Att fatta och inte fatta

17 april, 2014

Bilder är kraftfulla propagandaverktyg, de vädjar direkt till känslan utan att passera förnuftet. Sedan en tid sprider Fatta.nu en infografik om våldtäkter, mörkertal, åtal och fällningar. Man ser tydligt att de tagit efter bildspråket från en amerikansk infografik på samma tema som blev viral förra året. Tyvärr har de också i sin iver att få fram en slagkraftig bild tagit efter den undermåliga faktahanteringen. Det största felet är att de påskiner att av 25 våldtäktsåtal 3 leder till fällande dom. Alltså bara 12%. Vilket är direkt falskt. Den verkliga siffran är 64%. Trots att de fått felen påpekade så fortsätter de att sprida bilden. De hänvisar till BRÅ, men BRÅ:s siffror ger inte alls stöd för den.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz:

den som har räknat är antingen clueless eller ljuger. Och bidrar därmed till otrygghet

och det är det senare som är sorgligt. Kvinnor kanske tror detta stämmer.

I ett försök att ursäkta sin bild la Fatta.nu i går upp en bloggpost med källhänvisningar.

Av dessa 36 000 våldtäkter var det endast 6 320 som anmäldes, 1 390 som ledde till åtal och 171 som resulterade i en fällande dom.

Fördelen med att de äntligen gav exakta källhänvisningar var att de därmed visade exakt hur de tänkt fel. För det är inte fel på källorna, det är Fatta.nu som inte begriper vad de läser. De gör två stora fel, som de fortfarande vägrar rätta.

För det första: De tar med åtalade för våldtäkt inklusive våldtäkt av barn, men de tar bara med dömda för våldtäkt exklusive våldtäkt av barn. De, som de påstår, 171 dömda är i verkligheten 171+149 = 320. Det är en mycket slarvig miss i inläsningen, men inte det värsta felet, det är…

För det andra: De tror (eller låtsas tro, jag vet inte vilket som är värst) att 1 dömd person = 1 uppklarad och straffad våldtäkt. Vilket det inte är. Liksom med andra åtal så är det ofta flera åtalspunkter i ett åtal. 2012 var det 1393 åtal för våldtäkter. 320 fällda motsvarar 64% av de åtalade, 320/0,64= 500 åtalade. Det ger i snitt 2,8 våldtäkter per åtalad.

Det skall alltså inte vara så här:

felaktig infografik: 700 våldtäkter begås varje vecka, 120 av dessa anmäls, 25 leder till åtal, 3 blir dömda

Utan så här. Mörkertal är av naturliga skäl omöjliga att få bra siffror på, och Fatta.nu använder den högsta officiella uppskattningen de hittat, den är mycket högre än många andra, men den finns i BRÅ:s papper, därför låter jag den siffran ligga kvar. [Edit: här alltså på sidan 49, med brasklappen: Här bör noteras att det kan vara svårt för en person att tolka huruvida en händelse juridiskt sett ska bedömas som sexuellt tvång eller våldtäkt.] 22% av anmälda våldtäkter leder till åtal, det ger 28/120, inte 25/120. I sammanhanget ett slarvfel. Det är däremot inte påståendet om relationen mellan åtal och domar. Av de anmälda våldtäkterna straffas sex gånger så många som Fatta.nu påstår!

rättad infografik: 700 våldtäkter begås varje vecka, 120 av dessa anmäls, 28 leder till åtal, 18 blir dömda

Allt är inte alls bra ändå. Men statistiken visar inte att det är meningslöst att anmäla våldtäkter eller att det är meningslöst att utsätta sig för att vittna i en rättegång. Tvärtom. Att Fatta.nu trots upprepade påstötningar ändå fortsätter ge spridning åt de myterna hjälper inga våldtäktsutsatta, i stället riskerar de att att uppmuntra en misstro mot rättsväsendet som leder till antingen uppgivenhet eller privata hämndaktioner.

[Uppdatering: Studien över avgjorda fall 2012, som visade att 64% av våldtäktsåtalen ledde till fällande dom, handlar bara om åtal för våldtäkt mot vuxna. Detta tas av vissa tas till intäkt att Fatta.nu inte hade fel. Men det har de. För även om man skulle räkna med att inte ett enda åtal för våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle totalsiffran för fällande domar ändå bli mycket högre än 12%. Jag har skrivit om det i ett nytt blogginlägg]

Hur länge får Transportstyrelsens häxjakt fortsätta?

16 april, 2014

I går var det dags igen, ytterligare en person drabbades av Transportstyrelsens inskränkta och diskriminerande nolltolerans.

Fick precis benen undansparkade av mitt företag som gav mig [omedelbart] sparken från min tjänst som tågvärd efter 5 prickfria år på rälsen där jag servat Stockholms pendlare med bästa servicen och med mitt ständigt vakande öga har jag hjälp diverse pendlare ur situationer andra aldrig skulle klarat av eller ens lagt märke till.
Previa och Transportstyrelsen har tagit beslut att min adhd är en sådan funktionsnedsättning att jag inte får vara kvar på järnvägen.

Kommer ni ihåg historien om lokföraren som kört prickfritt i 25 år men stängdes av från arbetet efter att han fått en aspergerdiagnos och en (felaktig) adhd-diagnos? Den avgjordes rättsligt förra året. Det tog Högsta förvaltningsdomstolen bara tio dagar att komma fram till sitt beslut: De gav inte prövningstillstånd till Transportstyrelsens överklagan och därmed var det Kammarrättens (som fastställde förvaltningsrättens) dom som gäller: Lokföraren Torolf Jansson fick åter rätt att köra tåg.

Transportstyrelsens agerande fick då hård kritik, bland annat av riksdagsledamoten (KD) Pernilla Gunther.

Alla människor förtjänar en individuell bedömning över sina kunskaper och färdigheter. Vi kan inte tillåta att individer klumpas ihop i en grupp, där spektrat över tillståndet i diagnoser är så vitt och brett som det är inom dagens neuropsykiatri. […]

Transportstyrelsens agerande mot Torolf Jansson handlar om ren diskriminering och förföljelse av människor med funktionsnedsättning.

Högsta förvaltningsdomstolen gav henne, Torolf Jansson och alla andra som drabbas av Transportstyrelsens inskränkta synsätt rätt.

Men Transportstyrelsen struntar i det och fortsätter sitt korståg att rensa ut alla personer med neuropsykiatrisk diagnos från yrkestrafiken. Även om diagnosen inte innebär någon förhöjd risk, även om diagnosen faktiskt innebär minskad risk.

Och till er som säger att ”det är bra att de där inte får ha såna jobb, för säkerhets skull”. Vilka andra skall ”för säkerhets skull” fråntas sina rättigheter enbart beroende på grupptillhörighet?

Det där med demokrati

15 april, 2014

Om man behövde ett slutgiltigt bevis på Slussen Plan B-gängets inställning till demokrati – ”Demokrati är när jag får som jag vill” – så fick man det förra veckan. Södermalmsnytt har börjat med en serie där de granskar de vanligaste påståendena som sprids om Nya Slussen. (Vars detaljplan, efter lång utredning och sedvanlig planprocess med samråd, antogs i kommunfullmäktige av partier som haft som vallöfte att genomföra denna plan. Denna detaljplan har prövats av alla tillämpliga rättsinstanser och nu vunnit laga kraft. Beslutet är fattat, enligt den demokratiska ordning som gäller.)

Först ut var en artikel som redde ut om Nya Slussen skulle få en motorväg. Tidningen vägde de olika argumenten, tittade på verkligheten och kom fram till att det inte kommer att bli en motorväg på Nya Slussen. Det skulle de inte ha gjort, en välkänd motståndare till Nya Slussen skickade då brev till chefredaktörens chef och chefredaktörens chefs chef med krav på att såväl chefredaktör som reporter borde plockas bort eftersom de utgjorde ”en fara för demokratin”.

Alltså…

I ett brev hen undertecknade med eget namn…

Självbilden…

Chefredaktör Helene Claesson funderade:

på vad brevskrivarens, som är en flitig debattör i Slussenfrågan, best case scenario var. Ett vänligt svarsmejl där man lovade att genast ta tag i problemet? Och i så fall, vad för slags samhälle drömmer man om då? Ett där man kan be tidningsdirektörer plocka bort ”jobbiga” redaktioner?

Det kan man undra.

Och för den som undrar, så här mycket plats tar körbanorna i dagens… …och i Nya Slussen:
Trafikytor i gamla och Nya Slussen, markant mindre i Nya
Källa: Spacescape

Det är inte bara utsidan som räknas

14 april, 2014

I torsdags fick vi i Stadsbyggnadsnämnden en dragning av det vinnande förslaget i arkitekttävlingen för ett nytt Nobelcenter. Det var som tidigare meddelats David Chipperfields kontor som vann med sitt förslag som kan beskrivas som en lysande mässingslåda.

foto på guldglänsande modell med vita omgivande hus
Som synes kan placeringen ändras

Axess tror att byggnaden blir ett modernistiskt helvete som ingen vill fira i. Det vågar jag fastslå är fel, den arkitektoniska lösningen på insidan är av erkänt mycket hög kvalitet. Det är utsidan som många har problem med. Viktor Barth-Kron tycker dock att det är en låda man kan leva med: Att göra alla nöjda går som vanligt inte. Det finns en naturlig förklaring till att de allra flesta hus ser ut som lådor, låt vara med olika lösningar för taken. Ett mer vågat förslag av Sydneyoperatyp skulle, på den platsen, knappast heller mötas av idel uppskattning. VB-K konstaterar att på den platsen så är det vinnande förslaget en kompromiss som få gör vågen för men de flesta kan acceptera.

Återigen demonstreras problemet med Stockholmsk arkitekturdebatt: Upprördheten handlar om utsidan medan insidan ignoreras. Man talar form men glömmer funktion. Båda är viktiga, men bara den ena diskuteras.

Debatten kring Nobelcentret har dock den senaste tiden lika mycket handlat om vad som rivs som om vad som byggs. I tävlingsreglerna gavs möjligheten att behålla tullhuset och sjömagasinen på plats eller att inte göra det. Samtliga tre finalister valde att inte behålla några av de byggnader som nu finns på platsen. Men allt är inte klart i och med att tävlingen är avslutad. Det är fortfarande vi politiker som har sista ordet. Förslaget skall nu bearbetas innan det går ut på samråd, troligtvis till sommaren. Innan det går ut kommer vi i nämnden att tycka till om det, det finns då möjligheter att till exempel flytta på saker, jag konstaterar att möjligheten som gavs att fylla ut kajen inte heller utnyttjades av det vinnande förslaget.

Det nya huset kommer inte alls bara att användas till Nobelprisutdelningar eller konferenser. Själva idén med byggnaden är att den skall vara tillgänglig och den kommer att ha en bottenvåning som är öppen året runt för allmänheten utan inträdesavgift. Man skall dessutom komma ihåg att platsen som, sitt centrala läge till trots, nu är något av en avkrok inte kommer fortsätta vara det. När tunnelbanan i och med Alliansens beslut nu förlängs till Nacka kommer (T)–Kungsträdgården inte längre att vara en märkligt placerad slutstation utan ligga centralt på en kapacitetsstark linje som går från nordväst till sydöst. Det ger helt nya möjligheter för allmänheten att enkelt använda sig av all den kultur och vetenskap som finns, och kommer att finnas, på Blasieholmen och Skeppsholmen.

Är det skuldbeläggande att lära ut hur man förebygger brott?

13 april, 2014

Kalla Fakta hade i tisdags ett reportage som handlade om att våldtäkterna ökar på partykryssningar. Där gjorde Tallink Siljas personaldirektör följande uttalande:

”Kvinnor måste tänka på hur mycket de dricker. […] De vet vart det kan leda.”

Med anledning av det skrev jag en text i Svensk Tidskrift i fredags:

Uttalandet vållade en storm av kritik mot vad som uppfattas som ett skuldbeläggande av offren. Men är det enda sättet att se saken på? Och om det räknas som skuldbeläggande att tala om för människor hur de minskar risken att utsättas för brott, eller annan skada, hur skall man då kunna arbeta effektivt med brotts- och skadeprevention? […]

Begränsar det ditt liv att behöva tänka på att låsa, inte vara för full, inte visa för mycket hud, inte visa för mycket guld, inte vistas på vissa ställen vissa tider? Ja det gör det, men det begränsar ditt liv att utsättas för brott också. Och så länge dessa risker finns är det en björntjänst att låtsas att de inte gör det. Det blir lätt en märklig diskussion när varje tips om hur man skyddar sig ses som ett urskuldande av gärningspersonen. Men att potentiella offer beter sig på ett sätt som ökar risken innebär faktiskt inte att gärningspersonen har mindre skuld.

Hela texten finns här.

Aftonbladets historiesyn och S:ta Claras 25-åriga soppkö

12 april, 2014

I måndags bidrog Aftonbladets ledarsida återigen med ett starkt bidrag i grenen: Skylla på Alliansen för att Sverige är så rikt och invånarna så givmilda att rumänska romer heller kommer hit och tigger än lever i misär i Rumänien. Denna gång var det Eva Franchell som i ett märkligt aktstycke slog fast att det enda som var kvar av det Folkhem som fanns 1974 var ABBA…

1974 alltså, då det fortfarande var två år kvar tills lagen om den folkhygieniska tvångssteriliseringen skulle avskaffas. Det var fem år kvar tills Socialstyrelsen skulle avskaffa sjukdomsklassningen av homosexualitet. Det räknades som naturligt att hela familjer raderades ut i trafikolyckor. (1970 omkom 58(!) barn under fem år i trafikolyckor, 2012 var den siffran nere i 1.) Kvinnors liv var i snitt sex år kortare än idag, mäns liv i snitt åtta år kortare. Om 1974 var Folkhemmet skall vi vara glada att Folkhemmet inte finns kvar. Sverige 2014 är på punkt efter punkt ett renare, säkrare, barnvänligare, hälsosammare, mer tolerant och rikare land att bo i än det var 1974. (Det enda som var bättre då var att vi då hade ett Försvar värt namnet).

I går skrev Sakine Madon i Expressen ett utmärkt svar på Franchells drapa. Jag kan komplettera Sakines text med historien om soppköket vid S:ta Clara kyrka som jag bloggade om i förfjol, (med 4000 träffar på en dag mitt hittills näst mest lästa inlägg**). Helene Claesson, Chefredaktör på Direktpress skrev då i sin krönika om en bild som valsat runt på nätet:

Jag såg bilden på Twitter och reagerade väl som de flesta andra med någon slags förbannad bestörtning. Det här är inte värdigt vår stad. Vi pratade på redaktionen och bestämde så klart att i morgon går vi dit. Vi måste skriva om det här.
Nu är det ju ingen hemlighet att Twitter är en ankdamm (om än en mycket användbar sådan) befolkad av framförallt mediefolk så vi borde kanske inte blivit förvånade när vi möttes av flera andra reportageteam den där morgonen. Men ganska snabbt fick vår reporter och fotograf en dålig magkänsla.
Dels för att det var uppenbart att människorna i den där kön mådde dåligt av deras närvaro, dels för att den berättelse de fick av kyrkans personal inte riktigt stämde med den de trodde att de skulle möta.

S:ta Clara kyrka har haft soppkök för behövande sedan 1989, då var statsminister, finansborgarråd och socialborgarråd socialdemokrater*, så när AlliansfrittAftonbladets ledarsida och Roger Mogert för två år sedan försökte ta poäng på det blev det rent pinsamt. Dagens Arena publicerade ett bombastiskt pekoral. Det har,  i eftertankens kranka blekhet kan man tro, flyttats runt och begravts långt ner på deras sajt, men kan nu hittas här:

”Denna bild förklarar mer än våra 6 800 inlägg”, skrev Alliansfritt Sverige.

Jag håller med. I framtiden är det bilden av soppkökskön den 14 mars 2012 utanför S:ta Clara kyrka som vi kommer att minnas.

Och vi kommer skämmas för att vi lät det gå så långt.

Direktpress, däremot, gjorde det varje hederlig publikation bör göra: kollade en bra story. Efter att ha läst deras reportage kan man dra slutsatsen att allt visst är inte bra, det finns mycket kvar att göra, men att bilden på kön skulle vara en bild av ”Nya kalla Sverige” finns det inget fog för. Jag konstaterade då att antalet  bostadslösa i Stockholm sedan Alliansen fick makten 2006 har minskat med 250 personer, trots att befolkningen ökat kraftigt. Att soppkön var lång förklarades framför allt av två saker: 1. Gruppen hade ökat med arbetssökande från utlandet, mest från EU-länder i öst, och asylsökande/papperslösa. 2. Maten hade blivit bättre:

Från början riktades utskänkningen nästan bara till narkomanerna på Plattan.
– Men i dag har det mesta av narkomanin flyttat till Söder. I dag får vi hit fler psykiskt sjuka, ensamma och sköra människor i stället, säger [kyrkoherden] Carl-Erik Sahlberg. Många är bostadslösa svenskar, andra är gästarbetare eller asylsökande personer som inte har någon annanstans att ta vägen. Behovet har alltid funnits, men fördelningen av människor har varierat, säger  Carl-Erik Sahlberg. Kanske har antalet ökat på senare år, säger han.
– Just nu är det fler än på länge. Jag tror att det beror på att vi fått hit två nya volontärer som varit väldigt duktiga på att hitta nya ställen som vill skänka mat. Den enkla förklaringen till att det kommit fler de senaste månaderna är nog att vi har fått bättre mat, säger Carl-Erik Sahlberg.

* Statsminister var då Ingvar Carlsson (S).  I Stockholm rådde på den tiden samlingsstyre, men finansborgarrådsposten innehades av Mats Hulth (S) och socialborgarråd var Karin Jonsson (S).

** Slaget enbart av inlägget om Mona Masris fejkade reportage om Fattiga Frida, som fick 30 tusen träffar första dagen.

Stockholm – det är ingen tillfällighet!

3 april, 2014

Förra året skrev jag om den fantastiska videon om Stockholm som producerades av Charlie Caper och Erik Rosales med sju iPads som rekvisita. I år har det kommit en ny video från Charlie Caper, nu utan det mesta av hans hår, hans kompanjon och deras iPads, men med spelkort och en vacker utsikt:

Stockholm är en av Världens mest attraktiva huvudstäder att bo i. I topp på miljö, livskvalitet, hälsa och innovationsklimat. Och det, det är ingen tillfällighet!

Clownnäsa på när media tårtningsrapporterar

2 april, 2014

Det dröjde inte många dagar efter mediahaveriet kring rumptafsningsdomen innan det var dags för majoriteten av Sveriges massmedier att åter bevisa sin juridiska inkompetens.

En kvinna som kastat en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson dömdes till två månaders fängelse. De flesta media rapporterade som om det var tårtningen som gav fängelse, vilket gav upphov till en animerad debatt om huruvida det straffet var rätt eller fel. En debatt som handlade om något som inte hänt. Eftersom hon inte alls fick fängelse för tårtningen, hon fick det för tre fall av grov olovlig körning, vilket i kombination med hennes tidigare brottshistorik automatiskt gav fängelse. Tårtningens straffvärde var bara böter, och i sammanhanget kan det alltså betraktas att hon kom undan med den gratis. En del tidningar hade inte med detta alls, andra hade faktiskt med det riktiga skälet, fast gömt långt ner i texten. Jag vet inte om det omedvetna eller det medvetna vilseledandet av läsarna är värst…

Här är DN:s rapportering, rubriken är som synes direkt falsk:

Faximil från DN, domskälen står 3/4 in i artikeln
Så här långt behöver man läsa i DNs artikel för förstå vad tårtkvinnan fick fängelse för. Bild: Twitter.

Jag vill ta tillfället i akt att presentera en enkel kom-i-håg-lista för avlönade journalister:

  1. Läs domen.
  2. Förmedla vad den säger.
  3. Kommentera.

1 och 2 är obligatoriska. 3 är frivillig.

INTE TVÄRTOM!

Sexighet är inte alltid sexism

1 april, 2014

Genusfotografen har ibland sina poänger, men hen har med tiden visat en obehaglig tendens att läsa in våldtäkt och pedofili i varenda avklädd reklambild. Therese Bohman tröttnade på det och skrev i Expressen:

Den amerikanska klädkedjan American Apparel har orsakat upprördhet igen, den här gången med en reklambild för en kort kjol: en tjej, fotograferad bakifrån, böjer sig framåt så att hennes trosor syns under kjolen. Reaktionerna på Twitter har varit så starka att bilden blivit nyhet i flera tidningar. I en intervju i Resumé säger Tomas ”Genusfotografen” Gunnarsson, som tidigare utnämnt företaget till Årets sexist på sin blogg: ”Det här är en jävligt grov bild. Den känns nästan som en våldsam markering. Jag vill inte ens se det där. Det ser ut som en flicka som tvingats vända sig om och böja sig fram.”

Vad det är i bilden som signalerar våld eller tvång är helt obegripligt för mig.

Att den är sexuell råder det ingen tvekan om. Men att förutsätta att en bild som skildrar en kvinna i en sexuell situation automatiskt implicerar hot om våld eller tvång – vad är det för syn på kvinnlig sexualitet? I sin iver att förklara hur förkastlig bilden är glömmer dess kritiker att man därmed säger något annat: att ingen tjej skulle stå så där frivilligt. Eller att ingen tjej skulle kunna tycka att det är en sexig bild.

Susanna Pettersson kände likadant

Det är ibland verkligt hårresande att läsa Gunnarssons infantiliserande och föraktfulla ord om kvinnorna han betraktar – som när han kommenterar ytterligare en reklambild från American Apparel föreställandes en ung kvinna iklädd body och knästrumpor som sitter bakåtlutad i ett fönster med ena benet uppsträckt i luften, kaxig blick in i kameran och en vattenflaska i handen:

Stretchar lite i kvällsblöjan med drogad nappflaska i väntan på att bli nattad av något ådrigt.

Eller när han under en bild på en annan American Apparel-kvinna i liknande klädsel som stöder sig på armbågarna på en säng samtidigt som hon blåser en tuggummibubbla, skriver:

För ung för att förstå vad som hänt eller för att göra motstånd när det händer igen

Det finns något djupt obehagligt i Tomas Gunnarssons bildanalyser. De utgår alltid ifrån att kvinnan som avbildas är ett offer, en passiviserad och förslavad ömklig liten flickunge som tvingats till förnedringen av att sexualiseras av otäcka män som sannolikt är både barnarövare och hallickar. En kvinna kan i Gunnarssons värld inte slicka sig om läpparna eller puta med rumpan av den enkla anledningen att hon vill uttrycka sig som en sexuell varelse – det är alltid ett uttryck för ”den manliga sexualiserande blicken [som har] genomsyrat hela den västerländska bildtraditionen och genomsyrar all slags kommersiell bildkultur idag”.

Gunnarsson berövar gång på gång kvinnor agens i sina, i mitt tycke, rent sexualfientliga bildtolkningar. Den givna premissen är att kvinnor aldrig skulle kunna välja dessa sexuella uttryck själva. Ingen kvinna skulle självmant krypa över ett bord med suktande blick eller bita sig i fingret som en provokativ lustdrypande come-hither-gest på bild. Det är en manlig och förtryckande blick, eller med Gunnarssons egna ord ”patriarkatets våldsamma gisslantagning av kvinnobilden”.

[…]

Jag vet i alla fall vems blick jag tycker är obehaglig.

Det finns stora problem med sexism i samhället och i media, men att likställa sexighet med sexism, att läsa in pedofila fantasier bakom varje avklädd modebild, att implicera att ingen kvinna frivilligt beter sig trånande eller utmanande leder ingen vart.

Jag har skrivit förut om dålig reklam och bra hantering av sexism:

På The Hawkeye Initiative berättade en gästbloggare historien om dataspelsföretaget där hon arbetar. Arbetet och arbetskamraterna var toppen, det var bara det att VD:n gillade att hänga bilder på lättlädda damer på väggarna. Speciellt en stor bild som dominerade kontoret. Det där med sexism i dataspelsvärlden kan sägas mycket om, och det här var inte ett av de värre exemplen, men det var ändå inte alla som uppskattade bilden eftersom den var en illustration av problemet med hur starka kvinnor beskrivs i serie- och dataspelskulturen (fantasilösheten gäller dock inte bara de kvinnliga hjältarna). Lösningen blev att engagera en av de andra anställda att göra en motsvarande manlig bild:

Serieplanscher, lättlädd kvinna och lättklädd man
Ruby Underboob och Brosie the Riveter, tillsammans till sist. Huvudskyddsombudet har dock fortfarande ett och annat att anmärka på.

Det är så här det skall göras, med humor och med samma mynt. Notera att den lättklädde hunken inte heller försöker se ut som ett sexobjekt för män och kvinnor som gillar kvinnor, utan som ett sexobjekt för kvinnor och män som gillar män. Projekt som ”men posing like women” är däremot inte samma mynt. Ja, det ser jättekonstigt ut att avbilda män typiskt ”stereotypiskt kvinnligt”. Precis som det ser jättekonstigt ut att avbilda kvinnor i Super Mario-mustasch. Men vad skall vi, egentligen, dra för slutsats av det?

Reklamen ja, Det är skillnad på olika produkter, gäller det (under)kläder, hudkrämer eller parfymer så tycker jag man kan visa nästan hur mycket hud som helst utan att det behöver bli fel, det beror på hur det görs. Och det är ju ingen naturlag att det bara behöver vara kvinnor som är lättklädda. Så här gjorde Yves Saint Laurent reklam för sin Pour Homme  1971:

Svartvit bild på Yves Saint Laurent naken

Bild: Vogue

Slutsats: Gärna avklätt och sexigt, något för såväl kvinnor som män, straighta som hbtq, att titta på. Men inte fantasilöst, och inte där det skär sig med produkten.

Genvägar är genvägar

31 mars, 2014

Människan har i årtusenden sysslat med att korsa fram bättre grödor, men innan den vetenskapliga revolutionen gick framstegen långsamt. Ny teknik och vetenskap har inneburit enorma framsteg, det har givit sådana verktyg att en man, Norman Borlaug, på 60-talet kunde starta den Gröna Revolutionen med grödor som var tåligare och gav bättre avkastning. Hans arbete brukar anses ha räddat en miljard(!) människor från svältdöden. Idag har vi ännu bättre verktyg och ännu större möjligheter än vad han hade då. GMO är en viktig del av svaret på hur vi skall möta framtidens utmaningar med sjukdomar, näringsbrist, matbrist och vattenbrist.

Stefan Jansson, forskare vid Umeå Universitet har bloggat om de hinder som sätts upp för den som vill forska i ämnet, och då är ändå Sverige på detta område ett av de mer liberala länderna i EU.  Här är ett utdrag från den 24:e punkten i processen han beskriver:

Skulle någon annan också vilja odla en planta i sin trädgård måste han/hon gå igenom samma procedur, om ni inte är smarta och redan från början skriver att ni gör det tillsammans – då behöver ni bara betala kostnaderna en gång! Det går liksom inte att denna sort en gång för alla kan förklaras ”ofarlig” och därmed kan odlas på flera platser. Det finns visserligen en sådan möjlighet, det kallas ”marknadsgodkännande” och beslutas om på EU-nivå, men hoppas inte för mycket på det. Det finns i nuläget bara en enda sort (en majssort) som fått marknadgodkännande, och det var för väldigt länge sedan. En potatissort fick det faktiskt för 4 år sedan – efter att ansökan dragits i långbänk i nästan 15 år – men detta drogs sedan tillbaka. Just nu behandlas en av de andra ansökningarna som legat och väntar i många år, det kan du läsa om här.

Man uppskattar att kostnaden för att få en sort godkänd kan vara några hundra miljoner kronor, så crowd-fundingen som gav företaget med den lysande backtraven hela tre miljoner (inte bara 420 000), motsvarar i alla fall den första procenten.

Då blir det som Johan Norberg konstaterar, bara de riktigt stora företagen som har råd att forska och ta patent;

[Greenpeace] framför också ett mer ekonomiskt-politiskt argument, nämligen att företag får patent på de nya grödor de tar fram, vilket riskerar att göra bönder beroende av några få stora multinationella företag, som de måste betala licenser till. Om det finns det mycket att säga. Bönder skulle inte välja att betala för att gå över till en annan gröda om de inte tror att det lönar sig för dem. Det borde under alla omständigheter vara deras val, inte Greenpeaces.

Och ett skäl till koncentrationen bland företagen är de hot och extremt komplexa krav som de utsätts för, särskilt i Europa. Om det kräver en avancerad säkerhetsapparat, tiotusentals sidor dokumentation, kostar tiotals miljoner kronor och tar 10 år för att bara få odla en enda gröda kommersiellt är det naturligtvis bara de största bjässarna som mäktar med det. Ju mer Greenpeace försvårar denna process, desto mer kommer den koncentration de ogillar att växa.

Men Greenpeace, och de politiker som de lyckats övertyga, motarbetar inte bara forskning med vinstintresse, de motarbetar också ideellt och offentligt finansierad forskning. Hänvisningen till ”det fula vinstintresset” är ett svepskäl för att säga nej till allt. Till exempel forskningen på det så kallade gyllene riset som kan rädda de 700000 barn som nu dör varje år på grund av A-vitaminbrist:

Men det verkligt avslöjande är att inte en enda av dessa farhågor är tillämpliga på det gyllene riset. Det är inte ett kommersiellt projekt, utan ett humanitärt projekt. Det ägs inte av ett företag, inga patent är inblandade och när det godkänns kommer det att delas ut gratis till de jordbrukare som vill använda det.

Greenpeace kräver ändå att det stoppas, vilket avslöjar att ojandet om den farliga kommersialismen inte var så centralt när allt kommer till kritan. Det är tekniken i sig som Greenpeace vänder sig mot, oavsett om det är kommersiellt eller offentligt, patenterat eller fritt tillgängligt, och de vänder sig mot att det inte är tillräckligt utvärderat, samtidigt som de vill förbjuda utvärderingar.

Min tröst är att allt fler miljövänner har tröttnat på Greenpeaces inställning, och inser att mänsklig utveckling måste vara viktigare än teknikmotstånd.

I väntan på att forskningen kommer ordentligt i gång även i Sverige kan vi i alla fall sluta använda skattebetalarnas pengar till att finansiera organisationer som förstör försöksodlingar för gyllene ris på Filippinerna.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 37 andra följare

%d bloggers like this: