Tankar om en valrörelse

Lena Mellin listar i Aftonbladet ett antal anledningar till och symptom på att det går dåligt för Mona Sahlin, ledarsidan på Helsingborgs Dagblad har grävt djupare i hennes förtroendesiffror:

Underläge med 18 mot 63 generellt kan man kanske leva med, men hur hanterar man

  • att ungdomar inte har större förtroende för Sahlin än vad människor i allmänhet har — Socialdemokraterna har trots allt gjort ungdomarnas sak till sin
  • att de åldersgrupper som har störst förtroende för Reinfeldt befinner sig i intervallet 30-64 år, det vill säga är de yrkesverksamma
  • att bara 18 procent av de arbetslösa har störst förtroende för Sahlin, medan 66 procent litar mest på Reinfeldt
  • att bara 18 procent inom offentlig tjänst (”välfärden”) har störst förtroende, medan 65 procent litar mest på Reinfeldt
  • att 74 procent av storstadsbefolkningen har störst förtroende för Reinfeldt medan bara tio procent anger störst förtroende för Sahlin, när storstadsväljarna avgör valet
  • att bara 23 procent av LO-medlemmarna känner störst förtroende för Sahlin, medan mer än hälften känner störst förtroende för Reinfeldt som enligt LO-kampanjen har agerat ”megafel”
  • att bara 57 procent av dem som i ett riksdagsval idag skulle rösta på S har störst förtroende för Sahlin, medan var fjärde S-väljare har störst förtroende för Reinfeldt
  • att bara 53 procent av dem som skulle rösta på ett rödgrönt parti har störst förtroende för Sahlin, medan 24 procent har störst förtroende för Reinfeldt (liksom 97 procent av dem som skulle rösta borgerligt)?
  • Nervositeten visar sig hos Socialdemokraterna och de gamla fula knepen kommer fram som de brukar. Men något har hänt, de biter inte alls på samma sätt längre. 1985 kunde Roy Andersson i en reklamfilm på bio utmåla en skräckframtid som effekt av att folk röstade ”fel”, och det fungerade.

    Numera har Moderaterna och Alliansen styrt i riksdagen och i ett stort antal landsting och kommuner och det är uppenbart för i stort sett alla att ”välfärden” inte ”raserats”, tvärtom.

    Vi har redan sett LO:s smaklösa kampanj med uppochnedvända manipulerade bilder av Alliansens partiledare. Idag kom en ny variant då Bagdad Baylan hade kommit fram till att paret Reinfeldt sänkt skattetrycket i Sverige för att de själva skulle bli rika. Johan Ingerö påpekade då att:

    om, säger om, man ändå ska diskutera skattepolitik utifrån ett individperspektiv så föredrar jag att nämna Stefan Persson, ägare till klädkedjan Hennes & Mauritz. Miljardären Persson var nämligen en av dem som av Socialdemokraterna medgavs vissa undantag från förmögenhetsbeskattning. Persson betalade visserligen en ansenlig summa – 62 miljoner kronor – i förmögenshetsskatt under den regering som Ibrahim Baylan ingick i. Men om han hade tvingats skatta för sina H&M-aktier hade notan blivit 1,5 miljarder kronor.

    En av världens rikaste svenskar fick alltså av Baylans egen regering en skattepresent på närmare en och en halv miljard kronor. Samtidigt hade vi världens hårdast beskattade låg- och medelinkomsttagare. Ibrahim Baylan och de andra socialdemokraterna visste nämligen vad alla ekonomiskt bevandrade vet: vill man säkra statskassan så bör man i första hand beskatta Föda, Fastigheter och Fattigt folk.

    Socialdemokraterna sänkte själva Stefan Perssons skatt – med 1,5 miljarder. Vi sänkte också Perssons skatt, med 62 miljoner, men vi tycker att inte bara miljardärer skall ha sänkt skatt, så vi har dessutom sänkt skatten för sex miljoner svenskar. Vi har sänkt skatterna på Fastigheter och Fattigt Folk, nu sänker vi den också på Föda.

    Ovan citerade Johan Ingerö tycker f ö av denna valrörelse är en av de mest bisarra i svensk politisk historia

    Peter S W har, liksom Tokmoderaten och jag själv funderat på parallellerna till valet 2002:

    Jag drar mig till minnes hur oberoende liberala Sydsvenskans politiske chefredaktör Per T Ohlsson i september 2002 uttalat önskade sig en socialdemokratisk valseger. Hellre Persson än Lundgren. Den gången var det Moderaterna som närmade sig vattenytan på osnyggt sätt. Reflexen sitter i. Vem vill stå bredvid när det plaskar?

    Peter undrar vad som händer om de dåliga siffrorna håller i sig närmare valdagen, hur går det då med sammanhållningen ii ett samarbete  som Vänsterpartiet aldrig helt omfamnat? Man kan redan se tecken på att partiet föredrar att maximera sitt eget röstetal inför utsikten att ändå inte få plats på taburetterna.

    Vänsterpartiets talesperson Alice Åström uttrycker idag saken så här när det gäller rättsområdet:

    – Allt är inte ämne för koalitioner och förhandlingar. Jag ser hellre att vi är oeniga och har en seriös diskussion om de här frågorna som bygger på forskning och kunskap. Det är inte ett område som lämpar sig för populism, säger hon.

    Frågan inställer sig då: Vilka politikområden anser Vänsterpartiet inte bygger på forskning och kunskap och vilka områden lämpar sig för populism?

    intressant?

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

    Kommentera

    Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

    WordPress.com Logo

    Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

    Twitter-bild

    Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

    Facebook-foto

    Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

    Google+ photo

    Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

    Ansluter till %s


    %d bloggare gillar detta: