyanske ekonomen James Shikwati

SPIEGEL: Mr. Shikwati, the G8 summit at Gleneagles is about to beef up the development aid for Africa…

Shikwati: … for God’s sake, please just stop.

SPIEGEL: Stop? The industrialized nations of the West want to eliminate hunger and poverty.

Shikwati: Such intentions have been damaging our continent for the past 40 years. If the industrial nations really want to help the Africans, they should finally terminate this awful aid. The countries that have collected the most development aid are also the ones that are in the worst shape. Despite the billions that have poured in to Africa, the continent remains poor.

och den zambiska ekonomen Dambisa Moyo, författare till boken Dead Aid. De argumenterar båda för att det reguljära västliga biståndet till Afrika skall upphöra.

KD-aren Soilander tycker att biståndspolitiken skall handla om att målen för biståndet uppfylls, dock tycker han att Sverige fortsatt skall som mål att lägga en procent av BNP på bistånd. Socialdemokratiske Martin Moberg menar att en iskyla och cynism präglar den svenska biståndspolitiken, med detta menar han dock inte de gångna femtio åren av svensk kravlöshet och direkt skadligt bistånd utan de reformer som den nuvarande regeringen genomför för att se till att biståndet faktiskt gör nytta. Hans partikamrat Stefan A. Johansson har dock dragit andra slutsatser och motionerade redan för två år sedan om att avskaffa enprocentsmålet och lägga ner Sida.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

4 svar to “Bistånd för vår skull eller för mottagarnas?”

  1. Nils Dacke Says:

    Dambisa har helt rätt och det finns på youtube när hon diskuterar med en av Norges ministrar och gör bort honom rejält! Go Dambisa!

  2. Nils Dacke Says:

  3. Den goda viljan | No size fits all Says:

    […] med all annan politik är det faktiskt inte den goda tanken som räknas, utan utfallet. Vill vi verkligen hjälpa utvecklingsländerna öppnar vi våra […]

  4. Biståndsbyråkraterna, på vems Sida? | No size fits all Says:

    […] göder korrution och statliga byråkratier. Som med all annan politik är det faktiskt inte den goda tanken som räknas, utan utfallet. Vill vi verkligen hjälpa utvecklingsländerna öppnar vi våra […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: