Birgitta Ohlsson har blivit minister. Birgitta Ohlsson är gravid. Det finns det massor av folk som har synpunkter på. I DN skriver Hanne Kjöller om omhändertagandehormoner och i Expressen uppmanar Eva Sternberg Birgitta Ohlsson att stanna hemma den första tiden efter att barnet är fött. Upprörda medsystrar går till motattack och påpekar att hur Birgitta och hennes familj väljer att lösa det här är deras ensak.
Och naturligtvis är det Birgitta Ohlsson och Mark Klamberg* som skall bestämma om och hur de fördelar arbetet så att hennes karriär inte drabbas. Men är det bara jag som ser ironin i att en person som vill lagstifta om hur andra föräldrar skall ta hand om sina barn nu blir upprörd när hon själv utsätts för oombedda förnumstiga råd och pekpinnar…?
Hon är ju sannerligen inte främmande för att lägga sig i hur andra människor skall leva sina liv. Och där handlar det inte bara om mästrande ord i tidningartiklar, hon vill tvärtom använda statens hela makt för att tvinga bort sådant beteende hon inte gillar…
Jag önskar henne och Mark lycka till, att få ett efterlängtat barn är det största som kan hända en. Och som många har blivit varse efter nedkomsten, oavsett vad de trott innan: Man är inte längre den viktigaste personen i sitt eget liv. Nu får Birgitta ett eget hus att leka dockskåp i. Det kan faktiskt finnas hopp att hon kommer att hålla sig borta från att leka dockskåp med alla Sveriges familjer.
Great minds think alike. Sophia skrev igår:
Klart är att Ohlsson stör sig på att folk värderar vad hon gör och inte och kanske kan det vara en nyttig läxa? För är inte det alla vad vi känner när hon vill låta sin privatmoral diktera vår barnuppfostran? Men inte med ett hyttande pekfinger, utan med statens budget och bidragssystem i näven…
Nå, min privatmoral säger att småbarnsföräldrar är dåliga ministrar. Under en mandatperiod kör man så att det ryker och det lämpar sig bäst att inte ha ansvarstyngda arbetsuppgifter just under småbarnsfasen. Det gäller man så väl som kvinna. Jag tror personligen att väljer man att inte fokusera på familjebildningen den första perionden så kommer man att ångra sig.
Men som tur är för Birgitta Ohlsson så försöker jag inte förvandla min privatmoral till allmän lag. Det är kanske någonting hon skulle prova själv?
För visst är det jobbigt när andra tror att de vet vad som är rätt för en och försöker begränsa ens egna val utefter denna tro? Så känner jag i alla fall inför Birgittas politik.
*Nå, det är ju inte bara Mark och hon som bestämmer, det kommer ju en tredje som kanske har lite åsikter om vem som skall vara hemma de första månaderna…, Om nu inte Lysenko hade rätt ändå – förvärvad feminism och genusneutralitet kanske går i arv?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, eu, dn, folkpartiet, birgitta ohlsson, mark klamberg, kvotering, föräldraförsäkringen, sexköpslagen
No size fits all 
Pingback: När teorin möter verkligheten « No size fits all
Pingback: Kvoteringens korsriddare: politiker skall inte lägga sig i « No size fits all
Pingback: Förmyndarpartiet liberalerna | No size fits all
Pingback: Blandat | WTF?
Underbart!
De flesta länkar verkar ha dött. ”Bevismaterial” som i all hast smusslats undan?
Pingback: Var kommer denna plötsliga vurm för pappor ifrån? | WTF?
Att ytterligare en månad är reserverad till pappan innebär inte automatiskt att man fördömer de som väljer att inte ta ut denna månad. Jag tycker Ohlsson blir kritiserad för sina beslut och uppfattar det som att det är det som hon reagerar på. Alla har rätt att välja vad som är bäst för sin familj utan pekpinnar. Olika beslut innebär endast att man får olika mycket ersättning. Så är det ju oavsett hur många månader som är reserverade och något man väger in när man planerar sin föräldraledighet.