Med sådana vänner behöver Mona inga fiender

Det har varit kränkthetens vecka till vänster. Först gällde det ett låtsasbrev från Mona Sahlin som skapades på Flashback den 16 augusti 2009.  Partisekreterare Ibrahim Baylan upptäckte att en av de kanske 50000 som skickat vidare mailet är moderat. Han anklagade Moderaterna för samordnad konspiration och krävde att Moderaterna tar ansvar för vad varenda medlem skickar vidare på sin mail.

Sedan var det SSU:s ordförande Jytte Guteland som i Aftonbladet anklagade SVT:s Aktuellt för vuxenmobbing. Anledningen var att de hade tagit hjälp av en retorikkonsult för att förklara varför Mona Sahlin hamnade tredjen sist av partiledarna i den senaste förtroendemätningen, de enda hon slog var Rick Falkvinge och Jimmie Åkesson. Retorikern i fråga, Elaine Bergqvist, svarade att Guteland gör Socialdemokraterna en retorisk otjänst.

Det som oroar mig är att jag har gett likvärdig retorisk kritik till Reinfeldt, men då är det inte en endaste moderat som hör av sig eller skriker ”mobbing!”. Och jag har sågat hans retorik många gånger. Här nämner jag bland annat att han är utan karisma och tråkig.

När jag säger att Sahlin har vunnit en debatt retorisk då hör inte Guteland av sig. Eller när jag kallar Sahlins tal på partikongressen lysande, vad hör jag då? Nada. Men när SVT ber mig förklara varför Sahlins retorik inte fungerar då är det helt plötsligt mobbing.

I går så var det tredje gången gillt när samtliga 26 distriktsordförande(!) i Socialdemokraterna på DN Debatt kräver att Moderaterna skall stoppa hatkampanjen mot Mona Sahlin. (Huvudnumret är ovan nämnda mail som de naturligtvis vet inte är författat vare sig av eller på uppdrag från Moderaterna)

Vem var det som snackade om samordnad kampanj? Syftet är klart, Moderaterna skall utmålas som skurkar, men metoden… Är det verkligen så smart att göra sin partiledare till offer och martyr? En partiledare som alltså redan har usla förtroendesiffror även bland sina egna väljare.

Det tror jag inte, inte heller Kent Persson som tror att Sahlin nu offras av sina egna, Holmqwist undrar om Mona Sahlin inte kan svara för sig själv, Ekonomisten ser snarast en avsaknad av hatkampanj, Tokmoderaten skriver om politiska gråterskor, Ledamoten ser stupstockspartiet gripa efter halmstrån, Ankersjö ser en jägare som låtsas vara offer. Det är inte så många på den rödgröna sidan som kommenterat den senaste debattartikeln, men tvivlet på att man kan vinna ett val genom martyrskap finns även där, hos gröna Friederike i Norrköping.

Om nu inte Sahlins förtroendesiffror (och även Socialdemokraternas opinionssiffror) kommer sig av en gigantisk konspiration inbegripet de borgerliga partierna, samtliga dagstidningar och public service, vad kommer de sig då av? Jag håller med Martin Ådahl i Fokus; den stora smällen för hennes roll som ledare kom efter att hon 8 oktober 2008 meddelat att Socialdemokraterna hade ingått en långsiktig allians med Miljöpartiet. Ett samarbete fram till 2020. Det höll i två dagar, sedan tvingades hon förödmjukad vika ner sig för kritiken inifrån partiet och även bjuda in Vänsterpartiet till samarbetet.

Martin Ådahl listade för två veckor sedan fyra tunga skäl till Sahlins kollaps i opinionen:

Auktoritetsbristen. Respekten för en ledare formas av att hon står upp när det blåser. Kvinnor i allmänhet besväras fortfarande av ihållande fördomar mot deras auktoritet. Det gäller i synnerhet Sahlin, som behäftades (av de egna) med slarvighetsstämpeln redan före Tobleroneaffären. Brytpunkten kom dock den 10 oktober 2008 då hon i regeringsfrågan, en fråga varje partiledare måste äga, mötte en revolt i de egna leden mot allians med miljöpartiet. I stället för att ställa kabinettsfråga och etablera sin auktoritet mot fraktionerna vek hon ner sig och släppte in vänsterpartiet.

Avsaknad av plan. Inget vet vad Mona Sahlins plan för Sverige är. Är det gråsosse-Sverige à la Ingvar Carlsson/Göran Persson, eller vänsterliberalt à la Tony Blair/Jens Stoltenberg? Socialdemokratins inre krets vittnar om adhocrati och ständigt nya infall.

Finanskrisen. Särskilt tufft är det att sakna en linje när en stor extern chock som finanskrisen drabbar landet. Oppositionens alternativ brukar då vara att köpa regeringens krisplaner, men med invändningar (en strategi som gjorde Carlsson till landsfader i opposition 1991–94) – eller opponera fullt ut, som Palme på 1970-talet. Sahlin har vacklat fram och tillbaka.

Dålig personalpolitik. I stället för att likt Blair skapa en allians av drivna förnyare (och ekonomer som kunnat matcha Borg) har Sahlin etablerat ett nytt kotteri av ja-sägare som isolerat henne från kritik och förlamat beslut. Glanslösa personligheter, som Thomas Östros och Ibrahim Baylan, har fått nyckelposter.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om 

Ett svar to “Med sådana vänner behöver Mona inga fiender”

  1. När citaten talar… | Tankar hos en Gråsäl Says:

    […] Kloka ord.. Övrigt       […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: