Spelet kom ut 1999 men när jag några år senare hörde talas om det gick det inte längre  att få tag på i Sverige. Jag lyckades få tag på mitt exemplar i en amerikansk webbutik 2004. Spelet håller fortfarande en enastående kvalitet och skulle göra sig utmärkt för betald nedladdning, men originalet programmerades för att kräva en cd och det är ingenting man enkelt ändrar på.

Sedan länge kan jag inte spela det på min Mac eftersom den är för ny. Jag har ibland gått in på utvecklarens hemsida för att se om det kommit någon uppdatering eller nytt spel men sidan har varit oförändrad år efter år, jag började undra om bolaget ens fanns kvar. Men i förrgår gick jag in på iTunes för att ladda ner ett spel från en annan favoritleverantör: Spiderweb, vars spel jag spelat – och köpt fullversioner av -sedan mer än femton år, hade helgrabatt på en iPadversion av ett av sina nyare äventyrsspel och jag tog tillfället i akt. Iofs får jag inte ”min” iPad från kommunen förrän i mars, men spelet kan ju ligga på hårddisken så länge.

Då upptäckte jag i listan med ”liknande spel” att King of Dragon Pass också fanns för iOS. Det visade sig vara lättare att konvertera till iOS än att göra en nedladdningsbar version för vanliga datorer, det gav också tillgång till en större marknad. Här kan man köpa spelet, sjuttifem spänn, ett fynd! Det går att spela på iPhone också, men jag väntar tills uppdateringen som drar nytta av iPadens större skärm kommer om ett par månader.

Både Spiderweb och A# (A-Sharp) är mycket små företag som funnits länge, de gör spel där krutet läggs på att skapa en trovärdig spelvärld och en historia man skapar själv genom sina val. Ens handlande får konsekvenser åt ena eller andra hållet. Det finns inga 3D-animationer eller surroundljud, men ljuden och grafiken passar syftet  utmärkt – att berätta och skapa en god historia. Så stöd dem gärna, Spiderweb har stora demos där man kan spela en bra bit av det riktiga spelet gratis, hittills har de dock alla varit så bra att jag betalt för att spela hela spelet. King of Dragon Pass har ingen demo för iOS-varianten, (Apples regler tillåter inte det) däremot en blogg och ett twitterkonto, båda uppdateras ofta.

Om du har en dator som uppfyller de tretton år gamla systemkraven från 1999 kan du prova demon, för Macintosh eller Windows.

Läs även andra bloggares åsikter om datorspel, kultur, king of dragon pass, kodp, ipad, avernum, avadon

Lena Andersson är lite ojämn i sina kolumner i DN, men i förrgår satte hon fingret på kärnan i hedersproblematiken:

Morden är blott ett symtom. Hederskulturen utgörs av idealiserade könsroller och individens fråntagna autonomi. [...]

Ett av problemen i hanteringen av hederstänkande är att det inte är det fysiska våldet som utgör systemet. Hedersmorden, som är få, är snarare tecknet på att systemet krackelerar. Det fysiska våldet följer när tvånget misslyckas. Mord på döttrar är inte systemets väsen, kontroll är dess väsen. Kontroll utifrån kön och kyskhet. Hedern och lidandet tiger still, det är skammen och protesten som väsnas.

Fortfarande 2004 kunde Mona Sahlins speciellt utsedde integrationsutredare Masoud Kamali offentligt deklarera: det finns ingen speciell hederskultur. När fallet med den hedersmördade unge mannen Abbas Rezai i våras togs upp till ny prövning hade det svängt. Erik Helmerson skrev då ett inlägg som jag här citerar in extenso (mina länkar):

”Hedersmordet” är vinjetten för Aftonbladets rapportering om mordet i Högsby, där den 20-årige Abbas Rezai dödades under tortyrliknande former av en eller flera av sin fästmös familjemedlemmar.

”Mordet på Abbas Rezai var ett hedersmord”, slår även DN fast i rubriken på startsidan, medan TT:s rubrik lyder ”Ny prövning av hedersmordet i Högsby”.

I dag känns prefixet ”heder” självklart. Abbas Rezai var förlovad med en flicka som av familjen var bortlovad till en kusin i Danmark. Hennes föräldrar hatade relationen till Rezai och lockade paret till sin lägenhet i Högsby. Där dödades Rezai med kokande olja, slag och knivhugg.

Det var ett hedersmord.

Men för ett decennium sedan är det inte troligt att samma händelse hade beskrivits med samma ord.

År 1999 mördades Pela Atroshi av hedersorsaker och tre år senare sköts Fadime Sahindal i huvudet av sin egen far. Det svenska samhället reagerade yrvaket och förvirrat på morden. Fanns det något samband? I så fall vad? Hur kunde man uttrycka det – vilka begrepp var tillåtna, vilka var tabu? ”Vi får aldrig acceptera talet om ’hedersmord’”, skrev dåvarande ministrarna Mona Sahlin och Margareta Winberg i en artikel på DN Debatt efter mordet på Pela Atroshi. I stycket före slog de fast: ”Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor.”

Strax därefter citerades Ingegerd Sahlström, projektledare för Nationellt råd för kvinnofrid, i DN: ”Jag är rädd att peka ut de invandrade männen. Mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över.”

År 2004 utkom antologin ”Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism”. Redaktör var Stieg Larsson, då på tidskriften Expo, senare Sveriges mest kände deckarförfattare. Där uttryckte samtliga skribenter sin skepsis mot begreppet hedersvåld och anklagade sina meningsmotståndare för rasism: ”Att det hedersrelaterade våldet på något sätt skulle vara annorlunda än det våld som svenska kvinnor kan råka ut för är svårt att hålla med om”, skrev till exempel en av författarna, Cecilia Englund.

Mona Sahlin kom senare att ändra åsikt och har blivit en av landets starkaste röster mot hedersrelaterat våld. Men först hann hon i den svenska integrationsdebattens kanske största skandal tillsätta Masoud Kamali som offentlig diskrimineringsutredare. Samme Kamali som gång på gång förnekat, relativiserat och trivialiserat hedersvåldet. ”Det finns en hel del invandrartjejer som går till socialtjänsten och säger att de är misshandlade eller förtryckta hemma, som skyller på det för att få egna lägenheter”, som han år 2004 uttryckte det i en intervju för webbtidningen Paraplyprojektet.

I dag är situationen alltså annorlunda, men det kan vara värt att påminna om ett inte alltför avlägset debattklimat när man betraktar tragedin i Högsby. I medierapporteringen om fallet framkommer flera märkliga omständigheter. Socialtjänsten ska ha sett den hatiska stämningen mot dottern som en ”vanlig tonårskonflikt”. Polisens bristande kunskaper om hedersmord gjorde att utredningen blev lidande. De socialtjänstemän som körde Abbas Rezai till mordlägenheten märkte den hatiska stämningen och Rezais rädsla – ändå lämnade de honom hos familjen.

Det är inte långsökt att ana att fallet hade hanterats mer professionellt om inte den första delen av 2000-talet varit förlorade år i kampen mot hedersrelaterat våld.

Varje typ av brottslighet har sin egen problematik som måste diskuteras för att kunna bekämpas och förebyggas. Annars är de enda som drabbas de unga kvinnor och män som riskerar att dödas av sin familj för kärleks skull.

Med facit i hand ter sig de där åren i början av 2000-talet så märkliga och främmande. Det borde inte vara svårt att ha fler än en tanke i huvudet. Naturligtvis kan man fördöma hedersvåld utan att brännmärka hela kollektiv. Det går utmärkt att belysa hedersproblematik utan att samtidigt förringa det våld som utövas av individer, grupper och familjer vid namn Andersson, Pettersson och Lundström.

Det har tack och lov hänt saker det senaste decenniet, när företrädare för halvprocentspartiet Feministiskt Initiativ på Newsmill nu avfärdar hedersbegreppet som förklaringsmodell så är de inte längre tongivande i debatten. Visst förekommer häpnadsväckande ignorans fortfarande, som när en trivialiserande utställning nyligen sattes upp i Fadimes hemstad Uppsala av alla ställen. Kerstin Ulusoy skrev då i Laholms Tidning:

Att hävda att svensk hustrumisshandel, barnaga eller våld i gayrelationer är hedersvåld är bisarrt. Var i Sverige är det status i att slå sin fru och sina barn? Vilken homosexuell person upprätthåller anseende genom att misshandla en partner? Vem tror att den som mobbar i skolan anses hedervärd?

Pengarna som utställningen kostat kunde lagts på att hjälpa de utsatta och tiden på att diskutera varför det tog så lång tid innan de kom en ambulans sist det ”föll” ner en flicka från en balkong.

Vi sopar hellre under mattan än att erkänna att vi som samhälle misslyckats erbarmligen med att hjälpa dem. Vi missleder hellre ungdomar och ljuger för offren för hedersrelaterat våld än att erkänna att problemet finns. Hur är detta rimligt?

Eller när Eva-Britt Svensson, Europaparlamentariker (V), år 2010 hävdar att uttrycket hedersmord är rasistiskt. Men det officiella Sverige har börjat ta problemet på allvar. Ungdomsstyrelsen gjorde en kartläggning av företeelsens utbredning 2009:

Cirka 70 000 ungdomar i åldern 16–25 år upplever att de inte fritt kan välja vem de ska gifta sig med. Av dem är det 8 500 som ofta oroar sig över att inte kunna välja partner. Det visar Ungdomsstyrelsens kartläggning Gift mot sin vilja.

Det är främst tjejer som oroar sig över att inte själva kunna välja partner – 6,6 procent av tjejerna gör det och 3,8 procent av killarna. Många av de unga tror också att de skulle bestraffas av föräldrarna om de vore homo- eller bisexuella.

”Antirasisterna” är rädda för att erkänna att det finns kulturrelaterade problem för att man tror att man då gynnar Sverigedemokraterna. Könsmaktsteoretikernas världsbild bygger på att alla män förtrycker alla kvinnor, alltid. Att erkänna att det finns kulturer och samhällsskikt där det inte är accepterat av omgivningen att män slår kvinnor blir då omöjligt. Att upprätthålla den svartvita världsbilden är för dessa hedersförnekarna viktigare än att hjälpa de tiotusentals unga och vuxna kvinnor och män som är livegna i ett system som sätter släktens ”heder” högre än allt annat. Och nej, det har inte med islam att göra, hedersproblematik har med arkaisk kultur att göra, det handlar om en syn på individen som släktens egendom som fanns före judendom, kristendom och islam. Det har inte ens så självklart med kön att göra heller, båda könen för kulturen vidare, båda är påhejare då avvikare skall bestraffas, den man som inte tar sitt ”ansvar” att bruka våld mot sin kvinnliga släkting fryses ut. Båda kan tillochmed vara utövare av det våld som är den yttersta sanktionen för den som inte följer reglerna – som syns till exempel i Högsbyfallet – och båda drabbas också, mer eller mindre, av systemets kvävande begränsningar av de inblandades livsrum.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om hedersvåld, feminism, rasism, politik, fadime sahindal, abbas rezai, masoud kamali

Det är nog inte alltför långsökt att förmoda att Lloyd och Morgan uppmärksammat något som det radikalsocialistiska feministetablissemanget valt att förbigå med tystnad: den enastående prestation som det innebar för en ung kvinnlig politiker att ta sig upp till toppen i ett helmanligt och tillika stockkonservativt politiskt etablissemang av det slag som det brittiska torypartiet utgjorde vid tiden för Thatchers uppgång. Margaret Thatcher om någon utmanade ett patriarkat och vann. En starkare kvinnlig förebild får man leta efter. Trots detta går hon inte hem hos de kvinnosakskämpar som den sista tiden slutit upp kring Valerie Solanas förbittrade Scum-manifest.

Att Järnladyn kommer nu och tillika med en av världens främsta skådespelerskor i huvudrollen är ett tecken i tiden. Dels för att självständiga kompetenta kvinnor som Margaret Thatcher tycks mer intressanta för dagens självmedvetna unga kvinnor än 60-talets offerpredikanter. Det gäller inte minst bland unga borgerliga politiker som centerpartiets Annie Lööf.

Dels för att den globala ekonomiska krisen visat på vikten av en ansvarstagande ekonomisk politik och där framstår Thatchers hårdföra besparingsåtgärder som väl motiverade. Samma sak gäller nedläggandet av dödsdömda näringsgrenar som varvsindustrin och kolgruvorna – något som återspeglades i den svenska alliansregeringens karaktärsfasta agerande i turerna kring Saab. Thatchers ande svävar över många liberalkonservativa regeringar världen över, även om få av dagens politiker tycks lika grundade i sina värderingar som hon. Det är med andra ord rätt tid för ett hyllningsporträtt på vita duken.

Sedan tycker jag att Annie Lööf varit alldeles för defensiv när hon försvarat sitt val av förebild. Det är inte bara hennes ledarstil (som ibland var väl egen) utan i hög grad vad hon faktiskt åstadkom som är värt beundran.

P J Anders Linder skriver idag i SvD om hur höger och vänster förenas av Mrs T:

Margaret Thatcher var allt annat än felfri. Hon red käpphästar och hennes beslutsamhet kunde slå över i halsstarrighet och leda till olyckliga beslut. Hon polariserade diskussioner vare sig det var meningsfullt eller ej. Men på det stora hela nådde hon enastående framgång: Hon kopplade greppet på inflationen. Hon bröt upp ett djupt destruktivt fackföreningsvälde och fick ned antalet strejkdagar från 29,5 miljoner 1979 till 1,9 miljoner 1986. Hon fick bort konfiskatoriska marginalskatter. Hon såg till att vanskötta statsföretag fick bättre ägare, och hon gav nya samhällsgrupper chans att äga sina hem. Hon gjorde en avgörande insats för att få EU:s inre marknad på plats.

Hatet och föraktet från socialister och vänsterliberaler, som så länge hade dominerat det offentliga samtalet, hindrade inte väljarna att i tre val ge hennes parti långt fler röster än Labour, och det folkliga stödet finns kvar. 2007 bad BBC sin publik att delta i en omröstning om 1900-talets främsta fredstida premiärminister: Thatcher blev etta med god marginal. Man kan inte tala om henne som allmänt älskad, men på respekten är inte att ta miste. Hon hade en stark övertygelse och stod upp för den även när det blåste snålt.

Tony Blair är lika kortfattad som erkännsam i sin självbiografi: ”Storbritannien behövde Thatcherperiodens industriella och ekonomiska reformer.” New Labour förvaltade hennes politiska kvarlåtenskap pietetsfullt.

För en svensk publik som fick sina rapporter från de kretsar Andres Lokko rör sig i var det obegripligt hur hon kunde sitta vid makten när hela folket hatade henne så. Varje val rapporterade svenska media hur Labour gick mot en jordskredsseger och varje valnatt stod de snopna där och kunde inte förklara att britterna valt Margaret Thatcher en gång till. När hon till slut fick gå, efter att som partiledare vunnit tre raka parlamentsval, var det på grund av ett internt uppror i partiet. Tories vann därefter ytterligare ett val under den nye ledaren John Major.

Martin Ådahl skriver bra om Thatcher i senaste numret av Fokus (13/1), tyvärr finns inte artikeln på nätet, han konstaterar att nästan allt hon stod för ekonomiskt, som hon hatades för då, tar vi för självklart i dag, och

Två favoritexempel mot Thatcher är kolgruvestrejkerna och Falklandskriget.

De naiva karlakarlarna i kolgruvefacket som bryts ned av bobbypolisernas batonger har dramatiserats otaliga gånger [...] Bakgrunden var dock denna. Kolgruvorna hölls öppna med massiva subventioner. De omoderna gruvorna förstörde arbetarnas lungor med koldamm och koleldningen spydde ut klimatförstörande koldioxid och försurande svaveldioxid. Gruvfacket NUM dominerades av en vänsterextrem minoritet, vars ledare Arthur Scargill gladeligen tog emot stora checkar från Muammar Khadaffi och Sovjet. NUM hade med en kombination av generalstrejker och attacker på strejkbrytare fått regering efter regering på knä. Thatcher vägrade ge vika, slopade subventionerna, började stänga olönsamma gruvor och ersätta kolet med Nordsjögas. Utsläppen rasade. [...]

Den 2 april 1982 försökte den blodbesudlade argentinska juntan skyla över en katastrofal ekonomisk politik genom att helt opåkallat invadera Falklandsöarna, 460  km utanför landets kust, befolkade av generationer av britter och brittiska får (minst lika infödda som argentinarna i sitt land). Mot USA:s viljka, som ville hålla generalerna om ryggen, svarade Thatcher med en militärinsats som på tre månader befriade Falklandsöarna. Juntan föll och Argentina har varit demokratiskt sedan dess. Vad exakt är problemet med det?

Thatcher ska inte skönmålas. Hon hade i sanning dåliga sidor, som hennes stenåldersinställning till integration och regionalt självstyre. Hon kallade ANC för terrorister och drack te med Chiles (lika blodbesudlade) diktator Augusto Pinochet.

[...] nästa gång någon nämner Thatcher, fnys inte åt henne, så god socialliberal du är.

Thatchers vänskap med Pinochet berodde för övrigt på att Chile var ett av de få länder som ställde upp på Storbritanniens sida under Falklandskriget.

Tilläggas kan att en del av ”kriget mot facket” bestod i att det infördes krav på medlemsomröstningar inför strejker, extremistiska fackledare skulle inte längre ha frikort att stoppa samhället. När Athur Scargill 1984 drog igång en nationell kolgruvestrejk utan att genomföra medlemsomröstningar fortsatte kolgruverabetarna i Nottinghamshire att arbeta. De var emot strejken, men hade stött den om en nationell medlemsomröstning sagt ja till den. Detta bidrog till att samhället fortsatte fungera, stålverk och andra industrier hölls öppna, kraftverken (som redan innan lagt upp stora egna lager av kol) fortsatte att ge värme och el genom hela vintern. En annan inverkan den uteblivna medlemsomröstningen fick på stridens utgång var att socialhjälpen drogs in för de strejkandes familjer. Den som strejkade hade i och för sig aldrig haft rätt till socialhjälp, men eftersom strejken nu var olaglig förlorade även de som var beroende av arbetarnas inkomster – fruar och barn – denna rätt. Efter ett år slutade strejken, regeringen hade vunnit, de brittiska fackföreningarnas makt att efter eget bevåg störta folkvalda regeringar hade försvunnit för alltid.

Detta inlägg skrivs naturligtvis med anledning av filmen som går upp på de svenska biograferna om några veckor, en trailer kan ses här. Annan kultur som inspirerats av henne listas i dagens DN av Erik Helmerson: Drottningen av pop. En spellista med låtarna på Spotify har också sammanställts.

[uppdatering: Thatcher har ju också personligen bidragit till annan kultur, hon var medlem i det team som uppfann mjukglassen på 40-talet, hon var på 60-talet

en av få konservativa parlamentsledamöter som stödde homosexualitet, och hon röstade för David Steels förslag om att legalisera abort.

Och så glömde jag länka till Christopher Hitchens text om Margaret Thatchers sex appeal.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om thatcher, margaret thatcher, järnladyn, politik, tories, storbritannien, historia, arthur scargill, kultur, media

De fyra körfiler han och Zingo korsar i dag blir åtta när Nya Slussen är klar. Övergångsstället blir längre och perioderna med grönt ljus kortare, tror Kjell Sundstedt.

Var har han fått dessa uppgifter ifrån? Motståndarna har inte ens dragit sig för att skrämma upp funktionshindrade med rena lögner. Den åttafiliga bron från Södermalm slutar nämligen vid Munkbroleden, därefter har Skeppsbron sex filer tills den kommer ner i kajplan vid Södra Bankogränd, där smalnar det ner till fyra filer som fortsätter bort mot Slottet.

Från Triewaldsgränd där han bor kommer Kjell Sundstedt i framtiden att kunna komma till Djurgårdsfärjorna lättare än han gör nu. Det är bara att svänga norrut runt hörnet till Järntorget sedan är det raka spåret österut på Södra Bankogränd till ett nytt övergångsställe som korsar fyra filer. På andra sidan övergångsstället avgår Djurgårdsfärjorna, de har flyttats en bit norrut jämfört med i dag. Vill han fortsätta ta samma väg som nu så gör han det: går söderut och sedan österut på Slussplan till Skeppsbron, då får han korsa sex filer på övergångsstället, i dag korsar han fem. Ett tredje alternativ är att korsa Munkbroleden (fyra filer) och sedan gå i kajplan österut och norrut. I samtliga fall tillkommer två cykelfiler, nu och i framtiden.

Så här ser det ut idag: ett övergångsställe över 5+2 filer

Och så här blir det: två övergångsställen, ett över 6+2 filer och ett över 4+2 filer, den nya färjeterminalen skymtar i högerkanten. Som synes kan man komma till färjeterminalen genom att passera Slussen i kajplan också, om man vill det.

Illustration: Foster + Partners och Berg Arkitektkontor

Så, Kjell Sundstedts överklagan kommer att avslås, det han anför gäller inte det planförslag som ligger.

Även SvD skriver om frågan, Kulturslussen, med Benny Andersson i spetsen driver frågan om folkomröstning (även Socialdemokraterna gör det, men det framgår inte i artikeln). Kulturslussen och SvD har dock missuppfattat lagen:

Tio procent – cirka 70 000 personer – av Stockholms röstberättigade invånare ska nu mobiliseras så att lagen tvingar Stadshuspolitikerna att överlämna åt folket avgöra frågan om Slussen.

Så är det inte alls, en namninsamling tvingar bara kommunfullmäktige att ta upp frågan om en folkomröstning skall hållas, och även om en sådan hålls är den ändå bara enligt lag rådgivande. Göran Johnson skriver långt och bra om problem med en sådan folkomröstning och med folkomröstningar i allmänhet.

Benny, ja, åter affischnamn för Kulturslussen. Lustigt, för på mötet på Rival i december som han själv bjöd in till vägrade han ta något som helst ansvar för innehållet i Kulturslussens förslag.

Det finns mängder av avvägningar att diskutera när en ny förbindelse mellan norr och söder i Stockholms hjärta skall byggas,  en sådan debatt handlar i mycket om värderingsfrågor, om tycke och smak. Vill vi ha siktlinjer eller en återskapad stadsväv? Vill vi ha vattenspegel eller ett accentuerat näs?

Det borde gå att vara klar med fakta och därifrån diskutera prioriteringar, men det är inte en sådan debatt som förts och förs i tidningsspalterna. Vartenda ett av de inlägg, kritiska till Nya Slussen, jag läst är behäftat med mängder av grova sakfel. En del härrör från inaktuella planer, annat har aldrig varit sant. Det går lätt att kontrollera i dokument och plankartor hur trafiklösningen i Nya Slussen kommer att se ut, okunnighet är ingen ursäkt.

Ett magplask i den högre skolan var när Herman Lindqvist med sedvanlig faktakoll som grund – ”en motorväg nedanför Slottet” -proklamerade att Nya Slussen är ett mord på Stockholm. Dresden, Warszawa, Nanking, Nagasaki, släng er i väggen… En sak har debatten i alla fall gjort klar, kulturelitens anspråk på att leda samhällsbedatten är ohjälpligt förlorat.

[uppdaterat: Det kom in 250 överklaganden till Stadsbyggnadskontoret, ytterligare 400 skickades fel - till Förvaltningsrätten, detta efter uppgifter som spridit av Slussenmotståndarna på facebook och hemsidor. Tämligen symptomatiskt kan man konstatera: en mängd människor som väljer att lita på självutnämnda auktoriteter i stället för att faktiskt kontrollera uppgifterna själva, till exempel på Stockholms stads hemsida. Men då skulle de å andra sidan sett hur planerna faktiskt ser ut... Lasse Åberg är inte ensam:

 – Kanske finns ett embryo av ifrågasättande i Stig-Helmer [...] det var av känslomässiga skäl som jag skrev under artistuppropet om Slussen. Jag kan inte säga att jag vet vad jag skrev på, men det var en massa kamrater där.

Jag skulle inte kalla det ”ifrågasättande”.  Redan när det första beslutet togs, sommaren 2010, spred motståndarna den felaktiga uppgiften att överklagandet skulle ställas till Förvaltningsrätten, förmågan att ta in fakta är inte deras paradgren.]

[uppdatering2: Yimby undrar varför media sprider myter om Slussen]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om slussen, nya slussen, kulturslussen, dn, benny andersson, stockholm, 08pol, politik, stadsbyggnad

Varje vaccin skall naturligtvis prövas för sig och det är inte självklart att man skall vaccinera sig mot varje ny influensa. Men barnvaccinering mot till exempel polio, mässlingen, röda hund – och tidigare smittkoppor – är däremot fullständigt självklart, fördelarna är oerhört mycket större än de eventuella nackdelarna. Men det finns ändå en rörelse som är emot all vaccinering, nyligen poppade det upp en ny svensk hemsida som propagerar mot vaccinationer i allmänhet. Denna rörelse menar att det är vaccinen i sig som gör barn sjuka och att de i stället bör få immuniseringen genom att smittas av andra barn, till exempel genom att ha ”smittopartyn”, eller av godisklubbor som smittade barn slickat på, som skickas på postorder.

Det finns dokumenterade biverkningar av vaccin, så är det. Men de biverkningarna är mikroskopiska i jämförelse med den skada som sjukdomen ställer till hos de som inte är vaccinerade, eller som får den ändå för att tillräckligt många i omgivningen inte vaccinerat sig. Ett vanligt vaccin, MPR-vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund, ger 95% skydd för varje individ. För att säkert hindra epidemier krävs en vaccineringsgrad långt över 90%. I Sverige vaccineras 96% av barnen, men i vissa invandrarförorter och vissa delar av Södermalm ligger det så lågt som 75%. Det närmar sig farligt låga nivåer, både för de som är vaccinerade och de som inte är det.

Penn&Teller åskådliggör i det här Youtubeklippet tydligt de påstådda riskerna för barn som vaccineras med de verkliga riskerna för barn som inte vaccineras:

En inte ovanlig uppfattning är att barnsjukdomar inte är farliga – ”det är väl inte så farligt om de blir sjuka ändå”. Men till exempel mässling är ingen harmlös sjukdom, den som blir sjuk kan drabbas av livslångt handikapp eller tillochmed död. Till exempel dog 25 personer av mässling i Europa 2010 efter stora sjukdomsutbrott i södra Europa.

Författaren Roald Dahl berättar om när hans äldsta dotter fick mässlingen:

one morning, when she was well on the road to recovery, I was sitting on her bed showing her how to fashion little animals out of coloured pipe-cleaners, and when it came to her turn to make one herself, I noticed that her fingers and her mind were not working together and she couldn’t do anything.

“Are you feeling all right?” I asked her.

“I feel all sleepy, ” she said.

In an hour, she was unconscious. In twelve hours she was dead.

The measles had turned into a terrible thing called measles encephalitis and there was nothing the doctors could do to save her.

That was twenty-four years ago in 1962, but even now, if a child with measles happens to develop the same deadly reaction from measles as Olivia did, there would still be nothing the doctors could do to help her.

Dahl skrev om det 1986, då fanns vaccin. Men eftersom så många föräldrar, av motsträvighet, rädsla eller okunnighet, inte lät sina barn vaccineras grasserade fortfarande mässlingepidemier i Storbritannien. Hundra tusen barn blev sjuka varje år, av dem fick tio tusen komplikationer. Tjugo dog. Varje år. Av mässlingen. Eftersom de inte blivit vaccinerade med ett vaccin med i sammanhanget betydelselösa biverkningar.

Olivia Dahl blev sju år gammal,  för femtio år sedan fanns inget effektivt vaccin mot mässlingen

Men det är inte bara så som DN skrev 2002 att en mässlingepidemi hotar ovaccinerade, det hotar även de som är vaccinerade, ju fler som är vaccinerade, ju bättre skydd får alla. Vaccin är solidaritet.

Ett annat exempel på en spridd myt som inte bara skadar den som tror på det utan även omgivningen är föreställningen om elallergi. Den enda utgångspunkt man kan ha i sådana här ärenden är att agerandet måste bygga på kunskap, inte på tro och villfarelser.

Följ gärna generaldirektören för Smittskyddsinstitutet Johan Carlson på Twitter.

[uppdatering: Andreas Ekström skriver om samma sak i Sydsvenskan]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, medicin, vaccin, elallergi, humbug, vof

Bilden är en genrebild för reklam och kommer från en samling på the hairpin. Det är fascinerande vilken efterfrågan det finns på foton av kvinnor som dricker vatten men – bara – inte – lyckas – träffa – rätt. Ännu fler bilder finns här, de har dessutom beskrivande text.

Ensamma kvinnor kan dock trösta sig med att grönsaker är nyttigt, och jätteroligt…

…och det gäller glädjande nog även för män. Fast effekten verkar inte riktigt lika kraftig där:

Grönsaker var ju lagom kul, men fruktsallad!

Fruktsallad! Det är nästan lika kul som att vara inkontinent, mäns kompensation för att de inte får upplevan glädjen i att ha mens.

Som bonus: Kim Jong-Il tittade på saker, nu tittar även Kim Jong-Un på saker.

Oh, how I loves teh interwebs!

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om humor, internet, reklam, foto, vatten, sallad, fruktsallad

Uppmärksamheten blev större än vi kunde ana. Det är alltid roligt när fler delar ens humor. Men någon som uppenbarligen inte skrattar är Wiehe själv. Nu har vi kontaktats av Anders Larsson, vd för United Stage, som företräder Mikael Wiehe. Han menar att ”detta är absolut inte tillåtet utan tillstånd utan är ett intrång i upphovsrätten”. Därför ombeds vi nu att ”omedelbart ta bort detta från er hemsida och alla andra eventuella sammanhang”.

Litet häpen blir man allt. Och hjärtats lilla fågel huttrar.

Men de stod inte ensamma, genast visades stöd runtom på nätet, Anders ”Dibbuk” Engström menar att

Wiehes högtravande principer om egendomsgemenskap – allt åt alla, eftersom egendom är stöld – gäller tydligen bara på distans. I länder på bekvämt avstånd. Delvis för att han slipper se vad hans priniciper ofelbart leder till i praktisk handling, men kanske framförallt eftersom hans egna intressen förblir ohotade.

Därför blir det ofrivilligt komiskt när Mikael Wiehe genom ombud försöker tysta satiren (då den sker till tonerna av en låt han en gång skrivit, vilket han också får cred för)

Johan Ingerö är inne på samma spår på SvD:s ledarblogg:

Mikael Wiehe har dessutom en lång historia av engagerat försvar för sin egen äganderätt. Redan 2008 gav han sig med liv och lust in i debatten om fildelningen, vilken ”degraderar musikerna till hjon” och berövar dem deras ”inkomster och stolthet”. Gott så, om det inte vore för att andras inkomster uppenbarligen inte var vatten värda för den grånade kommunisten.

Nåväl, även juridiskt är Wiehe med bolag möjligen ute och cyklar. Upphovsrätten medger enligt uppgift plagiering i parodisyfte, och Sannas och Peters sång torde vara ett klockrent exempel på parodi.

Liksom för övrigt Wiehe själv.

Här är den: Sång till en sluss – med Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestra

Sophia Blomqvist

blir genuint glad av människor som förverkligar små idéer och som dessutom besitter både humor och musikalitet. Vi saknar sådant i Sverige! Det är inte genom att sitta på ett torg man utmanar makten utan att genom att håna den på fyndiga och smarta sätt.

Det är därför nedslående och ledsamt att läsa att Wiehes skivbolag nu kontaktat dem med krav om ta bort inspelningen överallt där den kan tänkas finnas. Upphovsrätten ni vet … Jag undrar stillsamt hur mkt av Karl Gerhards produktion som raljerade med allt och alla som gjorde bort sig som funnits om dagens lagstiftning gällt då.

Det var några år sedan som jag läste upphovsrätt så jag satte mig och läste igenom de förändringar som gjorts 2010 och 2011 och det var ingen upplyftande läsning.

Bild: Från spelet: svt.se/humor

Det blir svårare efter ett tag, jag har lyckats komma upp i 80%. Skaparna verkar dock ha något speciellt emot Posten och SL…

Sedan tidigare finns spelen SJ – var god dröj | Souvlaki hero | Chatta med Zlatan | Dödstackla | Gör en Juholt | Håll SAAB vid liv | Utförsäkring – The Game | Lars vs Cannes | Eurovision scentekniker | Gurkroulette 

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om humor, slussen, svt, public service, retro

Före beslutet:

Trafikplanerare Martin Nilsson tycker att ett nytt Slussen inte kan vänta. Lars Epstein hoppas få se några nya Ture Königson. I Aftonbladet utövar Herman Lindqvist  sin traditionella research och källkritik:

Bussarna vid bussterminalen under Slussen tvingas vända vid Kungsträdgården eller Medborgarplatsen, för att kunna köra söderut. [...] Enligt planerna för det nya Slussen kommer nu en motorväg bred som Essingeleden att stryka nedanför Logårdstrappan.

Nya Slussens projektchef Andreas Burghauser tycker Herman skall läsa på bättre:

Slussenbygget kommer inte överhuvudtaget att påverka Skeppsbron, annat än precis där bron landar i det allra mest sydöstra hörnet av Gamla stan. Herman Lindqvist och andra turister kan alltså fortsätta att strosa nedanför slottet, där kommer att se precis likadant ut som i dag.

Bussarna från Nacka och Värmdö kommer givetvis att kunna vända vid Slussen även i framtiden – i den helt nya varma, ljusa inomhusbussterminalen i Katarinaberget. Alltså inga omvägar runt Gamla stan, som Herman Lindqvist skriver.

(Och för den som tyckte det där var en väl beskedlig sågning och längtar efter underhållningsvåld så rekommenderar jag Peter Englunds klassiska lustmord)

Kajsa Althén sprider konspirationsteorier i DN och får mothugg. Benny Andersson ”hotar” med att återförena ABBA för att stoppa planerna för Nya Slussen, men det är inte bara motståndarsidan som har kulturskapare:

Sång till en sluss – med Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestra

[uppdatering: om ni vill lyssna på sången får ni skynda er, Wiehes bolag har krävt att tolkningen omedelbart tas bort från offentligheten, hittills har det gått sådär]

Birgitta Holm ser fram emot en riktig sluss och på dagen för beslutet publicerar nätverket Yimby del elva i sin stora granskning av Slussenmyterna: Den åttafiliga motorvägsbron.

Efter beslutet:

En mer insatt Lindqvist, Mats E P, bloggar om hur det gick till då Miljöpartiets medlemsmöte beslöt att frångå den förhandlingslinje som faktiskt givit dem stora framgångar, det gör också Elina Åberg, båda är kollegor till mig i Stadsbyggnadsnämnden och tillhör den pragmatiska delen av Miljöpartiet i Stockholm.

Viktor BK var på plats utanför Stadshuset i måndags och ger oss demonstrationen mot Nya Slussen på ljud och bild. Det är ett ytterligt fascinerande dokument.

Lars Epstein är besviken över beslutet och står och blickar nostalgiskt ut över motorvägskringlan, på annan plats i DN lägger Sten Nordin och Regina Kevius ännu en pusselbit till det växande Stockholm.

En del av motståndarna respekterar utslaget av den demokratiska processen, till exempel Leif Pagrotsky, andra gör det inte. Till exempel Benny Andersson, som inte vill att hans ansikte skall möta resenärerna på Arlanda längre. Hans Engnell tycker att Benny gärna får ta hem affischen och sätta på väggen och Arlandas informationschef Jan Lindqvist(!) förklarar att Arlanda

har ingen uppfattning alls om Slussen. I den frågan sitter vi på läktaren och är överhuvud taget inte involverade som flygplats.

Hall of Fame är en turistkampanj som drivs av Swedavia och Arlanda för att sälja Stockholmsregionen.

Jesper Svensson tycker att Arkitekt-Bohlin och Abba-Benny sitter på höga hästar då de anser sig ha större rätt att bestämma än de folkvalda.

Erik Helmerson (som har artat sig riktigt väl efter debuten) skriver på DN om Slussendebatten, och hur den är ett exempel på hur kultureliten har tappat sitt stora inflytande i samhällsfrågor. Hans tes är att det är de sociala medierna som demokratiserat samtalet. Det är nog inte hela förklaringen, men en stor del. Artikeln följdes upp med ett studiosamtal, där förre socialdemokratiska kulturministern Bengt Göransson med sin oinformerade elitism gjorde bort sig storligen. Göran Johnson på Kvarnberget bloggar om kultureliten och Kulturslussen.

Andra som bloggar är Fredrik Strage, som sörjer Debaser, och Jens Fagerlund, som tycker att det är obstruktionen som är odemokratisk.

[uppdatering: Jan Lööf skriver i DN att gamla Slussen är lätt att hitta i och att Greklands drakma bör återuppstå]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om
arkitektur, trafik, kultur, stockholm, slussen, kulturslussen, nya slussen, nimby, yimby, abba, benny andersson

I den vetenskapliga utvecklingens namn borde därför Nobelfesten spegla ett frihetligt samhälle.

Men jag begriper faktiskt inte vad i festarrangemangen hon vill ändra på, förutom att drottningen tydligen ägnar för lång tid åt sin frisyr.

P J Anders Linder föreslår som ”lösning” träningsoverall till alla gäster, med Nobellogga på ryggen. Och det kunde vara en tanke, nu när APEC verkar ha övergivit sin tradition att klä de närvarande ledarna i lokala utstyrslar.

Bild: Toru Ymanaka/AFP/Getty Images

Asia Blog har också ett bildspel med vinkande världsledare, mer eller mindre utklädda, som vi kan inspireras av.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om nobelfesten, vetenskap, nobel, könsroller, mode, dn, lena andersson