Archive for 31 maj, 2011

Konstfack: inte ok med kack i eget bo

31 maj, 2011

Det visade sig att det fanns gränser för Konstfacks förståelse för den konstnärliga provokationen som arbetsmetod. De har nu satt ner foten och stoppat en elev som vandaliserat ett par antika stayer. Som av en händelse råkade stå i Konstfacks egen entré. Budoarstämningsdebattören Lars Anders ser framför sig slutet på den tomma provokationens estetik som förpestat konstlivet det senaste århundradet:

Vad som var en spännande tankelek i början av 1900-talet, då Marcel Duchamps ställde ut sina readymades, cementerades snabbt till en ideologisk tvångströja. Ut mönstrades kvalitet, hantverksskicklighet, skönhet och kunskap, i dess ställe placerades nätverkande, inställsamhet och anpassningsbarhet. […]

Den konstnärliga provokationen, som förr stundom tjusade stundom förfärade en bigott borgerlighet, har idag i stort sett spelat ut sin roll. Få svenskar blir på allvar provocerade av konstverk idag, hur vulgära eller osmakliga de än är. När Anna Odell och Magnus Gustafsson upprörde människor med sina avslutningsprojekt 2008 var det knappast, så som de unga konstnärerna själva ville få det till, deras budskap som rörde upp känslor.

Folk blev helt enkelt förbannade för att meningslösa provokationer tilläts kosta skattebetalarna hundratusentals kronor. Få torde ha blivit upprörda om Odell spelat mentalsjuk utan att belasta den offentliga vården, eller skrivit en kritisk roman eller ett granskande reportage om vad hon anser vara brister i mentalsjukvården. Få skulle heller ha upprörts om Gustafsson köpt en egen tunnelbanevagn som han vandaliserat.

Nu har emellertid Konstfack satt ner foten. Visa av erfarenheterna från 2008 vill man inte låta ytterligare en kvasiintellektuell ligist stoltsera med kriminella handlingar som avslutningsarbete, med någon vag maktstrukturanalys kryddat [med] lite klassperspektiv som förevändning. Förmodligen känner man på sig att såväl allmänhetens som etablissemangets förståelse för den verksamhet som bedrivs vid konstfack skulle undergrävas ytterligare av ännu en debatt som den som följde på Odells och Gustafssons framfart. Eller kanske är det helt enkelt för att åverkan den här gången gjorts på Konstfacks egen inredning. Den tomma provokationen är tydligen bara intressant när kostnaderna drabbar någon annan.

Att det fortfarande går att provocera med konst visar emellertid den institutionella konstteorins främste banerförare i vårt land, Lars Vilks, med all önskvärd tydlighet. Radikala islamister och vänsterdebattörer har sprungit benen av sig för att få offra yttrandefriheten på den politiska korrekthetens altare. Intressant att notera är emellertid att Vilks fått söka en grupp utanför det västerländska demokratiskt liberala paradigmet för att hitta några som fortfarande blir djupt provocerade av konstverk.

Nå, visst kan man provocera mellanmjölksliberaler med konst fortfarande, försök bara göra något med nakna barn eller Astrid Lindgren, men den mesta indignationen är numera ställföreträdande sådan.

Johan Lundberg ger inte mycket för provokatören Yonas Millares förklaring varför han gjorde statyerna prickiga:

– Det visar på ett slags etnoestetik – aboriginer – det lägst stående man kan göra. Även afrikansk konst har lite av den här estetiken.” […]

Millares uppfattning om aboriginernas konst är inget annat än turistens uppfattning om främmande kulturers konst. Prickig och rolig. Skulle han ha varit lika angelägen om att sätta sig in i aboriginernas konst som han har varit att sätta sig in i de konstteorier som idag är förhärskande på konsthögskolor i Sverige där dagens studenter från den svenska medelklassen utbildas till att göra konst för morgondagens vita, svenska medel- och överklass, så skulle han måhända ha insett att gårdagens aboriginer hade en konstsyn som hade mer gemensamt med dem som gjorde de antika statyerna än dagens svenska medelklass-konststudenter.

Viktor ser dock inte bara problem med det självsvåldiga spraymålandet:

The Viktor Report vill inta helt motsatt ståndpunkt. Free Yonas Millares!

Det är nämligen ett verk av högst betydande värde. Genom tilltaget har Millares lyckats leda i bevis något som många av oss länge misstänkt: Att de fina kulturnissarna gärna hyllar skadegörelse, men bara så länge skadegörelsen drabbar någon annan. Exempelvis förortsfolk som åker tunnelbana.

Vilket nog är det enkla svaret på Sakines fråga.

Och missa för allt i världen inte vad som antagligen är det roligaste som skrivits på svenska om provokativa konstprojekt.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


%d bloggare gillar detta: