Arkiv för kategori ‘Samhälle’

Det där med demokrati

15 april, 2014

Om man behövde ett slutgiltigt bevis på Slussen Plan B-gängets inställning till demokrati – ”Demokrati är när jag får som jag vill” – så fick man det förra veckan. Södermalmsnytt har börjat med en serie där de granskar de vanligaste påståendena som sprids om Nya Slussen. (Vars detaljplan, efter lång utredning och sedvanlig planprocess med samråd, antogs i kommunfullmäktige av partier som haft som vallöfte att genomföra denna plan. Denna detaljplan har prövats av alla tillämpliga rättsinstanser och nu vunnit laga kraft. Beslutet är fattat, enligt den demokratiska ordning som gäller.)

Först ut var en artikel som redde ut om Nya Slussen skulle få en motorväg. Tidningen vägde de olika argumenten, tittade på verkligheten och kom fram till att det inte kommer att bli en motorväg på Nya Slussen. Det skulle de inte ha gjort, en välkänd motståndare till Nya Slussen skickade då brev till chefredaktörens chef och chefredaktörens chefs chef med krav på att såväl chefredaktör som reporter borde plockas bort eftersom de utgjorde ”en fara för demokratin”.

Alltså…

I ett brev hen undertecknade med eget namn…

Självbilden…

Chefredaktör Helene Claesson funderade:

på vad brevskrivarens, som är en flitig debattör i Slussenfrågan, best case scenario var. Ett vänligt svarsmejl där man lovade att genast ta tag i problemet? Och i så fall, vad för slags samhälle drömmer man om då? Ett där man kan be tidningsdirektörer plocka bort ”jobbiga” redaktioner?

Det kan man undra.

Och för den som undrar, så här mycket plats tar körbanorna i dagens… …och i Nya Slussen:
Trafikytor i gamla och Nya Slussen, markant mindre i Nya
Källa: Spacescape

Det är inte bara utsidan som räknas

14 april, 2014

I torsdags fick vi i Stadsbyggnadsnämnden en dragning av det vinnande förslaget i arkitekttävlingen för ett nytt Nobelcenter. Det var som tidigare meddelats David Chipperfields kontor som vann med sitt förslag som kan beskrivas som en lysande mässingslåda.

foto på guldglänsande modell med vita omgivande hus
Som synes kan placeringen ändras

Axess tror att byggnaden blir ett modernistiskt helvete som ingen vill fira i. Det vågar jag fastslå är fel, den arkitektoniska lösningen på insidan är av erkänt mycket hög kvalitet. Det är utsidan som många har problem med. Viktor Barth-Kron tycker dock att det är en låda man kan leva med: Att göra alla nöjda går som vanligt inte. Det finns en naturlig förklaring till att de allra flesta hus ser ut som lådor, låt vara med olika lösningar för taken. Ett mer vågat förslag av Sydneyoperatyp skulle, på den platsen, knappast heller mötas av idel uppskattning. VB-K konstaterar att på den platsen så är det vinnande förslaget en kompromiss som få gör vågen för men de flesta kan acceptera.

Återigen demonstreras problemet med Stockholmsk arkitekturdebatt: Upprördheten handlar om utsidan medan insidan ignoreras. Man talar form men glömmer funktion. Båda är viktiga, men bara den ena diskuteras.

Debatten kring Nobelcentret har dock den senaste tiden lika mycket handlat om vad som rivs som om vad som byggs. I tävlingsreglerna gavs möjligheten att behålla tullhuset och sjömagasinen på plats eller att inte göra det. Samtliga tre finalister valde att inte behålla några av de byggnader som nu finns på platsen. Men allt är inte klart i och med att tävlingen är avslutad. Det är fortfarande vi politiker som har sista ordet. Förslaget skall nu bearbetas innan det går ut på samråd, troligtvis till sommaren. Innan det går ut kommer vi i nämnden att tycka till om det, det finns då möjligheter att till exempel flytta på saker, jag konstaterar att möjligheten som gavs att fylla ut kajen inte heller utnyttjades av det vinnande förslaget.

Det nya huset kommer inte alls bara att användas till Nobelprisutdelningar eller konferenser. Själva idén med byggnaden är att den skall vara tillgänglig och den kommer att ha en bottenvåning som är öppen året runt för allmänheten utan inträdesavgift. Man skall dessutom komma ihåg att platsen som, sitt centrala läge till trots, nu är något av en avkrok inte kommer fortsätta vara det. När tunnelbanan i och med Alliansens beslut nu förlängs till Nacka kommer (T)–Kungsträdgården inte längre att vara en märkligt placerad slutstation utan ligga centralt på en kapacitetsstark linje som går från nordväst till sydöst. Det ger helt nya möjligheter för allmänheten att enkelt använda sig av all den kultur och vetenskap som finns, och kommer att finnas, på Blasieholmen och Skeppsholmen.

Är det skuldbeläggande att lära ut hur man förebygger brott?

13 april, 2014

Kalla Fakta hade i tisdags ett reportage som handlade om att våldtäkterna ökar på partykryssningar. Där gjorde Tallink Siljas personaldirektör följande uttalande:

”Kvinnor måste tänka på hur mycket de dricker. […] De vet vart det kan leda.”

Med anledning av det skrev jag en text i Svensk Tidskrift i fredags:

Uttalandet vållade en storm av kritik mot vad som uppfattas som ett skuldbeläggande av offren. Men är det enda sättet att se saken på? Och om det räknas som skuldbeläggande att tala om för människor hur de minskar risken att utsättas för brott, eller annan skada, hur skall man då kunna arbeta effektivt med brotts- och skadeprevention? […]

Begränsar det ditt liv att behöva tänka på att låsa, inte vara för full, inte visa för mycket hud, inte visa för mycket guld, inte vistas på vissa ställen vissa tider? Ja det gör det, men det begränsar ditt liv att utsättas för brott också. Och så länge dessa risker finns är det en björntjänst att låtsas att de inte gör det. Det blir lätt en märklig diskussion när varje tips om hur man skyddar sig ses som ett urskuldande av gärningspersonen. Men att potentiella offer beter sig på ett sätt som ökar risken innebär faktiskt inte att gärningspersonen har mindre skuld.

Hela texten finns här.

Aftonbladets historiesyn och S:ta Claras 25-åriga soppkö

12 april, 2014

I måndags bidrog Aftonbladets ledarsida återigen med ett starkt bidrag i grenen: Skylla på Alliansen för att Sverige är så rikt och invånarna så givmilda att rumänska romer heller kommer hit och tigger än lever i misär i Rumänien. Denna gång var det Eva Franchell som i ett märkligt aktstycke slog fast att det enda som var kvar av det Folkhem som fanns 1974 var ABBA…

1974 alltså, då det fortfarande var två år kvar tills lagen om den folkhygieniska tvångssteriliseringen skulle avskaffas. Det var fem år kvar tills Socialstyrelsen skulle avskaffa sjukdomsklassningen av homosexualitet. Det räknades som naturligt att hela familjer raderades ut i trafikolyckor. (1970 omkom 58(!) barn under fem år i trafikolyckor, 2012 var den siffran nere i 1.) Kvinnors liv var i snitt sex år kortare än idag, mäns liv i snitt åtta år kortare. Om 1974 var Folkhemmet skall vi vara glada att Folkhemmet inte finns kvar. Sverige 2014 är på punkt efter punkt ett renare, säkrare, barnvänligare, hälsosammare, mer tolerant och rikare land att bo i än det var 1974. (Det enda som var bättre då var att vi då hade ett Försvar värt namnet).

I går skrev Sakine Madon i Expressen ett utmärkt svar på Franchells drapa. Jag kan komplettera Sakines text med historien om soppköket vid S:ta Clara kyrka som jag bloggade om i förfjol, (med 4000 träffar på en dag mitt hittills näst mest lästa inlägg**). Helene Claesson, Chefredaktör på Direktpress skrev då i sin krönika om en bild som valsat runt på nätet:

Jag såg bilden på Twitter och reagerade väl som de flesta andra med någon slags förbannad bestörtning. Det här är inte värdigt vår stad. Vi pratade på redaktionen och bestämde så klart att i morgon går vi dit. Vi måste skriva om det här.
Nu är det ju ingen hemlighet att Twitter är en ankdamm (om än en mycket användbar sådan) befolkad av framförallt mediefolk så vi borde kanske inte blivit förvånade när vi möttes av flera andra reportageteam den där morgonen. Men ganska snabbt fick vår reporter och fotograf en dålig magkänsla.
Dels för att det var uppenbart att människorna i den där kön mådde dåligt av deras närvaro, dels för att den berättelse de fick av kyrkans personal inte riktigt stämde med den de trodde att de skulle möta.

S:ta Clara kyrka har haft soppkök för behövande sedan 1989, då var statsminister, finansborgarråd och socialborgarråd socialdemokrater*, så när AlliansfrittAftonbladets ledarsida och Roger Mogert för två år sedan försökte ta poäng på det blev det rent pinsamt. Dagens Arena publicerade ett bombastiskt pekoral. Det har,  i eftertankens kranka blekhet kan man tro, flyttats runt och begravts långt ner på deras sajt, men kan nu hittas här:

”Denna bild förklarar mer än våra 6 800 inlägg”, skrev Alliansfritt Sverige.

Jag håller med. I framtiden är det bilden av soppkökskön den 14 mars 2012 utanför S:ta Clara kyrka som vi kommer att minnas.

Och vi kommer skämmas för att vi lät det gå så långt.

Direktpress, däremot, gjorde det varje hederlig publikation bör göra: kollade en bra story. Efter att ha läst deras reportage kan man dra slutsatsen att allt visst är inte bra, det finns mycket kvar att göra, men att bilden på kön skulle vara en bild av ”Nya kalla Sverige” finns det inget fog för. Jag konstaterade då att antalet  bostadslösa i Stockholm sedan Alliansen fick makten 2006 har minskat med 250 personer, trots att befolkningen ökat kraftigt. Att soppkön var lång förklarades framför allt av två saker: 1. Gruppen hade ökat med arbetssökande från utlandet, mest från EU-länder i öst, och asylsökande/papperslösa. 2. Maten hade blivit bättre:

Från början riktades utskänkningen nästan bara till narkomanerna på Plattan.
– Men i dag har det mesta av narkomanin flyttat till Söder. I dag får vi hit fler psykiskt sjuka, ensamma och sköra människor i stället, säger [kyrkoherden] Carl-Erik Sahlberg. Många är bostadslösa svenskar, andra är gästarbetare eller asylsökande personer som inte har någon annanstans att ta vägen. Behovet har alltid funnits, men fördelningen av människor har varierat, säger  Carl-Erik Sahlberg. Kanske har antalet ökat på senare år, säger han.
– Just nu är det fler än på länge. Jag tror att det beror på att vi fått hit två nya volontärer som varit väldigt duktiga på att hitta nya ställen som vill skänka mat. Den enkla förklaringen till att det kommit fler de senaste månaderna är nog att vi har fått bättre mat, säger Carl-Erik Sahlberg.

* Statsminister var då Ingvar Carlsson (S).  I Stockholm rådde på den tiden samlingsstyre, men finansborgarrådsposten innehades av Mats Hulth (S) och socialborgarråd var Karin Jonsson (S).

** Slaget enbart av inlägget om Mona Masris fejkade reportage om Fattiga Frida, som fick 30 tusen träffar första dagen.

Stockholm – det är ingen tillfällighet!

3 april, 2014

Förra året skrev jag om den fantastiska videon om Stockholm som producerades av Charlie Caper och Erik Rosales med sju iPads som rekvisita. I år har det kommit en ny video från Charlie Caper, nu utan det mesta av hans hår, hans kompanjon och deras iPads, men med spelkort och en vacker utsikt:

Stockholm är en av Världens mest attraktiva huvudstäder att bo i. I topp på miljö, livskvalitet, hälsa och innovationsklimat. Och det, det är ingen tillfällighet!

Clownnäsa på när media tårtningsrapporterar

2 april, 2014

Det dröjde inte många dagar efter mediahaveriet kring rumptafsningsdomen innan det var dags för majoriteten av Sveriges massmedier att åter bevisa sin juridiska inkompetens.

En kvinna som kastat en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson dömdes till två månaders fängelse. De flesta media rapporterade som om det var tårtningen som gav fängelse, vilket gav upphov till en animerad debatt om huruvida det straffet var rätt eller fel. En debatt som handlade om något som inte hänt. Eftersom hon inte alls fick fängelse för tårtningen, hon fick det för tre fall av grov olovlig körning, vilket i kombination med hennes tidigare brottshistorik automatiskt gav fängelse. Tårtningens straffvärde var bara böter, och i sammanhanget kan det alltså betraktas att hon kom undan med den gratis. En del tidningar hade inte med detta alls, andra hade faktiskt med det riktiga skälet, fast gömt långt ner i texten. Jag vet inte om det omedvetna eller det medvetna vilseledandet av läsarna är värst…

Här är DN:s rapportering, rubriken är som synes direkt falsk:

Faximil från DN, domskälen står 3/4 in i artikeln
Så här långt behöver man läsa i DNs artikel för förstå vad tårtkvinnan fick fängelse för. Bild: Twitter.

Jag vill ta tillfället i akt att presentera en enkel kom-i-håg-lista för avlönade journalister:

  1. Läs domen.
  2. Förmedla vad den säger.
  3. Kommentera.

1 och 2 är obligatoriska. 3 är frivillig.

INTE TVÄRTOM!

Sexighet är inte alltid sexism

1 april, 2014

Genusfotografen har ibland sina poänger, men hen har med tiden visat en obehaglig tendens att läsa in våldtäkt och pedofili i varenda avklädd reklambild. Therese Bohman tröttnade på det och skrev i Expressen:

Den amerikanska klädkedjan American Apparel har orsakat upprördhet igen, den här gången med en reklambild för en kort kjol: en tjej, fotograferad bakifrån, böjer sig framåt så att hennes trosor syns under kjolen. Reaktionerna på Twitter har varit så starka att bilden blivit nyhet i flera tidningar. I en intervju i Resumé säger Tomas ”Genusfotografen” Gunnarsson, som tidigare utnämnt företaget till Årets sexist på sin blogg: ”Det här är en jävligt grov bild. Den känns nästan som en våldsam markering. Jag vill inte ens se det där. Det ser ut som en flicka som tvingats vända sig om och böja sig fram.”

Vad det är i bilden som signalerar våld eller tvång är helt obegripligt för mig.

Att den är sexuell råder det ingen tvekan om. Men att förutsätta att en bild som skildrar en kvinna i en sexuell situation automatiskt implicerar hot om våld eller tvång – vad är det för syn på kvinnlig sexualitet? I sin iver att förklara hur förkastlig bilden är glömmer dess kritiker att man därmed säger något annat: att ingen tjej skulle stå så där frivilligt. Eller att ingen tjej skulle kunna tycka att det är en sexig bild.

Susanna Pettersson kände likadant

Det är ibland verkligt hårresande att läsa Gunnarssons infantiliserande och föraktfulla ord om kvinnorna han betraktar – som när han kommenterar ytterligare en reklambild från American Apparel föreställandes en ung kvinna iklädd body och knästrumpor som sitter bakåtlutad i ett fönster med ena benet uppsträckt i luften, kaxig blick in i kameran och en vattenflaska i handen:

Stretchar lite i kvällsblöjan med drogad nappflaska i väntan på att bli nattad av något ådrigt.

Eller när han under en bild på en annan American Apparel-kvinna i liknande klädsel som stöder sig på armbågarna på en säng samtidigt som hon blåser en tuggummibubbla, skriver:

För ung för att förstå vad som hänt eller för att göra motstånd när det händer igen

Det finns något djupt obehagligt i Tomas Gunnarssons bildanalyser. De utgår alltid ifrån att kvinnan som avbildas är ett offer, en passiviserad och förslavad ömklig liten flickunge som tvingats till förnedringen av att sexualiseras av otäcka män som sannolikt är både barnarövare och hallickar. En kvinna kan i Gunnarssons värld inte slicka sig om läpparna eller puta med rumpan av den enkla anledningen att hon vill uttrycka sig som en sexuell varelse – det är alltid ett uttryck för ”den manliga sexualiserande blicken [som har] genomsyrat hela den västerländska bildtraditionen och genomsyrar all slags kommersiell bildkultur idag”.

Gunnarsson berövar gång på gång kvinnor agens i sina, i mitt tycke, rent sexualfientliga bildtolkningar. Den givna premissen är att kvinnor aldrig skulle kunna välja dessa sexuella uttryck själva. Ingen kvinna skulle självmant krypa över ett bord med suktande blick eller bita sig i fingret som en provokativ lustdrypande come-hither-gest på bild. Det är en manlig och förtryckande blick, eller med Gunnarssons egna ord ”patriarkatets våldsamma gisslantagning av kvinnobilden”.

[…]

Jag vet i alla fall vems blick jag tycker är obehaglig.

Det finns stora problem med sexism i samhället och i media, men att likställa sexighet med sexism, att läsa in pedofila fantasier bakom varje avklädd modebild, att implicera att ingen kvinna frivilligt beter sig trånande eller utmanande leder ingen vart.

Jag har skrivit förut om dålig reklam och bra hantering av sexism:

På The Hawkeye Initiative berättade en gästbloggare historien om dataspelsföretaget där hon arbetar. Arbetet och arbetskamraterna var toppen, det var bara det att VD:n gillade att hänga bilder på lättlädda damer på väggarna. Speciellt en stor bild som dominerade kontoret. Det där med sexism i dataspelsvärlden kan sägas mycket om, och det här var inte ett av de värre exemplen, men det var ändå inte alla som uppskattade bilden eftersom den var en illustration av problemet med hur starka kvinnor beskrivs i serie- och dataspelskulturen (fantasilösheten gäller dock inte bara de kvinnliga hjältarna). Lösningen blev att engagera en av de andra anställda att göra en motsvarande manlig bild:

Serieplanscher, lättlädd kvinna och lättklädd man
Ruby Underboob och Brosie the Riveter, tillsammans till sist. Huvudskyddsombudet har dock fortfarande ett och annat att anmärka på.

Det är så här det skall göras, med humor och med samma mynt. Notera att den lättklädde hunken inte heller försöker se ut som ett sexobjekt för män och kvinnor som gillar kvinnor, utan som ett sexobjekt för kvinnor och män som gillar män. Projekt som ”men posing like women” är däremot inte samma mynt. Ja, det ser jättekonstigt ut att avbilda män typiskt ”stereotypiskt kvinnligt”. Precis som det ser jättekonstigt ut att avbilda kvinnor i Super Mario-mustasch. Men vad skall vi, egentligen, dra för slutsats av det?

Reklamen ja, Det är skillnad på olika produkter, gäller det (under)kläder, hudkrämer eller parfymer så tycker jag man kan visa nästan hur mycket hud som helst utan att det behöver bli fel, det beror på hur det görs. Och det är ju ingen naturlag att det bara behöver vara kvinnor som är lättklädda. Så här gjorde Yves Saint Laurent reklam för sin Pour Homme  1971:

Svartvit bild på Yves Saint Laurent naken

Bild: Vogue

Slutsats: Gärna avklätt och sexigt, något för såväl kvinnor som män, straighta som hbtq, att titta på. Men inte fantasilöst, och inte där det skär sig med produkten.

Genvägar är genvägar

31 mars, 2014

Människan har i årtusenden sysslat med att korsa fram bättre grödor, men innan den vetenskapliga revolutionen gick framstegen långsamt. Ny teknik och vetenskap har inneburit enorma framsteg, det har givit sådana verktyg att en man, Norman Borlaug, på 60-talet kunde starta den Gröna Revolutionen med grödor som var tåligare och gav bättre avkastning. Hans arbete brukar anses ha räddat en miljard(!) människor från svältdöden. Idag har vi ännu bättre verktyg och ännu större möjligheter än vad han hade då. GMO är en viktig del av svaret på hur vi skall möta framtidens utmaningar med sjukdomar, näringsbrist, matbrist och vattenbrist.

Stefan Jansson, forskare vid Umeå Universitet har bloggat om de hinder som sätts upp för den som vill forska i ämnet, och då är ändå Sverige på detta område ett av de mer liberala länderna i EU.  Här är ett utdrag från den 24:e punkten i processen han beskriver:

Skulle någon annan också vilja odla en planta i sin trädgård måste han/hon gå igenom samma procedur, om ni inte är smarta och redan från början skriver att ni gör det tillsammans – då behöver ni bara betala kostnaderna en gång! Det går liksom inte att denna sort en gång för alla kan förklaras ”ofarlig” och därmed kan odlas på flera platser. Det finns visserligen en sådan möjlighet, det kallas ”marknadsgodkännande” och beslutas om på EU-nivå, men hoppas inte för mycket på det. Det finns i nuläget bara en enda sort (en majssort) som fått marknadgodkännande, och det var för väldigt länge sedan. En potatissort fick det faktiskt för 4 år sedan – efter att ansökan dragits i långbänk i nästan 15 år – men detta drogs sedan tillbaka. Just nu behandlas en av de andra ansökningarna som legat och väntar i många år, det kan du läsa om här.

Man uppskattar att kostnaden för att få en sort godkänd kan vara några hundra miljoner kronor, så crowd-fundingen som gav företaget med den lysande backtraven hela tre miljoner (inte bara 420 000), motsvarar i alla fall den första procenten.

Då blir det som Johan Norberg konstaterar, bara de riktigt stora företagen som har råd att forska och ta patent;

[Greenpeace] framför också ett mer ekonomiskt-politiskt argument, nämligen att företag får patent på de nya grödor de tar fram, vilket riskerar att göra bönder beroende av några få stora multinationella företag, som de måste betala licenser till. Om det finns det mycket att säga. Bönder skulle inte välja att betala för att gå över till en annan gröda om de inte tror att det lönar sig för dem. Det borde under alla omständigheter vara deras val, inte Greenpeaces.

Och ett skäl till koncentrationen bland företagen är de hot och extremt komplexa krav som de utsätts för, särskilt i Europa. Om det kräver en avancerad säkerhetsapparat, tiotusentals sidor dokumentation, kostar tiotals miljoner kronor och tar 10 år för att bara få odla en enda gröda kommersiellt är det naturligtvis bara de största bjässarna som mäktar med det. Ju mer Greenpeace försvårar denna process, desto mer kommer den koncentration de ogillar att växa.

Men Greenpeace, och de politiker som de lyckats övertyga, motarbetar inte bara forskning med vinstintresse, de motarbetar också ideellt och offentligt finansierad forskning. Hänvisningen till ”det fula vinstintresset” är ett svepskäl för att säga nej till allt. Till exempel forskningen på det så kallade gyllene riset som kan rädda de 700000 barn som nu dör varje år på grund av A-vitaminbrist:

Men det verkligt avslöjande är att inte en enda av dessa farhågor är tillämpliga på det gyllene riset. Det är inte ett kommersiellt projekt, utan ett humanitärt projekt. Det ägs inte av ett företag, inga patent är inblandade och när det godkänns kommer det att delas ut gratis till de jordbrukare som vill använda det.

Greenpeace kräver ändå att det stoppas, vilket avslöjar att ojandet om den farliga kommersialismen inte var så centralt när allt kommer till kritan. Det är tekniken i sig som Greenpeace vänder sig mot, oavsett om det är kommersiellt eller offentligt, patenterat eller fritt tillgängligt, och de vänder sig mot att det inte är tillräckligt utvärderat, samtidigt som de vill förbjuda utvärderingar.

Min tröst är att allt fler miljövänner har tröttnat på Greenpeaces inställning, och inser att mänsklig utveckling måste vara viktigare än teknikmotstånd.

I väntan på att forskningen kommer ordentligt i gång även i Sverige kan vi i alla fall sluta använda skattebetalarnas pengar till att finansiera organisationer som förstör försöksodlingar för gyllene ris på Filippinerna.

EU-projekt för att bekämpa människohandel med fakta, inte myter

30 mars, 2014

Droppen urholkar stenen. Förra veckan tog vi i Stockholm beslut om att ta allt relationsvåld på allvar: allt våld skall utredas, oavsett kön, släktskap eller läggning. Det var en lång väg dit men nu är vi äntligen där. Nu kommer glädjande nyheter också på ett annat område som tidigare mer styrts av fördomar än av vilja att se verkligheten i alla dess olika uppenbarelser: Arbetet mot människohandel. Ett 15-tal forskare från åtta olika länder skall nu delta i ett EU-projekt vars slutmål är att minska det lidande som blir följden av de värsta formerna av exploatering. I Sverige är en av de som kommer att arbeta med utredningen socialantropologen Petra Östergren:

Ofta tänker man på inlåsta kvinnor som lurats till rika länder där de fråntagits sina pass och tvingas sälja sex. Men egentligen handlar människohandel oftare om hushållsarbeten, produktion av varor och jordbruksarbete under fruktansvärda förhållanden. Det finns olika grader av exploatering, och inom projektet kommer vi att arbeta med en bred förståelse av begreppet.

Hon har fått tre miljoner för att delta i EU-projektet om hur man kan komma åt människohandel genom att studera efterfrågan. Andra i projektet riktar in sig på de vanligare formerna av människohandel. Petra Östergren riktar in sig på den mindre vanliga, men mer omskrivna, människohandeln för sexuella syften. Detta får också en bonuseffekt: Den första ordentliga genomlysningen av sexköpslagens effekter hos sexköpare i Sverige (Nej, Skarheds officiella undersökning var inte intresserad av åsikter från vare sig säljare eller köpare):

Vad jag känner till är detta den första samhällsvetenskapliga studien med djupintervjuer av sexköpare i Sverige sedan sexköpslagen infördes. Det finns ju en schablonbild av människohandel och sexköpare i populärkultur och media. Men den kanske inte stämmer, och köparna kanske inte heller känner igen sig i den bilden. Det kan vara problematiskt eftersom handlingsplaner kan missriktas och sexköparna får svårt att hjälpa till att identifiera personer som är utsatta för människohandel. Därför tänker vi också göra en analys av den rådande mediebilden.

Just så, är man verkligen intresserad av att lösa samhällsproblem så går man ut i verkligheten och ser vari problemet består, sedan anpassar man åtgärderna efter vad man hittar. Ett tillvägagångssätt som tyvärr är undantag snarare än regel när det handlar om samhällsproblem där debatten präglas av starka moralistiska åsikter.

Om rumptafsande och nödvärnsrätt

29 mars, 2014

Norrköpings tingsrätt dömde nyligen en kvinna som misshandlat en man som hon påstått tagit henne på rumpan, till villkorlig dom, 1500 kronor i dagsböter och att betala 1000 kronor i skadestånd till mannen. I en, planenligt, mycket klickgenererande text i GT tolkar chefredaktören Frida Boisen detta som ett bevis för att kvinnor är fredlösa: Varsågod män! Nyp på våra bröst och rumpor.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz:

Det här var nog årets sämsta text om ett rättsfall: vulgär, tendentiös och ärkekonservativ.

Om Frida Boisen nu inte orkar läsa en dom innan hon kritiserar den så kunde hon läst Dagens Juridik, som gjort det, orkat läsa domen alltså:

Norrköpings tingsrätt anser att även om ett rumpgrepp ägt rum så befann inte sig kvinnan i en nödvärnssituation.

”Däremot finner tingsrätten att slaget har föregåtts av provokation. Med hänsyn till vad som anförts ovan angående slagets hårdhet och de skador som orsakats kan misshandeln, även med beaktande av provokationen, inte bedömas som ringa”

Det var inte fråga om en örfil utan om ett kraftigt slag mot huvudet. Lagen ger utrymme för nödvärn men inte utrymme för hämnd. Men enligt Frida Boisen är alltså varje beteende som inte ger utsatta rätt att misshandla gärningspersonen att anse som ”okej” från samhällets sida. Den åsikten är det nog inte så många som delar, när de tänker efter.

[uppdatering: Även Oisín Cantwell har läst domen, han skriver i Aftonbladet om sanningen om "Nyp i rumpan-domen" :

Det vi med bestämdhet kan säga är att en man den 9 november 2013 fick ett kraftigt slag mot huvudet i en shoppinggalleria i Norrköping av en kvinna.
Att slaget var hårt råder det ingen tvekan om: journalen från sjukhuset han uppsökte talar om yrsel, kräkningar och illamående. Ännu en vecka senare hade han problem med balansen.

Sedan går berättelserna isär.
Mannen hävdar att han fick slaget bakifrån, över örat. När han vände sig om såg han att kvinnan, hennes man och parets dotter stod där.
Han förstod att det var kvinnan som slog och han kände igen henne. Deras respektive familjer befinner sig nämligen i en konflikt och bara någon vecka tidigare hade han polisanmält hennes son för olaga hot.
I förhör berättade kvinnan att mannen riktat ett finger mot henne som om det var en pistol. Det var därför hon slog honom. Hon skulle för övrigt mycket väl kunna göra det igen.
Hon förklarade också att hon tänkte strunta i om ett kontaktförbud utfärdades för att skydda mannen från henne i framtiden.

Märkligt nog sa inte kvinnan ett ord om att han hade "klappat" henne på rumpan. Den versionen lade hon fram under ett senare förhör.
Kvinnan ålades kontaktförbud och åtalades för misshandel. Under rättegången vidhöll hon den nya versionen, att örfilen berodde på att han klappat henne på stjärten. Han nekade till att ha gjort detta.

Domstolen kunde inte avgöra om kvinnan talade sanning eller ej men valde att tro på hennes (senare) version. Men domstolen kom fram till att även om den var sann så var det inte en

nödvärnssituation av en sådan art att det var rimligt att slå honom.
Däremot, ansåg, rätten, var kvinnan utsatt för en provokation. Våldet hon använde var så kraftigt att hon egentligen borde dömas till fängelse, men domstolen tog hänsyn till den förmildrande omständigheten och dömde henne till villkorligt och böter.
Jag har svårt att se att denna dom ger män fritt fram att ofreda kvinnor i framtiden.

Också Lisa Magnusson i Metro kritiserar den sneda medierapporteringen.]

För precis ett år sedan var stora delar av Mediasverige upprört över ett liknande fall

Den av media förväntade upprördheten över de dumma domstolarna infann sig planenligt. Men det var inte som Metro försökte få det till att en tafsare fick skadestånd för att han tafsat på kvinnans rumpa. Om man läser domen så framgår att mannen vid tillsägelse genast avbrutit tafsandet och lämnat dansgolvet, kvinnan hade då följt efter honom, slaget kom långt efter nödvärnssituationen hade tagit slut. Metro ”glömmer” också skriva att vad kvinnan kallade en örfil resulterade i en knäckt näsa hos mannen och att rätten också satte ned skadeståndet hon behövde betala.

Tvärtemot vad pressen låtsas så ger svensk lag stort utrymme för nödvärn, men det måste handla om nödvärn, inte om hämnd. En del media har med faktumet att misshandeln inträffade utanför dansgolvet långt in i rapporteringen, andra struntar i att ha med det alls. Meningen är ju inte att tala om vad som hänt utan att få en smaskig rubrik som låter vanliga medborgare sucka över hur domstolarna straffar oskyldiga medan brottslingen går fri. Ett ännu tydligare exempel är fallet med mannen i Nås som 2006 avvärjde en attack mot en kvinna och i samband med det slog angriparen i huvudet med en domkraft så hårt att skallen spräcktes. Han dömdes för grov misshandel i tingsrätten och hovrätten till ett års fängelse. (Mannen han slog dömdes betala skadestånd för misshandel av kvinnan). Men fallet var inte så enkelt som man kunde tro av tidningarnas rapportering.

Media sprider alltså vanemässigt en bild av att man inte får freda sig, och att man riskerar fängelse om man använder våld för att rädda någon annan. Bilden är felaktig och leder till en onödig misstro mot rättsväsendet och en rädsla för att gripa in när man faktiskt har rätt att göra det. Felet ligger både hos journalisterna som vill sälja sensationer och hos domstolarna som är för dåliga på att förklara sina domar. Det finns fall där domstolarna dömer helt i strid med det allmänna rättsmedvetandet, men om man faktiskt läser domskälen är det inte alls så många som man får intryck av när man slår upp en dagstidning.

[uppdaterat2: SVT Nyheter rapporterar också om Schultz' och Cantwells kritik mot Boisen.]

 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 34 andra följare

%d bloggers like this: