Dags för konstitution med maktdelning

Vi har haft tre decennier på oss att utvärdera effekterna av Torekovkompromissen. Den bröt den maktdelningstanke som existerat sedan 1809 och banade väg för en total politisering av rikets offentliga liv och dess toppbefattningar. En utveckling som snarast måste brytas om Sverige långsiktigt skall kunna behålla en demokrati värd namnet.

Staten skall inte vara lika med något parti eller partiblock, staten skall representera oss alla. För att ett samhälle kan fortsätta utvecklas behöver det finnas fler offentliga områden som står utanför dagspolitikens direkta inverkan. Universitet och domstolar är några exempel på detta, statschefsämbetet är ett annat.

Det kommer nu alltfler propåer om att förändra grundlagen från 1974, den som gav svenska statsministrar en maktställning utan motstycke i Världen. En teoretisk ställning som den nuvarande statsministern praktiskt utnyttjat till fullo.

Statsvetarprofessorn Tommy Möller skriver i dag i Expressen. Dags att stärka kungamakten?

Vi har sett åtskilliga exempel, även i vårt eget land, på hur monarkin kan ge legitimitet åt de demokratiska institutionerna i trängda lägen. […] Det förtjänstfulla i den svenska modellen är, enligt Ingvar Carlsson, att [kungen] avlastar en alltmer arbetstyngd statsminister från en stor del av de ceremoniella och representativa uppgifterna.

I somras skrev författaren och historikern Anders Björnsson om samma frågor påSvD Brännpunkt:

De svenska republikanerna tar alltså miste. De stirrar sig blinda på ärftligheten och bortser från maktfrågorna. I dag är det de som är patetiska. De strider mot en skugga.

De ser inte att det nuvarande styressättet, som i sig är republikanskt, rymmer faror för envåldsmakt. De diskuterar inte konstitution utan bara dekoration. De flackar med blicken och är totalt obekymrade över en sådan sak som att regeringen har upphört att vara statens styrelse.
Enligt den faktiska konstitutionen är det numera statsministern som styr riket och de andra ministrarna, hans rådgivare, hjälper honom med det.

I partiledardebatten i tv talade Göran Persson om ”sina” statsverkspropositioner, inte om finansministerns eller regeringens. Och stödpartisystemet är en naturligtvis parlamentarisk anomali: ingen vet exempelvis vilka stödpartier som kommer att tas i bruk efter 2006 års val. Republikkravet blir alltså en undanmanöver. Och det är ofarligt. Hur man än anstränger sig kan man inte på allvar hävda att det svenska kungahuset hotar folkstyret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: