Archive for the ‘Samhälle’ Category

Svenska kyrkans skam

9 juli, 2014

PÅ SvD Brännpunkt påminner svensk-assyriern Robert Hannah om Svenska kyrkans enorma svek mot Iraks kristna. Medan biskoparna minglade och sippade vin i Almedalen korfästes kristna för sin tro i Irak. Efter att ha nyttjat sin vecka i rampljuset till att vinna priset som ”hetast i Almedalen”[*] checkade ärkebiskopen ut för semester. Hennes, bokstavligt talat, utrotningshotade trosfränder får hoppas på hjälp någon annan stans i från, från en av världens rikaste kristna kyrkor kommer den i alla fall inte.

Trots den extremt akuta situationen för Mellanösterns kristna är Svenska kyrkans intresse för dem obefintligt. Istället är Svenska kyrkans internationella arbete i området fixerat vid Israel-Palestina konflikten, en konflikt som till överväldigande del står mellan muslimer och judar. Att det pågår en etnisk rensning av ett av världens äldsta kristna folk, Iraks assyrier, nonchalerar Svenska kyrkan. Medan en hel miljon assyrier har tvingats lämna sina hem och fly jihadistiskt våld satsar Svenska kyrkan istället sina pengar på att lobba för att israeliska apelsiner inte ska säljas på ICA eller Coop. Att assyriska familjer inte har något att äta för dagen är inget som Svenska kyrkan bekymrar sig över.

Misstanken infinner sig att Svenska kyrkans engagemang beror på vem som är gärningsman, inte vad offren utsatts för. Och när jag skriver ”misstanke” menar jag konstaterande av faktum.

Av Svenska kyrkans hemsida framgår att man inte har några projekt för att stötta Iraks kristna. Det pågår heller ingen akutinsamling för Iraks kristna. Det är skamligt att Svenska kyrkan inte använder sitt bistånd för Mellanöstern till att återuppbygga krossade kristna församlingar och agerar för att assyrierna och andra kristna folk i Mellanöstern ska kunna överleva den korsfästelse som just nu pågår. Det handlar om kristendomens överlevnad i sitt ursprungsområde. Jag kräver att Jackelén och Svenska Kyrkan öppet redovisar till vilka grupper i Mellanöstern som deras bistånd går till och förklarar varför de kristna folken i Irak inte får någon del av biståndet.

Jag skrev om det i en bloggpost om kyrkans feghet i vintras, situationen för de kristna i Mellanöstern var redan då akut och har sedan dess gått från katastrofal till förestående utplåning av en nära tvåtusenårig kultur.

Svenska kyrkan bryr sig mer om situationen för muslimer som får glåpord efter sig i Sverige än om kristna som mördas för sin tro i Arabvärlden, Asien och Afrika. Man kunde iochförsig tycka att Svenska kyrkan skulle klara av att bry sig om både kristna och muslimer. Men de ser sig av någon anledning tvungna att välja, och då blir det inte de kristna.

Kristna är de troende som är mest utsatta för våld och förföljelse. I stora delar av Asien, Mellanöstern och Afrika är det direkt livsfarligt att vara kristen. Ivar Arpi skrev om det i en ledartext i höstas:

Den prisbelönte historikern William Dalrymple beskriver i From the Holy Mountain hur han reser runt i Mellanöstern för att se hur det står till med kristendomen. Han finner ruiner och lämningar efter regionens döende kristendom överallt. Kyrkor som byggts om till moskéer, lager, lador eller helt enkelt rivits. Boken gavs ut 1997. Under de sexton år som passerat har mycket hänt. Dalrymples dödsruna över kristendomens öde i dess ursprungsländer är ännu mer aktuell i dag. Snart återstår kanske bara ruiner av den kristna civilisationen i Mellanöstern

Men Svenska kyrkan bryr sig, det gör de faktiskt. Det finns ett land i Mellanöstern där själva det faktum att man bekänner sig till den kristna tron inte är förenat med livsfara. Gissa vilket land Svenska kyrkan driver bojkottkampanj emot?

* [uppdatering: Det visade sig inte vara så svårt att göra det, den pr-byrå som delar ut priset har nämligen Svenska kyrkan som storkund… Läs mer hos Patrik Pettersson.]

Det fina hatet från vänster, mediernas blinda fläck

5 juli, 2014

I går publicerades två debattinlägg som tar upp ett allvarligt demokratiproblem: Medias blinda öga för förtal, terrorstöd, rasism och sexism när det kommer från ”rätt” håll. Först ut var Fredrik Antonsson som beskrev ett parti med frikort. Inget parti har så konsekvent, och så länge, skyddats av svenska medier som:

Miljöpartiet, medias gullegrisar och partiet som i princip kan göra eller säga vad som helst utan att granskas. Miljöpartiet, partiet med frikort. Miljöpartiet som har en Fridolin som använder sina kompiskanaler i media till att sätta bilden av att han minsann bor miljonprogramsområdet Rissne i Sundbyberg när sanningen är den att han bor i överklassreservatet Duvbo i samma stad. Det passar inte in i bilden annars nämligen…

Miljöpartiet, partiet som verkar ha en hel kortlek av frikort när det kommer till att få ha galna politiker som beter sig galet utan att media reagerar. Miljöpartiet vars gruppledare i Riksdagen, Mehmet Kaplan, står i Almedalen och jämför de svenskar som vintern 1939-40 gav sig av till Finland med de jihadister som i dag reser i skytteltrafik mellan de flytande fronterna i det syriska inbördeskriget. Mehmet Kaplan tycker att det SÄPO oroar sig för – i form av radikaliserade och skadade unga män som kommer tillbaka från en smutsig konflikt där krigets regler spolats ner i avloppet – inte är något att oroa sig över, alls. Isis och andra grupperingar i inbördeskrigets Syrien är i Miljöpartiets gruppledares ögon nutidens svar på den svenska frivilligkåren och jag förstår vad Kaplan menar utan att kunna förstå att Kaplan kan tycka så.

Miljöpartiet, partiet som har en kandidat till Europaparlamentet som använder twitter till att jämföra den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali med polismördaren och krigsförbrytaren Jackie Arklöv. Bali är i kandidaten Kurdo Baksis ögon en avfälling, någon som är att jämföra med den mörkhyade nazisten – den nyttiga idioten som får göra skitgörat för att bana väg för sin egen undergång.

Men rasism behöver inte komma från Miljöpartiet för att vara helt kosher vad svenska medier anbelangar, det räcker att den kommer från vänster. Hanif, som av en ledande miljöpartist alltså jämförts med en rånare, krigsförbrytare och polismördare, skrev själv om detta på SVT Opinion i går.

Det är den sjuka tanken att invandrare inte kan vara borgerliga, de är Onkel Toms, det är en styggelse mot deras natur att kunna vara borgerlig. House Broken, tämjd mot min natur och arv.

Min mörka kropp förbinder mig biologiskt att ha en viss åsikt, allt annat är en herres dressyr av mitt vilda jag i utbyte mot brödsmulor vid maktens bord.

Det är intressant hur Olof eller Mona från överklassen helt fritt kan välja mellan att vara höger eller vänster, klasskrigare eller kapitalkramare. Utan att någon fråntar hen dess person och dess val, medan Hanif från Husby endast kan ha en politisk åsikt, för han är av sin etnicitet bunden till en denna åsikt, allt annat är ett brott mot hans natur och etnicitet.

Det får konsekvenser:

Nästa generation beslutsfattare med invandrarbakgrund faller av en efter en. Många orkar inte helt enkelt att engagera sig i ett samhällsklimat där minsta felsägning OM invandrare kan få krigsrubriker i media.

Men när ren avsiktlig rasism riktas från etablerade politiska företrädare från vänster MOT invandrade ungdomar som valt att engagera sig demokratiskt tas med en axelryckning.​

Den ”antirasistiska” rasismen har jag skrivit om förr, liksom den mycket märkliga ”antirasistiska” tanken att enbart ”vita män” har en egen förmåga att göra moraliska och politiska val.

Ironin, som varit tydlig länge, är att de som talar högst och helst om de förtryckande strukturerna av kön och etnicitet är samma personer som upprätthåller dem: Kvinnor och personer med utländskt urprung har bara ett värde om de tycker rätt, annars stämplas de som allt ifrån omedvetna, till hjärntvättade, ända till förrädare eller helt enkelt onda.

Som vit man drabbas jag inte av detta på samma vis, jag missar i och för sig chansen att nå ett antal skattebetalda glidartjänster vid de rasgenuspolitiska köttgrytorna, men jag slipper också utfrysningen när jag inte tänker som förväntas av min grupptillhörighet. För den friheten har man som vit man i den svenska debatten. Man är en myndig aktör med självklar rätt att vara vänster eller höger, för eller emot sexköpslag, genusteori eller vithetsstudier. Man tilltros, åtminstone ett minimum av, grundläggande förmåga att tänka själv, rätt att hysa åsikter och skyldighet att ta ansvar för dem – så mycket det nu går i Sverige. Som vit man sitter man tillsammans med alla andra i det fängelse som är den svenska debatten, men man får åtminstone röra sig fritt inne på anstaltsområdet.

Alltid något. Även om det är skillnad på folk och folk, även bland vita män. Jämför de mediala reaktionerna på examensfusk för Sven-Otto Littorin och Henrik Arnstad

Men är du inte etniskt svensk, heterosexuell och man så definieras i stället dina åsikter av din grupptillhörighet. Och inte ens din grupptillhörighet definieras av dig själv. Det är censorerna i debatten som avgör vad du ”skall” tycka, tycker du rätt belönas du, tycker du fel straffas du.

Siffertrixarna i Sandviken

1 juni, 2014

Som tidigare i veckan rapporterats i Arbetarbladet och Metro och nu i Dagens Nyheter och Expressen har Sandvikens kommun beställt en positiv rapport om invandringens ekonomiska vinster av konsultbolaget PwC, och det har den fått. Enligt rapporten tjänar Sandviken över en halv miljard per år på invandringen. ”Fakta är bästa vapnet mot rasism”, säger Patrik Häljeryd, vice ordförande i Arbetsmarknads- och trafiknämnden, i Arbetarbladet. I Expressen applåderas resultatet av Birgitta Ohlsson.

Men utredningen bygger på ett grundläggande tankefel, vilket naturligtvis också var kommunens mening med utredningsuppdraget. Om man nu skall räkna lönsamhet för olika grupper (vilket det finns principiella skäl emot, men Sandviken har nu uppenbarligen bestämt sig för att man skall göra det) så skall det vara rätt. Antingen räknar man rätt eller inte alls. Gruppen 20-64 skall gå med ett sjuhelsikes överskott, det är i princip den som bär välfärdsstatens finansiering. Grupperna 0-19 och 65+ nettobidrag är ju negativt. Kommunen har dock enbart räknat med gruppen 20-64  och dessutom tillgodoräknat sig värdet av hela deras bruttoinkomst – inklusive arbetsgivaravgifter och statlig/landstingsskatt – som en kommunal intäkt (plus de boendehyror som betalas med denna arbetsinkomst). 

Det gjordes ingen undersökning av hur mycket svenskfödda i samma åldersgrupp skickade in i kommunens kassa. Men redan av förvärvssiffrorna, 81% för svenskfödda, 59% för utlandsfödda, ser man det är mycket mer. På den finansiella plussidan för utlandsfödda finns att kommunen till del sluppit stå för barnomsorg/skola (vilket i viss mån kompenseras av extra utbildningsinsatser senare) och att utrikesfödda i allmänhet har kortare tid som 65+ are.

Men som systemet är utformat (över)kompenseras kommunernas förluster av staten. Samhällsekonomiskt är det fullständigt meningslöst att bara räkna på kommunnivå. Vi har ett ersättnings- och skatteutjämningssystem som gör det mycket ekonomiskt intressant för kommuner att ta emot invandrare som inte kan försörja sig själva men ekonomiskt tämligen ointressant för kommuner att faktiskt få dessa (eller infödda svenskar) i arbete.

Det finns många andra skäl förutom strikt kommunalekonomiska att ta emot invandrare och att få invandrare och infödda i arbete. Men att systemet i praktiken inte premierar de kommuner som faktiskt lyckas med integreringen är inget mindre än ett totalt systemfel.

Behändigt nog så finns inte rapporten tillgänglig på kommunens hemsida så att uträkningarna går att kontrollera…  [Hittade den på annat ställe, se nedan] Men jag räknade på SCB:s siffror på befolkningen 2012 och det innebär ca 2774 utlandsfödda i ålder 20-65 (andra intervall där, fick halvera intervallet 15-24). Av dem arbetar alltså 59%, det blir 1637 stycken, enligt Arbetarbladet och Expressen är medianlönen 25000 (medel hade varit bättre, men det är det jag har att räkna med). Det innebär att de arbetar ihop drygt 491 miljoner inklusive skatt, exklusive sociala avgifter. Detta får PwC till ett produktionsvärde på 540 miljoner. Vilket låter lite lite, det är ju mindre än de totala lönekostnaderna. Å andra sidan är det mycket märkligt att kommunen räknar in hela produktionsvärdet på kommunens pluspost. Om man nu räknar bort stats och landstings minusandel i kalkylen så måste man också räkna bort stats och landstings plusandel. Jag menar, något annat vore ju djupt ohederligt…

[Uppdatering: jag har nu fått en länk till rapporten. Den anger att 2774 var i arbetsför ålder, helt ok gissning alltså. Den anger också att 59% förvärvsarbetar, vilket enligt rapporten blir 1660 stycken. Men: det är bara 1334 av dessa som faktiskt uppbär förvärvsinkomst. Det innebär 48%(!) Det är alltså denna siffra som Sandvikens politiker slår sig för bröstet med och Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson anför som bevis på hur bra allt fungerar… Det förklarar också att uppskattningen av produktionsvärdet blev mindre än vad jag tyckte den borde varit givet 59% sysselsättning. PwC har räknat med den totala lönekostnaden inklusive löneskatter och avtalsförsäkringar som ett mått på produktionsvärdet, vilket är en rimlig approximation]

Även Tino Sanandaji har tittat närmare på rapportens påståenden:

Sandvikens politiker har misslyckats med att ge invandrare i sin kommun jobb. Kostnaden för A-kassa, arbetsförmedling och arbetsmarknadsprogram betalas dock av staten, subsidierat av skattebetalare i övriga landet. Dessa kostnader inkluderas inte i rapporten som Sandviken kommun nu fräckt skryter med.

Är jag verkligen tvungen att förklara för DN att det inte är lämpligt att exkludera stat och landsting när man räknar på invandringens samhällsekonomiska kostnad? Eller att media har en journalistiskt skyldighet att åtminstånde förklara rapportens oortodoxa metod för sina läsare?

Mau den som är utan skuld kasta första stenen

19 maj, 2014

Nej, Maud Olofsson har inte skött Nuonaffären bra alls. Men, det gäller hanteringen efter köpet. Själva köpet skötte hon inte sämre än Socialdemokraterna skulle gjort, tvärtom. Deras försök att skylla en förlustaffär på henne inget annat än patetiska. För det är inte så att Socialdemokraterna har någon historia av att ha skött Vattenfall bra, det är faktiskt motsatsen som gäller, vilket Anders Billing konstaterade i Fokus i fjol (min fetning):

Köpet av Nuon var bara nästa steg i den expansionsstrategi som förverkligades under Göran Perssons regering. Sättet som Nuonköpet genomfördes på skiljer sig inte nämnvärt från hur det gick till då. Snarast verkar det nya varit att regeringen alls diskuterade ett av Vattenfalls förvärv. Den typen av förankring var sparsam för affärer på totalt minst 70 miljarder – köp som i dag ifrågasätts lika mycket som Nuon.

Socialdemokraternas bristande styrning av Vattenfall de åren ådrog sig svidande kritik. En näringsminister (Björn Rosengren) anmäldes och hans regering prickades, och hans två efterföljare (Leif Pagrotsky och Thomas Östros) anmäldes till KU, men undgick prickning. Sommaren 2004 kritiserade Riksrevisionen Vattenfall och dess styrning. Men dåvarande socialdemokratiska regeringen, där Magdalena Andersson var en nyckelperson, har i praktiken hela tiden backat upp affärerna.

PM Nilsson skriver i Dagens Industri om hur oppositionen i sitt kortsiktiga politiska spel skadar Vattenfall:

Den viktigaste orsaken till de stora energibolagens värdeminskningar är att den amerikanska frackingrevolutionen har gjort energi billigt. Kol som tidigare brändes i USA skeppas i dag över till Europa och säljs till vrakpriser. En andra viktig orsak är att energikonsumtionen i dag sjunker i Europa, en följd av ändrade livsstilsmönster, digitalisering och avindustrialiseringen efter finanskrisen.

Detta kunde ingen förutse. Tvärtom trodde man på stigande energipriser och ökande konsumtion när de nya länderna i Öst- och Centraleuropa kom in på den gemensamma marknaden.

I backspegeln är det lätt att vara kritisk mot köpet av Nuon, men då affären genomfördes låg den i linje med vad övriga aktörer på marknaden gjorde och med EU:s önskan om transeuropeiska energibolag. Detta är det viktiga. Om Vattenfall hade gjort ett mer lyckat köp hade Konstitutionsutskottet knappast ödslat tid åt att reda ut exakt hur informationsgången i regeringskansliet gick till. Om Vattenfall köpt ett stort vindkraftföretag – även det affärer som drabbats av långvariga svackor – hade den rödgröna oppositionen troligen velat vänta in bättre tider innan man fällde domen. […]

Vattenfall är mycket mer än bara Nuon, det är fortfarande ett mycket värdefullt bolag, och det värdet riskeras nu genom oppositionens ansvarslösa agerande:

Den varaktiga skadan av oppositionens kritik är en politisering av Vattenfalls roll.

Vattenfall förtjänar en mer professionell ägare som inte styrs av jakt på kortsiktiga politiska poänger. Politikerna skall bistå med det bara de kan: Att tillhandahålla tydliga mål – mål som inte står i inbördes konflikt med varandra – och långsiktigt stabila spelregler. Det har inte varit fallet hittills. Fortums chefsekonom Simon-Erik Ollus, dömer ut de senaste årens energipolitik i EU, nybyggda gasverk står stilla och värden för 40 miljarder euro, 360 miljarder kronor, har skrivits av. Tvärt emot miljömålen ökar kolförbränningen:

”Faktum är att 90 procent av alla nya investeringar i energiproduktion numera baseras på subsidier. Knappt några nya marknadsbaserade investeringsbeslut tas längre i energibranschen i Europa.”

Ny kommersiell koldioxidfri elproduktion behöver ett elpris på minst 50 euro/MWh för varje timme under kraftverkets livstid för att täcka kostnader för kapital och drift. Det kan jämföras med att marknadspriset på el nu ligger kring 30 euro/MWh, och enligt prognoserna ska fortsätta hålla sig på den nivån.

För en hållbar och miljövänlig energiproduktion krävs att politiken sätter få – men hårda, tydliga och uppnåeliga – mål. Ollus ser nu ändå en ljusning:

EU-kommissionens aktuella förslag till klimat- och energipolitiskt ramverk för 2020-2030 gillar han på många sätt.

”Det positiva är att förslaget bygger på konkreta åtaganden, bara ett övergripande mål (40 procent reduktion av koldioxidemissionerna), mindre statlig intervenering och synsättet att klimat- och energipolitiken ska drivas integrerat, inte var för sig.”

Fiskar du efter färjor? Fartygen finns på nätet

18 maj, 2014

Årets kryssningssäsong har nu börjat i Stockholm. För den 08:a som är intresserad av kryssningsfartyg på hemmaplan finns en smartphoneapp från Stockholms Hamnar. Den visar de kryssningsfartyg som är på väg till eller ligger inne i hamnarna i Stockholm och Nynäshamn.

screenshot med lista på ankommande fartyg och infosida med bild och tekniska uppgifter
Det finns dessutom en kartvy som visar positionen för fartygen

I pressreleasen när appen kom beskrivs meningen med den:

Appen – CruiseSthlm – visar kryssningsfartyg som ligger inne och väntas till både Stockholm och Nynäshamn. Appen förenar nöje med stöd och service till turistnäringen. Turist- och servicebranschen arbetar nära kryssningsfartygen och vill veta när och var fartygen lägger till. Under säsongen kommer tio kryssningsfartyg i veckan till Stockholm och Nynäshamn och det är många som är intresserade av fartygen.

CruiseSthlm finns för iPhone och Android.

Stockholms Hamnar har på webben också en fartygslista över alla fartygs ankomster och avgångar vid Stockholm, Nynäshamn och Kapellskär, det går där att göra egna sökningar på fartygstyp och hamn, för den som till exempel är extra intresserad av fritidsskutor eller torrbulkfartyg.

symbolen för Stockholms Hamnar
Så har de en snygg logga också!

 

Det är skillnad på demokrater och antidemokrater

8 maj, 2014

Efter gårdagens Uppdrag Granskning om det vänsterextrema våldet och dess medlöpare i akademi och media kom det förväntade svaret från kultursidorna: Som väntat riktades upprördheten mot våldet, från högerextremismen alltså, bannstrålar riktades också mot Uppdrag Granskning och Janne Josefsson för att de överhuvud taget dristade sig att nämna våldet från vänsterextrema ens samma år som våldet från högerextrema. Till slut kom också pliktskyldiga fördömanden av de vänsterextremas våld, men problemet syntes mer vara att det var jobbigt för frasradikalerna på kultursidorna att ständigt försvara det än att det skulle vara fel med politiskt våld i sig.

Först ut i går kväll var Malin Ullgren på DN Kultur. Hon ansåg att våldet från höger var väsensskilt från våldet från vänster eftersom det förra

innebär en ideologisk inriktning på hat – ett hat som i stort sett riktas mot alla som inte är vita, konservativa kristna män.

Men vad Ullgren missar är att hennes beskrivning passar lika bra, om inte bättre, in på extremvänstern än på extremhögern: För det finns knappt någon som går trygg för hotet, hatet och våldet från AFA och RF. När liberaler jämställs med nazister, när kvinnor i Ung Vänster hotas, när Polisen utmålas som nazimedlöpare, när myndighetspersoner angrips i sina hem, när LO stämplas som klassförrädare, då är det inte många kvar.

Kultursidorna älskar att måla upp ett Europa där extremhögern håller på att ta över. Men det är tack och lov en falsk bild, Gyllene Gryning och Jobbik är genuint otrevliga rörelser, men de behärskar inte kontinenten, inte ens sina egna länder. Och enligt Säpo är i Sverige, och det är där vi befinner oss, det högerextrema våldet främst ett hot mot enskilda personer, det systematiska hotet mot demokratin står vänsterextremismen för.

Att vit-makt-våldet ”bara” drabbar enskilda hindrar dock inte mig, och den demokratiska högern, från att fördöma våld från båda sidor. Ullgren fördömer, efter många piruetter, våld som politisk metod, men hennes avståndstagande är fullt av brasklappar, hennes problem med vänstervåldet är inte främst att det är våld som hotar det demokratiska systemet, utan att det är våld som riskerar drabba den demokratiska vänsterns trovärdighet.

Men varför gör den då det? För att den demokratiska vänstern själv slutat hålla rågången fri! Det finns ett mycket lätt sätt för vänstern att behålla sin demokratiska trovärdighet: Fördöm våld som politisk metod i Sverige. (Jag har förstått att det kan vara att begära för mycket, så det går också att vara tyst om saken och bara låta bli att ursäkta politiskt våld. bara lugn, jag kommer inte att anklaga den som tiger för att samtycka).

Det bruna och det röda våldet är närmare släkt än kulturvänstern vill erkänna. När Hitler och Stalin startade Andra världskriget genom att anfalla Polen hade det socialistiska Sovjet redan hunnit mörda miljoner för att de hade ”fel” åsikt eller ”fel” ursprung. Rekordet för att döda i ideologins namn innehas i absoluta tal av det kommunistiska Kina och i relativa tal av det kommunistiska Kambodja.

Den autonoma vänsterns kamp är inte den demokratiska vänsterns kamp, det finns ingen anledning för demokratisk vänster att mumla och viska av någon slags ”solidaritet för saken”. Revolutionsromantikerna på vänstersidan kanske ursäktar våldet från vänster i tron att de är säkra för att de befinner sig på ”rätt” sida. Då bör de tänka om. I varje stat där socialismen kommit till makt med våld har den utövats med våld. När de ”uppenbara klassfienderna” tagit slut och Paradiset ännu inte infunnit sig vänder sig terrorn inåt. Revolutionen tenderar som bekant att äta sina egna barn, det spelar ingen roll hur lojal man bedyrar att man är mot makten, Moskva- och Pragrättegångarna visar att ingen är säker.

Vänstern i Sverige nådde sitt avgörande politiska inflytande först efter att de fullständigt tagit avstånd från våldet som politisk metod, det verkar som den lektionen är bortglömd i stora delar. Som Per T Ohlsson konstaterade efter förra valet, vid årsminnet av händelserna i Ådalen 1931:

På sensommaren kände sig Per Albin så säker att han åkte till Västernorrland. Där sade han bland annat:

”Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

Hederskulturen tar taxi

8 maj, 2014

Ett taxiförmedlingsföretag tyckte den här veckan att det var en bra idé att göra reklam för sin verksamhet på följande sätt:
Din dotter är fortfarande oskuld. Men om du skickar henne i en osäker taxi kan det gå fel
Helsida i Norrköpings-Magazinet nr 32 (sidan 7)

Så många fel på så få bokstäver. Redan greppet att försöka skrämma folk att använda taxi för att känna sig tryggare är tvivelaktigt. Men vad är det man skrämmer med? Taxiföretaget anser alltså att om en person skulle utsättas för våldtäkt så är det inte övergreppet och traumat som är det stora problemet, utan förlusten av ”oskulden”. En ”oskuld” som av någon anledning skall vaktas av personens förälder. (För övrigt: Om det nu finns något som kallas ”oskuld” så kan den inte tas bort, den kan bara ges bort.)

Person och person förresten, det handlar bara om kvinnor, taxiföretaget struntar i mäns oskuld. Och i män överhuvud taget. Detta trots att en ensam man löper mycket större risk att utsättas för våld och övergrepp än en ensam kvinna. Är det någon som borde ta taxi för att undvika att bli utsatt för brott (förutsatt att taxin är garanterat trygg, vilket den ju inte heller är) så är det en ensam man. Se där en riktig marknadsnisch.

I sitt sunkiga hederstänk ligger denna kampanj i nivå med en kommunal kampanj för fyra år sedan. Den var i och för sig inte kommersiell reklam utan propaganda för ett i sig behjärtansvärt ändamål. Den var å andra sidan finansierad med skattebetalarnas pengar.

Den som rörde sig på gatorna i Örebros och Värmlands län i maj 2010 riskerade att mötas av detta:

Din dotter är fortfarande oskuld
Det handlade om en kampanj där 26 kommuner lade skattepengar på att propagera mot langning med hjälp av skam- och hederskultur. Hanna W ogillade starkt den människosyn som låg bakom kampanjen:

Budskapet att jag förväntas uppröras av att kvinnor framställs som villiga är ett budskap om att kvinnor som har sex är orena. Det är ett budskap om att hela kvinnans väsen sitter i hennes kön, och att det blir befläckat av sex.

Sakine skrev om hederskultur, det gjorde även Hanna S:

Man vill gärna intala sig att det inte finns någon hederskultur i Sverige, men tittar man på den här reklamkampanjen så inser man snabbt att så inte är fallet. Hedern här handlar om att beskydda offret (kvinnan) från det smutsiga (sexet). Som om kvinnans heder satt i hennes obefläckade könsorgan!

Sånt här tänkande gör mig heligt förbannad, eftersom det dels omyndigförklarar alla av honkön, som om sex är något kvinnor inte kan hantera på egen hand utan måste ha en förmyndare (hennes far, pojkvän, eller staten) att hantera åt henne och skydda henne från. Dels förstärker det synen på kvinnans könsorgan som något heligt som inte ska befläckas av syndigt leverne.

So what om hon inte är “oskuld” längre? Vadan pojkarnas “oskuld”? Om hon vill knulla på fyllan så är väl det enda problemet om hon inte fått kondomer med sig hemifrån möjligen. Chansen att ångra sig är väl lika stor oavsett kön och ja, det är många som gör dumma saker på fyllan oavsett kön.

Djävulspojke och ängelflicka

Illustration: Marcus Fridholm

Marcus Fridholm hade en teori om hur kampanjmakarna tänkt sig att det skall vara:

Så vad är det värsta som kan hända så länge frivillighet råder? En kille/tjej blir av med oskulden — big deal.

I någon slags romantisk novelliknande föreställningsvärld skall det helst ske när man är sisådär sjutton, arton, nitton år och i det närmaste funderar på att förlova sig med tjejen/killen man varit tillsammans med ett halvår eller mer.

Man planerar fnittrande att ”nu skall det ske” och travar iväg och köper kondomer medan man rodnar hela vägen upp till hårfästet. Sen fumlar man omkring i sängen, hellre än bra, och det gör lite ont — men vad är väl en bal på slottet, det kan ju vara tråkigt och alldeles alldeles underbaaart! Det är faen i mig rena staffan hildebrandsexet som är idealet för hur man skall göra första gången — ni vet ”G som i Gemenskap”: nakenbad mitt i natten, motorcykel, några procent hit eller dit-snack och sen armhävningsknull. Efteråt sitter man i sängen och sjunger sånger tillsammans medan solen går upp.

I Expressen skrev Johannes Forssberg att kampanjen är idiotisk. Reklambyrån Bulldozer som gjort kampanjen skrev om uppmärksamheten på sin blogg, det var tydligt att reklambyråns mål är att ”första gången” faktiskt skall gå till på kiosknovellvis. Dr M sammanfattade hos Fridholm:

Saxat ur reklambyrå-VD:ns försvarstal:

”De unga människor vi pratat med upplevde att oönskat sex är ett större problem bland unga tjejer än bland unga killar.”

Och det har inte möjligtvis någonting att göra med exakt den unkna sexualmoral er kampanj bygger på och underblåser, tror du?

”Jag tror helt enkelt att sex för första gången blir bäst om man gör det nykter, av egen fri vilja. Det är ingen moralkaka, utan egen praktisk erfarenhet.”

Tja … är det inte frivilligt är det våldtäkt, och det är en annan diskussion, no? Och jo, i samma ögonblick som du generaliserar din egen personliga erfarenhet till allmängiltig regel för hur vi ska handla och uppleva saker blir det en moralkaka. Och så var det det där med den där heliga första gången … Hade det inte varit bättre att hålla sig till att konstatera att man i regel är en usel beslutsfattare på fyllan?

Reklambyråns blogg saknade kommentarsfunktion, välkomna till 1999… Hos reklambyrån kunde man även se de övriga affischerna i kampanjen. Notera det genomgående temat: hur flickor blir offer och pojkar (sex)förbrytare så fort de tar ett glas.
Galleri med skrämselpropaganda

Att utnyttja unga flickor i propagandan är inget nytt, Mattias skrev om det när Systembolaget själva var ute och spelade oskulds- och befläckelsekortet inför skolavslutningarna för några år sedan. Alkosexism är ju inget nytt för alkoholmonopolet.

Flyg fula utfulning flyg!

22 april, 2014

I dag gjorde Jonas Thente på DN Kultur ett intressant inlägg i näthatsdebatten, tesen är att eliten i politik, media och kultur – speciellt vänstern – har övergivit moderniseringens förlorare för att i stället positionera sig inför varandra med genus- och rasteoretiserande.

de bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt. […]

Den medelklassiga identitetsvänstern har anammat sexigare teorier och målat fram en fiende som bara kommer att växa sig starkare av föraktet. Den som tvivlar om vilken politisk representation som återstår för denna ofrivilliga fiende rekommenderas lyssna på Måns Mosessons tredelade radiodokumentär ”Rädda Sverige” som sändes i P1 i januari och finns på SR:s hemsida. Svaret heter förstås SD. Erbjöds någonsin någon annan möjlighet?

(I artikeln skriver Thente också om vad som hände på ”en antifeministisk” pubkväll Maria Sveland var på. För ett referat från en som faktiskt var där kan ni läsa Erik Wedin, han håller inte med om Thentes beskrivning av vare sig Sveland eller pubkvällen)

Sanna Rayman är i SvD inne på samma spår som Thente, hon tillägger att:

han sätter fingret på något som oroar mig än mer. Det som nämns ovan kan med fog kallas samhällsdebattens utbredda ovana att gena i debatter genom att värdera stavning och härkomst snarare än sakinnehåll och argument. Problemet med den ovanan är att den gör debattörer otränade. Vi får fler reflexartade ställningstaganden och fler åsikter där syftet snarare verkar vara att positionera sig gentemot andra åsikter och grupper än att värdera principer och komplexitet.

Ja, debatten handlar mer och mer om att tycka ”rätt” inom sin lilla klick och allt mindre åt att faktiskt lyssna på vad meningsmotsåndare och människor med andra erfarenheter har att säga. Det är en mycket oroande utveckling, för att kunna komma framåt och lösa de utmaningar vi som samhälle står inför behövs det en debatt på riktigt: Att prata med de som går att prata med, och det är faktiskt de flestaI fjol skrev Sakine Madon i Norran om vikten av att ta debatten,

Diskussionen [på Publicistklubben] blev som väntat livlig. Här vädrades åsikten att vissa ämnen och åsikter inte bör få utrymme (för då får vi det som i Danmark), och på motsatt sida löd argumentet att journalister visst bör ta de debatter som ändå tas på gator och torg.

När jag under min studietid jobbade extra som fritidsledare hände det att ungdomar mumlade ”min morbror får inga bidrag för att alla invandrare ska ha allt”. Jag brukade sätta mig ner och prata, förklara och markera. Det var inte populärt på arbetsplatsen. Till ungdomar som yttrade fördomsfulla åsikter hade mina kolleger ett enda budskap: ”Ut härifrån!” Problemet är att tonåringar, inte sällan från trasiga hem, på det sättet skickades ut rakt i famnen på Sverigedemokraterna. Jag påminns om mina gamla arbetskamrater när jag hör Ali Esbati och Åsa Linderborg.

Det påminde mig om en historia Nelson Mandela berättat. När han var ung och arg aktivist gick han på ett möte med Apartheidmotståndare, där fanns en vit man. Mandela blev upprörd och sa att vita inte hade någon plats i kampen. Där avgjordes, enligt Mandela, hans framtid. För de andra svarta äldre kämparna sparkade inte, som man kanske förväntat sig, ut honom med ett ”du är en idiot som inte kan uppföra dig inför de vi bjudit in”. En av de äldre tog i stället Mandela avsides och förklarade för honom varför avskaffandet av Apartheid var viktigt oavsett om man var svart, färgad eller vit. Han förklarade att det inte var de vita som var deras fiende utan systemet.

Långt senare sa Mandela att det var där hans försonings- och icke-våldsinställning kom ifrån. Han hade blivit tagen som någon det gick att tala med och han kunde därför tala med andra. Hade han blivit utslängd för att inte förstå – utan att få förklarat vad det var han inte förstod – hade han fortsatt vara en arg ung man. Historien hade sett annorlunda ut.

Tommy Deogan, född i Sverige av indiska föräldrar, (bror till Tony Deogan, Sveriges första dödsoffer för supportervåld) skrev 2012:

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total [hos] den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

I sin vilja att markera mot rasism slår vuxenvärlden ner på allt de ser eller tror sig se, inga ifrågasättanden, ingen diskussion, fram med rasiststämpeln direkt. Det hade varit illa nog om det gällde för alla. Men vuxenvärlden är enögd, den kan bara se rasism och fördomar från ett håll. Den släpper därför igenom i stort sett vadsomhelst från vissa håll men slår blixtsnabbt ner på minsta avvikelse från Den Rätta Vägen om det kommer från ett annat håll. Effekten blir förödande.

Men det är alltså inte bara i skolor och på fritidsgårdar det går till så. I debatten, i tidningsspalter och i etervågor, kommer samma reaktion från ”de vuxna” på den arenan: Innehavare av Medieklassens Godhetslegitimation med sitt på det torra, så marinerade i sin egen förträfflighet att de inte ens anser att andra åsikter  förtjänar att bemötas. Innehavarna av ”fel” åsikter förväntas bara agera måltavla för hån innan de inser vilka usla människor de är och går och gömmer sig bakom en sten…

Någon som fortfarande inte begriper hur SD kan öka sin röstandel?

Om det låter för dåligt för att vara sant är det oftast det

19 april, 2014

I mitt inlägg i förrgår använde jag tillgängliga data för att så gott det går ge en verklighetsnära bild av relationen mellan anmälningar, åtal och fällningar för våldtäkt. Jag använde en studie över avgjorda fall 2012 som visade att 64% av våldtäktsåtalen ledde till fällande dom, inte 12% som Fatta.nu påstår i sin infografik. Dock handlar den studien bara om åtal för våldtäkt mot vuxna, vilket av vissa tas till intäkt att Fatta.nu inte hade fel. Men det har de. För även om man skulle räkna med att inte ett enda åtal för våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle totalsiffran för fällande domar bli högre än 12%.

2012 gick 356 fall av våldtäkt mot vuxen (347 kvinnor, 9 män) och 985 fall av våldtäkt mot barn (822 flickor under 15, 63 flickor 15-18, 95 pojkar under 15, 5 pojkar 15-18) till åtal. Vi vet från Frida Olssons studie att 64% av åtalen som gällde våldtäkt mot vuxen ledde till fällande dom. Om vi räknar så absolut lågt det går: med att inte ett enda fall av våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle den totala andelen fällande domar bli ((356*0,64)+0)/(356+985) =  228/1341 = 17%. Hur man än räknar kan man inte få det till 12%. Men våldtäkter mot barn leder till fällande domar, det vet vi, 2012 var det 149 fällande domar. Antar vi att varje dom bara gällde ett begånget brott (vilket det inte gör) så blir andelen fällande domar för våldtäkt ((356*0,64)+149)/(356+985) =  377/1341 = 28%.

Men det finns ingen anledning att tro att andelen fällande domar vid åtal för våldtäkt mot barn skulle vara lägre än de är för vuxna. När det går till åtal är nämligen frågan om samtycke en icke-fråga eftersom barn under 15 års ålder enligt lagen inte kan ge samtycke till sex.

Fatta.nu uppdaterade efter att kritiken blev för besvärande sitt inlägg med källhänvisningar och lade till de fällande domarna för våldtäkt mot barn, men de vägrade fortfarande rätta det största felet, nämligen att de förutsätter att varje fällande dom bara betyder att en våldtäkt har straffats. De uppdaterade inte heller sin grafik, inte ens med de uppgifter som de erkänt var fel. Men nu har de ändrat igen, nu står det bara att ”Vi har blivit uppmärksammade på att en del av de siffror som vi använt oss utav i den grafisk bilden nedan inte stämmer.” Ingenting om att de missat de 149 fällande domarna för barnvåldtäkt, inget om att varje dom ofta omfattar flera begångna brott. Den felaktiga grafiken ligger kvar.

Om Fatta.nu kunnat läsa statistik hade de sett vad det verkliga problemet i rättsskipningen vad gäller våldtäkt mot vuxna ligger. Det är att så förhållandevis få fall klaras upp rättsligt (för kvinnor 41% för män 50%), genom åtal eller på annat sätt, till exempel att den anmälda gärningen efter utredning ej bedöms vara ett brott eller att brott ej kan styrkas (teknisk uppklaring). Problemet är inte att för få åtal leder till fällande dom. (Är det ett problem är det i så fall inte för att den tilltalade inte fälls, utan för att åklagaren valde att gå till rättegång med för svaga bevis) I ett rättssamhälle gäller det för åklagaren att bevisa den tilltalades skuld, inte för den tilltalade att bevisa sin oskuld. När det gäller våldtäkt mot vuxen handlar det om gärningar som vid samtycke är lagliga, därför är det inte konstigt att fler frias vid våldtäktsåtal (36%) än vid andra typer av åtal (5%).

Den låga totala uppklaringsprocenten vid våldtäkter är ett problem för rättssamhället – att så få fall klaras upp antingen genom åtal eller genom att rättsväsendet genom utredning konstaterat att det inte finns grund för åtal. Att domstolar när ord står mot ord sedan väljer att hellre fria än fälla är inte ett problem för rättsstaten. Detta hade Fatta.nu sett om de klarat av att läsa statistik.

I stället sprider de den mycket skadliga myten att det inte lönar sig att vittna i en våldtäktsrättegång.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz: Den som har räknat är antingen clueless eller ljuger. Och bidrar därmed till otrygghet.

Det finns också andra problem med Fatta.nu:s infografik, inte bara använder de den absolut högsta officiella uppskattning av mörkertalet de kunnat hitta, de framställer det som om det vore klarlagt att så många våldtäkter faktiskt inträffat: BRÅ skriver i samband med uppskattningen, på sidan 49:

Här bör noteras att det kan vara svårt för en person att tolka huruvida en händelse juridiskt sett ska bedömas som sexuellt tvång eller våldtäkt. Det innebär att de våldtäktshändelser som rap­porterats i NTU i juridisk mening kan vara lindrigare sexualbrott, som sexuellt tvång, eller vice versa.

Man skall när man visualiserar brottsstatistik vara mycket tydlig med att mörkertal och anmälningar handlar om misstänkta brott. Missar man det – av slarv eller vilja – så framstår ju varje nedlagd förundersökning och varje friande dom som ett misslyckande av rättsstaten (vilket det, i något enskilt fall kan vara, liksom en enskild fällande dom kan vara det). Men att felaktigt misskreditera rättsstaten hjälper inte arbetet mot sexuellt våld, eller mot några andra brott heller.

 

EU-parlamentet är som en påse, det spelar roll vad som läggs i

18 april, 2014

Det spelar roll vem vi röstar in i Bryssel:

Det är många som blir upprörda när EU dumreglerar. Men EU är inget annat än summan av de politiker länderna väljer att skicka till Bryssel. Och det är inte sällan svenska politiker som står bakom dumheterna. Som i onsdags, när Europaparlamentet röstade om att förbjuda plastpåsar.

Christoffer Fjellner, andranamn på Moderaternas lista i valet till Europaparlamentet, skriver i dag i Aftonbladet om ett klåfingrigt och kontraproduktivt beslut i veckan i nämnda parlament.

Plast i hav och natur är ett stort och gränsöverskridande miljöproblem. Vi behöver använda EU för att se till att alla länder tar nedskräpningen och plastavfallet på allvar. För plastpåsar där blir annars skräp på våra stränder här. Därför stödjer vi moderater EU-kommissionens krav att länderna ska minska användningen av plastpåsar. Men en majoritet i Europaparlamentet, med svenska S, V och MP i spetsen nöjer sig inte med det. De vill lägga sig i hur länderna minskar användningen av plastpåsar på ett sätt som jag tror många kommer att bli upprörda över.

De kräver att länderna minskar användningen av vanliga ICA-kassar med minst 80% på fem år. Plastpåsarna i frukt- och grönsaksdisken vill de förbjuda helt. Det spelar ingen roll om det är slitstarka ICA-kassar eller de tunna, prassliga påsar som används i Sydeuropa och går sönder så fort man lägger något i dem.

Situationen i olika länder ser väldigt olika ut. Sverige tillhör de bästa i klassen, medan många länder i Sydeuropa använder upp emot 500 plastpåsar per person och år. Ändå vill man införa samma regler för alla. Bland annat vill S, V och MP göra det olagligt för tobakshandlaren på hörnet att ge en plastpåse till en kund. Jag tror de allra flesta tycker att det här är löjligt. Man behöver faktiskt inte sitta i Bryssel och besluta om sånt.

Som om detta inte var nog vill S, V och MP dessutom reglera hur kassarna får se ut. De vill ha lagstiftning som reglerar hur stort trycket på plastpåsarna får vara, för att minska användningen av färg. Är nästa steg att förbjuda färgglada kläder?

[…]

Det är bra att EU tar tag i problemet med plast i hav och natur. Men mer av byråkrati och klåfingrighet är fel väg att gå. Vi måste minska användningen av plastpåsar. Men viktigast är kanske sådant som EU inte kan leverera med nya lagar. Det måste till förändrade attityder och framför allt förbättrad sophantering i många länder. Plastpåsar ska hamna i återvinningen inte i naturen. Fortfarande är det många EU-länder som bara gräver ner större delen av sitt plastavfall istället för att återvinna det. Ett deponeringsförbud borde vara första steget för att komma till rätta med problemet med plast i naturen.

För problemet med plastkassar är inte att de används, det är att de slängs i naturen: En brittisk undersökning visar att en återanvändningsbar shoppingkasse i bomullstyg måste användas 171 gånger för att gå ett mindre ekologiskt fotavtryck än tunna plastkassar, då förutsätts att man använder varje plastkasse bara en gång innan man använder den som soppåse(!)

Jag håller med Christofer:

Det här är en påminnelse om hur viktigt det är att rösta i valet till Europaparlamentet den 25 maj och tänka efter vem man lägger sin röst på. För fler socialdemokrater där blir annars mer av klåfingrighet här.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 37 andra följare

%d bloggers like this: