Seriemördarna i Ecpat

Den 30 juni dömdes en översättare till dagsböter för barnporrbrott. ”Brottet” var att han innehade 51 tecknade bilder av en typ som i Japan är fullständigt laglig och förekommer överallt. [Uppdatering, det var ännu värre, översättaren dömdes till villkorligt fängelse plus dagsböter, tack till Juristen]

Blogge berättar historien bakom tillslaget i inlägget Dokumenterade övergrepp på seriefigur:

Historien är att han efter en separation anklagades för just att ha tafsat på den egna dottern, vilket dock aldrig resulterade i något från statens sida.

Däremot beslöt åklagarmyndigheten av någon anledning att genomföra en husrannsakan efter att denna anklagan yttrats en andra gång, efter ytterligare ett år. Vid husrannsakan beslagtog man mannens dator och genomsökte den med ljus och lykta efter bevis. Man hittar ingenting relaterat till anklagelserna, men däremot 51 stycken tecknade bilder av suspekt karaktär (jämte tre miljoner andra av mindre suspekt karaktär).

Mannen är alltså till professionen expert på sådana japanska tecknade bilder, och för den som är det allra minsta insatt i mangakulturen (漫画) kommer det inte som någon överraskning att det förekommer nakna småbarn och för ett svenskt öga synnerligen sjuka illustrationer – de har i Japan inte samma konnotation som i Sverige, och de framkallar där heller inte samma slags reaktioner; det rör sig om skildringar som förekommer helt öppet i medier och om fantasier man utan blinkning kan skämta om.

I själva verket är det mycket förvånande att man inte hittade fler än ynka 51 bilder.

Vertigomannen, Carl-Michael Edenborg, skriver på sin egen blogg och på Aftonbladet Kultur:

En tecknad bild av ett naket barn är alltså enligt polisen ”ett dokumenterat övergrepp mot ett barn” (vilket barn?). Om du själv ritar en sådan bild och inte visar den för någon så är den inte ett övergrepp. Denna bisarra logik pekar mot lagens dunkla motiv: det handlar inte om att skydda barn, utan om att beveka samhällets demoner och ursäkta kontrollsamhällets perversa utbredning.

Idén att en pornografisk bild i sig utgör ett övergrepp skapades av porrmotståndarna Andrea Dworkin och Catharine MacKinnon på tidigt 80-tal och har nått in i svensk lagstiftning via lobbyingorganisationen Ecpat.

Barnporren utnyttjas allt oftare som retoriskt slagträ av politiker som Cecilia Malmström, Beatrice Ask och Thomas Bodström för att inkräkta på yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter: barnporren motiverar övervakning, censur på internet, ökade befogenheter för polisen att arrestera och göra husrannsakningar.

Nu har nyheten om domen från 30 juni nått Sveriges serietecknare. Diskussionerna går heta på sociala forum. Oron är stor: kommer Farbror Blå och knackar på dörren snart? Det är kanske läge att utfärda en varning till tecknare och serieläsare: gräv ner era serietidningar! kryptera era datorfiler!

Läsare av Nabokovs Lolita kan dock fortfarande känna sig lugna: ”Barnpornografisk text helt utan inslag av bild eller film betraktas i nuläget inte som barnpornografi.”

Men hur länge till?

Mattias Lönnqvist konstaterar att även Bibeln då skulle kvala in som olaglig. Per Pettersson övergav tillfälligt sin nya princip om att försöka ha med en illustration i varje inlägg. Risken är att både han och alla hans läsare åtalas om han väljer fel serieteckning från det material som finns på nätet. Hanna gör tvärtom och ritar en bild själv.

Hos Göran Widham kan man läsa om hur Tingsrätten resonerat, men inte blir man lugnare för det.

Moralpaniken består, men dess objekt förändras. På 50-talet var det serierna i sig som var boven och det var de stackars tecknarna som skulle räddas, ingen kunde ju frivilligt arbeta som serietecknare…

Jag avslutar svepet med Expressens ledarsida:

Mest principiellt problematiskt är det emellertid att barnpornografiförbudet omfattar sexuell fiktion, som teckningar.
Hur obehagliga och otäcka fiktiva verk än kan vara, och vad man än kan tycka om japansk porr med tecknade barn, så finns här faktiskt inga offer. Barnen i upplänningens mangaserier har inte blivit antastade. För de är seriefigurer.
Ordet ”moralpanik” bör man inte använda för lättvindigt, men det ena kan lätt leda till det andra när förbudslogiken börjar rulla och inga motkrafter finns.
Är tecknad djurporr verkligen acceptabelt? När kommer kraven på att Disney ska klä på de skamlöst byxlösa småttingarna Knatte, Fnatte och Tjatte?

[Uppdatering: Röde Jerker kommenterar, på Neo skriver Johan Ingerö, i DN uttalar sig Axel Peterson, kansliråd på straffrättsenheten på Justiedepartementet, med märkbar stolthet och framtidsvision om den svenska lagens hårdhet: ”vi ligger långt fram”… På Expressen Debatt skriver My Bergström:

När tecknad erotik, som härstammande från Japans långa tradition av erotiska shunga-trätryck, gjorde intåg i mangaserierna kringgicks censuren genom att tecknarna inte ritade könshår. Och resultatet blev att karaktärerna såg yngre ut.
Könshårsförbudet fanns kvar till början av 1990-talet, och under tiden utvecklades den serieestetik som nu kallas för lolicon. Så var går gränsen för vad som är obscent eller olagligt inom konsten? Varför får jag rita eller köpa en serie där tonåringar blir utsatta för våld men inte avbilda deras sexualitet, trots att detta är tillåtet att skildra i ord?
När blir en virtuell handling verklighet?
Barnporr är ett avskyvärt brott som drabbar dem vi allra mest vill beskydda. Men när vi ritar eller tittar på en seriefigur kommer inga barn till skada. Det brott en svensk serieälskare nu dömts för är enbart ett tankebrott. Hur kan man döma en människas tankar inför en tecknad bild?

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, barnpornografi, moralpanik, serier, manga, ecpat, censur