Ådalenmyten åter igen

I går var det åttio år sedan de (ö)kända skotten föll i Ådalen. Lars Anders Johansson på Gotland går igenom mytbildningen:

Att Socialdemokraterna under mer än ett halvt sekel använt Ådalshändelserna i sin propaganda mot borgerligheten är emellertid ohederligt, både gentemot det borgerliga samhälle där de utspelade sig och mot de arbetare som stupade i demonstrationen. Arbetsnedläggelsen vid Graningeverken skedde nämligen på kommunisternas initiativ och fördömdes av såväl SAP som LO.

Efter incidenten fördömdes också demonstranternas agerande, och det inte obetydliga inslaget av övervåld mot strejkbrytarna, av Per-Albin Hanson. Kommande socialdemokratiska regeringar övervägde heller aldrig att benåda de kommunistiska våldsverkare som dömts till mångårigt straffarbete för misshandel.

Men minnet är kort. Historien om militären som öppnade eld och dödade strejkande arbetare var för bra för att inte till slut plockas upp av de socialdemokratiska historieskrivarna. Den blev en del i den fiktiva berättelse om kampen mellan arbete och kapital som möjliggjorde för socialdemokraterna att under sitt mångåriga regeringsinnehav fortsätta framställa sig som oppositionella och demonstrera mot sig själva på första maj.

Ådalenhändelserna var alltså, minst lika mycket som de var ett uttryck för en kamp arbetare mot arbetsgivare, uttryck för en kamp mellan olika delar av arbetarrörelsen, de som ville bruka våld och de som inte ville. Vartefter den reformistiska socialdemokratins maktinnehav cementerades så tilläts den revolutionsromantiska falangen att skriva om historien. Och när maktapparaten med monopolanspråk mötte revolutionsromantiken fick det märkliga effekter. Till exempel vid 75-årsminnet, då Socialdemokraterna och LO utestängde alla andra vänsterorganisationer från högtidlighållandet av årsdagen. Detta trots att de flesta döda inte var socialdemokrater. Av de som dödades var tre kommunister, en var syndikalist och en socialdemokrat.

Jag kommenterade på bloggen för fem år sedan:

“Brottet var hunger” brukar det heta.
Jo tjena. Det blir inte sannare för att det upprepats i 75 år. Demonstranterna var inte fredliga, de blev inte mördade och CG Ekman stod inte bakom dödsskjutningarna – som återigen påstås i en insändare i LO-tidningen som valsat runt på sossebloggarna den senaste tiden.
Att de dog berodde på ett felaktigt beslut av ett befäl i en alltmer upptrissad våldsspiral.
Att militär kommenderats ut på demonstrationsvägen berodde på att de strejkande dagen innan grovt misshandlat andra arbetare, som inte strejkade. Ett stort demonstrationståg var på väg mot de arbetandes förläggning, hade de nått fram kunde det ha blivit ett blodbad.
Felet Mesterton gjorde var att han inte insåg att det inte fungerade att skjuta varningsskott i marken framför demonstrationståget. Skotten rikoschetterade och träffade demonstranterna. Feltänkt, ja, en tragedi för de inblandade, ja, mord, nej.
Ådalen gjorde att Socialdemokratin insåg vad våldsagitationen ledde till och de slog hårt ned på våldsförespråkarna i vänstern. För retoriskt bruk och behållandet av den inre friden så var det dock passande att vartefter tiden gick framställa de döda som offer för oprovocerat våld från (den borgerliga) överheten.

Per T Ohlsson skriver i Sydsvenskan:

På sensommaren kände sig Per Albin så säker att han åkte till Västernorrland. Där sade han bland annat:

”Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

Martin och Zac kommenterar också. Liksom Fredrik.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

11 svar to “Ådalenmyten åter igen”

  1. Nils Lindholm Says:

    Du för fram en osanning genom att inte berätta vad starten var.
    Du berättar ‘symptomen, inte orsaken.
    Orsaken var hunger, sänkta löner, strejk alltså.
    En kroppsarbetare på den tiden levde inte länge.
    Och då maten ‘togs från deras bord’ fanns inget alternativ o heller inget att förlora.
    Dom som satt i fängelse hade iaf. mat för dagen.

    Men strejken respekterades ju inte av arbetsgivarna.
    Den möttes med att anlita hungrande strejkbrytare för att kunna pressa på o sänka lönerna.
    Arbetsgivare o länsstyrelse i samförstånd beordrade in militär.
    Skotten i Ådalen kom väl inte från dom strejkande eller?

    • Leif E Ström Says:

      Kapten Nils Mesterton beordrade verkningseld mot marken för att stoppa marschen. Läran om ballisitik var sorgligt nog frånvarande. Men närvarande var 60 soldater i från Sollefteå, de som avlossade skotten. Hur många av dessa var inte partikamrater med de strejkande. Förmodligen alla. Varför uppstod inte ordervägran, med alternativa skottvinklar i stället. Förmodligen för det uppstod kaos då, och det är fortfarande kaotiska historiebeskrivningar som passar de flesta agendor.

      • hagwall Says:

        ”Men strejken respekterades ju inte av arbetsgivarna.”
        Nej, den respekterades inte av LO eller Socialdemokraterna heller, eftersom det var en vild strejk.

        Verkanseld mot marken låter som en innovation. Det var varningseld, men den avlossades då demonstranterna redan kommit för nära.

  2. Putte Says:

    Läs på lite, Hagwall! Historielöshet är inte klädsamt, inte ens på en inpiskad reaktionär.

    Skotten i Lunde inträffade sju år före Saltsjöbadsavtalet. Begreppet ”Vild strejk” var ännu inte uppfunnet och man nu inte anser alla strejker som vilda.

    Beträffande soldaternas orderlydnad kan nämnas att samtliga var stamanställda. Att skicka värnpliktiga skulle förmodligen varit livsfarligt för befälen.

    • hagwall Says:

      Lagen om kollektivavtal kom 1928, vild strejk straffades med upp till 200 kronor. Och som sagt, strejken fördömdes av såväl LO som SAP.

    • Leif E Ström Says:

      Putte tack för upplysningen, men en stamanställd värnpliktig lär väl varit sämre avlönad än en industriarbetare på Graningeverken? Mvh LES

  3. Nils Lindholm Says:

    Hagwall:
    Orsaken var hunger, sänkta löner, strejk alltså.
    Arbetsgivarna sänkte ju lönerna, o då arbetarna protesterade genom strejk, så pressade arbetsgivaren på genom att anlita strejkbrytare o andra ‘hungrande’.

    Strejken i Sundsvall.
    ‘Gå till jobbet eller fängslas’, en demonstrant kunde dödas då han räknades som en upprorsmakare.

    Och för att undvika denna sanning om ‘träpatronernas’ behandling av arbetarna, pratar du om skotten o att demonstranterna inte var fredliga, inte om varför det överhuvudtaget blev demonstration, inte om upphovet, ‘träpatronerna’.

    Du för inte fram sanningen om händelsen, genom att utelämna relevanta saker.
    Men du ljuger inte om skotten men det innebär inte att du har rätt om ‘förspelet’, vilket du vill ge sken av.

  4. Om politisk historia « No size fits all Says:

    […] inte ens kan vara konsistent med sig själv. Ett typexempel är historierevisionismen om Ådalen 31. Niklas skriver om historierevisionismens okrönta drottning: Åsa Linderborg. Thomas ger […]

  5. Politiskt våld byggde inte välfärdssamhället | No size fits all Says:

    […] SAP. Viss revolutionsromantik och hyllande av direkt aktion fanns dock kvar, men händelserna i Ådalen 1931 ledde till att partiet slutligen satte ned foten. Våldsretoriken hade visat vad den ledde […]

  6. Det är skillnad på demokrater och antidemokrater | No size fits all Says:

    […] i Sverige nådde sitt avgörande politiska inflytande först efter att de fullständigt tagit avstånd från våldet som politisk metod, det verkar som den lektionen är bortglömd i stora delar. Som Per T Ohlsson konstaterade efter […]

  7. Om Ådalenmyterna | No size fits all Says:

    […] Ådalenhändelserna var alltså, minst lika mycket som de var ett uttryck för en kamp mellan arbetare och arbetsgivare, uttryck för en kamp mellan olika delar av arbetarrörelsen, de som ville bruka våld och de som inte ville. Per T Ohlsson skrev bra om detta vid 80-årsminnet av Ådalen: […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: