Farlig förnekelse

Östnytt rapporterade i veckan om en ny Youtubefilm:

”Kontrollerad, övervakad, bortgift – om hedersrelaterat våld och förtryck”. Så heter den film som finns att se via polisens Youtubekanal och som är en del av en nationell skolkampanj. Bakom kampanjen står Rikspolisstyrelsen och Länsstyrelsen i Östergötland, som har regeringens uppdrag att förebygga hedersrelaterat våld.

Filmen visar bland annat en ung invandrartjej som inte får vara med på simlektioner eller gå på fest. Tjejen blir också bryskt behandlad av andra personer med invandrarbakgrund, sannolikt från Mellanöstern.

Detta gillade inte Stefan Jonsson, professor i etnicitet (!) vid Linköpings Universitet, han är

kritisk till gestaltningen, som han menar spär på och bekräftar den stereotypa bild som finns av hedersrelaterat våld. Till exempel att det bara skulle vara män från Mellanöstern som utövar kvinnoförtryck.

längre variant av filmen, för skolpersonal

Över ett decennium efter att Fahime Sahindal mördades finns det fortfarande debattörer som i missriktad välvilja försöker blanda bort korten. För hedersvåld är inte något ”vanligt” kvinnoförtryck, det är inte ens alltid kvinnor som är offren:

Varför gråter tanterna?
Faster viskade tillbaka:
”Den enas son har skjutits ihjäl av en tjej som han vägrade gifta sig med.”

…skrev Sakine Madon i en ledare i Expressen i fjol och fortsatte…

Jag var i Kurdistan för några år sedan. Vi skulle ta ett glas te hos farmors väninna, och väl inne upptäckte vi gråtande anhöriga till den mördade unge mannen. Som om situationen inte var förvirrande nog, var förövaren en ung kvinna.
Hedersvåld går inte att placera in i ”mäns våld mot kvinnor” generellt.

Hedersvåld kan inte tryckas in i könsmaktsordningens rigida struktur, det är också till själva sin natur något helt annat än ”vanligt” relationsvåld, oavsett kön. Relationsvåld anses av omgivningen som något i sig dåligt. Så dåligt att det ofta händer att omgivningen mot bättre vetande förnekar att någon de känner skulle kunna gjort något sådant. Det som förnekas är inte att handlingen är dålig, utan att personen de känner skulle ha kunnat utföra en sådan dålig handling. Hedersvåld anses däremot av omgivningen som något förövaren förväntas göra, något i sig hedervärt, och om den tilltänkte förövaren inte gör det drabbas denne av social utfrysning och hela dennes släkt förlorar ”heder”, detta i ett samhälle där ”hedern” anses viktigast av allt.

Det har tack och lov hänt saker det senaste decenniet, när företrädare för halvprocentspartiet Feministiskt Initiativ på Newsmill i fjol avfärdade hedersbegreppet som förklaringsmodell så var de inte längre tongivande i debatten, även om det tyvärr förekommer häpnadsväckande ignorans fortfarande. Som när en trivialiserande utställning 2011 sattes upp i Fadimes hemstad Uppsala av alla ställen. Kerstin Ulusoy skrev då i Laholms Tidning:

Att hävda att svensk hustrumisshandel, barnaga eller våld i gayrelationer är hedersvåld är bisarrt. Var i Sverige är det status i att slå sin fru och sina barn? Vilken homosexuell person upprätthåller anseende genom att misshandla en partner? Vem tror att den som mobbar i skolan anses hedervärd?

Pengarna som utställningen kostat kunde lagts på att hjälpa de utsatta och tiden på att diskutera varför det tog så lång tid innan de kom en ambulans sist det ”föll” ner en flicka från en balkong.

Vi sopar hellre under mattan än att erkänna att vi som samhälle misslyckats erbarmligen med att hjälpa dem. Vi missleder hellre ungdomar och ljuger för offren för hedersrelaterat våld än att erkänna att problemet finns. Hur är detta rimligt?

Eva-Britt Svensson, Europaparlamentariker (V), hävdade 2010 att uttrycket hedersmord är rasistiskt. Men den uppfattningen är tack och lov alltmer marginaliserad, det officiella Sverige har börjat ta problemet på allvar. Ungdomsstyrelsen gjorde en kartläggning av företeelsens utbredning 2009:

Cirka 70 000 ungdomar i åldern 16–25 år upplever att de inte fritt kan välja vem de ska gifta sig med. Av dem är det 8 500 som ofta oroar sig över att inte kunna välja partner. Det visar Ungdomsstyrelsens kartläggning Gift mot sin vilja.

Det är främst tjejer som oroar sig över att inte själva kunna välja partner – 6,6 procent av tjejerna gör det och 3,8 procent av killarna. Många av de unga tror också att de skulle bestraffas av föräldrarna om de vore homo- eller bisexuella.

”Antirasisterna” är rädda för att erkänna att det finns kulturrelaterade problem för att man tror att man då gynnar Sverigedemokraterna. Könsmaktsteoretikerna har en världsbild som bygger på att alla män förtrycker alla kvinnor, alltid. Att erkänna att det finns kulturer och samhällsskikt där det inte är accepterat av omgivningen att män slår kvinnor blir då omöjligt. (Lika omöjligt som att erkänna att det också finns andra konstellationer av förövare och offer). Att upprätthålla den svartvita världsbilden är för dessa hedersförnekarna viktigare än att hjälpa de tiotusentals unga och vuxna kvinnor och män som är livegna i ett system som sätter släktens ”heder” högre än allt annat.

Och nej, det har inte med islam att göra, hedersproblematik har med arkaisk kultur att göra, det handlar om en syn på individen som släktens egendom som fanns före judendom, kristendom och islam. Det har inte ens så självklart med kön att göra heller, båda könen för kulturen vidare, båda är påhejare då avvikare skall bestraffas, den man som inte tar sitt ”ansvar” att bruka våld mot sin kvinnliga släkting fryses ut. Båda könen kan vara utövare och mottagare av det våld som är den yttersta sanktionen för den som inte följer reglerna – som syns till exempel i mordet på Abbas Rezai i Högsby  – och båda könen drabbas, på olika sätt, av systemets kvävande begränsningar av de inblandades livsrum.

Politiskt våld byggde inte välfärdssamhället

Megafonen har sannerligen lyckats i sin uppsåt att göra sig till språkrör för ”folket i förorten” de behandlas med underdånig vördnad av media, Godmorgon, världen! gjorde ett stjärnögt idolreportage kliniskt fritt från kritiska frågor. Så när någon kritiskt ifrågasätter bevekelsegrunder och representativitet hos organisationen blir det lite dålig stämning.

Plakatvänsterns position nu är dels att det är ”irrelevant” att fördöma våldet, dels att våld är legitimt som metod. Hanne Kjöllers kunskaper i arbetarrörelsens historia visade förvisso luckor, men att hon har fel i detaljer betyder inte att poängen försvinner. Ja, arbetarrörelsen har historiskt sett inte alltid sagt nej till våld som metod. Det skall också sägas att det kan finnas skäl att använda våld som metod för förtryckta folk – men sedan den allmänna rösträttens införande i Sverige finns här inte längre några sådana skäl. Det våldets apologeter ”glömmer” är att arbetarrörelsens långa tillgång till makten kom efter att de tagit avstånd från våld som metod.

Samma vänster som gör sig lustig över Hanne Kjöllers historiekunskaper visar samtidigt sin egna fundamentala ignorans. Det är inte irrelevant att fördöma våldet. SAP blev fullt relevant först då de entydigt tog avstånd från våldet. Första gången de gjorde det ordentligt var 1917. Då bildade revolutionsförespråkarna ett eget parti: Kommunisterna. Vid valet 1928 samarbetade SAP i valkoalition med kommunisterna, men närmandet till våldsförespråkarna föll inte i god jord hos väljarna. Kosackvalet blev en katastrof för SAP. Viss revolutionsromantik och hyllande av direkt aktion fanns dock kvar, men händelserna i Ådalen 1931 ledde till att partiet slutligen satte ned foten. Våldsretoriken hade visat vad den ledde till: bara elände. Dörren som stått lite på glänt slängdes igen och låstes av LO och partiledningen med Per Albin Hansson i spetsen.

Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.

Då, först då, började arbetarrörelsens skördetid. Per T Ohlsson har i Sydsvenskan skrivit utmärkt om SAP:s avgörande vägval:

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

I ETC påpekar Alejandro Leiva Wenger att Kjöller inte varit helt stringent i sin argumentering, hon har inte haft koll på alla sina fakta. Det har han rätt i, men då kanske han skulle försöka vara stringent själv. Att påstå att de som ockuperade Röda korsets lokaler i Husby i två veckor inte var ockupanter utan ”gäster”, med argumentet att polisen inte tillkallades för att slänga ut dem, är mer än lovligt naivt. ALW kritiserar detaljer i Kjöllers historieskrivning men undviker kärnpunkten: Att Megafonen vägrar att ta avstånd från våldet som metod.

Ett hopp hos frasradikalerna på Aftonbladet Kultur tändes i skenet från de brinnande bilarna. Men de revolutionsromantiker som med fuktig blick hoppades på ett uppror som skulle störta det nuvarande samhället i gruset blev åter besvikna. Det blev ingen revolution nu heller, för folket stöder inte stenar mot brandkåren. Folket vill inte se bibliotekets fönster krossas och hemtjänstens och grönsakshandlarens bilar eldas upp.

I en debattartikel i Aftonbladet i måndags fortsätter ”Megafonen” (inga namn fanns under artikeln) att gå som katten kring het gröt:

Ledande frågor kan inte besvaras på ett sätt som gör verkligheten rättvisa. Fördömer ni våldet? Fördömer ni våldet?

Och den raka enkla frågan ”fördömer ni våldet?” är förvisso inte bara rak, den är också ledande. För den som gör anspråk på att påverka det demokratiska samhällets val och prioriteringar finns det nämligen bara ett giltigt svar. Det svaret är ”Ja”. Inte ”Pass”. Inte ”Nej”. Skall ett tillägg göras finns det också bara ett som är giltigt. Det är inte ”men” utan ”och”.

”Det är inte så enkelt” är Megafonens mantra. Jo, precis så enkelt är det. Det går alldeles utmärkt att fördöma våldet samtidigt som man fördömer det som man ser som våldets orsaker. Svaret ”Ja, och” var det som gjorde Socialdemokraterna till den dominerande politiska kraften i Sverige i över 70 år. Att den första av de valförluster som till slut skulle bryta partiets hegemoni kom efter partiets radikalisering var ingen slump.

Megafonen avslutar artikeln med att för en gångs skull faktiskt tala om vad de vill, och programmet är till förväxling likt Rättvisepartiet Socialisternas. Vilket ju är helt i sin ordning att propagera och arbeta för, det är metoderna som är felet.

Och legitimerar man våld med ”självförsvar” skall man inte bli förvånad om andra också gör det. Ironimetern slog i taket när Megafonen fördömde tillresta våldsverkare som kommit för att enligt egen åsikt ”försvara” ”sin” förort mot ”de” som ”hotar” den. Hur var det, var det inte så att utanförskapet gav fribiljett till sådant? Megafonen klagade nu på att polisen i Tumba inte ingrep. Det var ju, intressant… Läser man expolänken i artikeln ser man dock att polisen, trots Megafonens påståenden om att inget gjordes, faktiskt grep 20 våldsverkare. Tyvärr efter att de hunnit ställa till elände, men det är precis så polisen jobbar vid upplopp, likadant i Göteborg som i Husby som i Tumba.

Fast det är ju inte alltid så lätt att hålla på principerna när man själv hamnar i andra änden… Som Lena Nymans rollfigur Frida sa i ”Släpp fångarne loss, det är vår!” när hon och hennes vän själva drabbats av inbrott: ”Nu är poliserna nödiga!”

De osynliga männen

Västekot i Sveriges Radio meddelar att den man från Göteborg som ofredat och hotat hundratals personer nu åtalats. Det vill jag läsa mer om, så jag går till Den Stora Morgontidningen därifrån, de har naturligtvis också en artikel:

Valarbetare åtalas för dödshot mot kvinnor

Vad märkligt, Sveriges Radio talade ju om både kvinnor och män. Men det kanske står med i bildtexten?

Blondinbella, Isabella Löwengrip, är en av de hundratals kvinnor som utsatts för hot av valarbetaren.

I ingressen kanske det nämns då?

En 29-årig valarbetare har åtalats efter att ha ofredat och dödshotat hundratals kvinnor. Bland offren finns så väl lokala politiker som rikskända entreprenören Blondinbella.

I brödtexten kanske?

I höstas avslöjades att en socialdemokratisk valarbetare misstänktes för att ha skickat ett stort antal hot- och våldtäktsbrev till kvinnor i hela landet.

Mhmm…

Nu har mannen, som erkänt, åtalats för olaga hot och sexuellt ofredande vid Göteborgs tingsrätt.

Målsägande är elva kvinnor och tre politiker.

Joråsåatte…

Fast det finns de som tar ännu lättare på fakta: I TT:s rapportering finns inga hotade män, alls. Jag bloggade om detta fenomen för ett par veckor sedan; passar inte verkligheten in i den förutbestämda artikelvinkeln är det verkligheten som får vika. När Uppdrag Granskning hade sitt program om näthat var samtliga utsatta som framträdde i programmet kvinnor. Den uttalade tesen var också att detta var något som specifikt drabbade kvinnor. Vilket programskaparna också stod fast vid efter att de kritiserats:

Visst existerar det män som blir både hotade för sina åsikter, och som blir hatade, men, de är betydligt färre. Så är det bara.

”Så är det bara”… De kunde ju annars tänkts ha lärt sig något av en undersökning publicerad i deras egen branschtidning Journalisten. Den visar att det bland journalister är en större andel av männen än av kvinnorna som får ta emot hot. En helt annan verklighet än den Uppdrag Granskning valde att redovisa i sitt program om näthat, där hot och hat framställdes som något som alltid riktades från (höger)män mot (vänster)kvinnor. Vilket naturligtvis inte alls är sanningen om näthatet. Eller det andra hatet heller. Valarbetaren skickade ju pappersbrev, hundratals, det var inte hans ip-adress utan hans fingeravtryck som band honom vid brottet.

11 maj hade SvD som huvudnummer en stort uppslagen undersökning om hur hotade kvinnliga riksdagspolitiker är. Oroväckande höga siffror, men utan något att jämföra med hänger de i luften. Är kvinnor mer drabbade än män, är politiker mer drabbade än socialsekreterare, poliser och miljöinspektörer? Vad skall vi göra åt det? Vad svaret blir beror ju på om de är hotade för att de är kvinnor eller för att de är politiker. Men det lät oss inte Svenska Dagbladet få veta. En kvalificerad gissning skulle vara att det bland riksdagsledamöter ligger till på samma sätt som bland journalister – utsattheten för hot och hat är tämligen jämnt fördelad mellan könen. Det hade varit lätt för SvD att fråga samtliga riksdagsledamöter, men av någon anledning valde de att bara fråga en utvald grupp, syftet bakom vinkeln kan vi bara gissa oss till.

Stefan och det försvunna biblioteket

Stefan Löfven var i lördags gäst på Ekots lördagsintervju. Han skall nog vara glad att det inte längre var den extremt påläste Tomas Ramberg som stod för frågorna utan den, i sammanhanget, gröna Monica Saarinen när han 12.33 in i sändningen kläckte ur sig följande:

… exempelvis Husby så vet vi att dom har dragit bort mycket av samhällsverksamheterna därifrån, vårdcentralen har försvunnit, biblioteket har försvunnit och allt sånt där…

Säger du det Håk… eh, Stefan?

Ännu märkligare blir det med tanke på att Löfven faktiskt besökte Husby i tisdags, enligt egen utsago för att ”bilda sig en egen uppfattning”… Stryk under ”egen” och diskutera i smågrupper.

Har gjort en bild för att illustrera:

Oh, really? Foto: Per Hagwall, klicka för större bild

Madeleine Sjöstedt skriver också om intervjun.

Under det rosa bandet

Den amerikanska filmstjärnan Angelina Jolie gick för två veckor sedan ut och berättade att hon opererat bort båda sina bröst i förebyggande syfte för att inte drabbas av bröstcancer. Hon bär på genen BRCA1 som ökar risken för bröstcancer kraftigt, hennes mor avled av bröstcancer vid 59 års ålder. Jolie lyfts nu fram som en god förebild för kvinnor. Är hon det? Ja och nej, i hennes fall är risken mycket stor att hon drabbas av sjukdomen, operationen minskar risken ordentligt. Men att operera bort sina bröst i förebyggande syfte sker ofta helt i onödan.

När Peggy Orenstein fick återfall i bröstcancer var hennes första impuls att operera bort även det friska bröstet, men hon valde till slut att följa sin läkares råd att behålla det. Den minskade risken av att ta bort det var marginell jämfört med andra risker hon utsatte sig för. Hon skriver i en lång artikel i New York Times om kriget mot bröstcancer, en kamp som blev kampanj som blev jippo.

Landet översvämmas av rosa prylar och rosa happenings, men de insamlade pengar som går till forskning går (liksom de statliga anslagen) till den forskning som har minst potential. I bröstcancer är det metastaserna som dödar – inte originaltumören – men knappt några pengar alls läggs på forskning om hur och varför tumörer sprider sig.

Peggy Orenstein visar hur siffrorna om nyttan av mammografi blåses upp. Eftersom cancern nu upptäcks tidigare så blir femårsöverlevnaden efter diagnos naturligtvis högre än tidigare, trots att tidig upptäckt i sig inte har så stor effekt på hur bra behandlingen fungerar. En senare upptäckt nödvändiggör ofta en jobbigare behandlingmetod, men skillnaden i hur effektiv den är mot tumören är inte så stor som man kunde tro. Ofta innebär tidig upptäckt ingenting för överlevnaden, det enda den innebär är att tiden som sjuk blir längre.

Though Komen now acknowledges the debate over screening on its Web site, the foundation has been repeatedly accused of overstating mammography’s benefits while dismissing its risks. Steve Woloshin, a colleague of Welch’s at Dartmouth and co-author of the Not So Stories column in The British Medical Journal, points to a recent Komen print ad that reads: “The five-year survival rate for breast cancer when caught early is 98 percent. When it’s not? It decreases to 23 percent.” Woloshin called that willfully deceptive. The numbers are accurate, but five-year survival rates are a misleading measure of success, skewed by screening itself. Mammography finds many cancers that never need treating and that are, by definition, survivable. Meanwhile, some women with lethal disease may seem to live longer because their cancer was found earlier, but in truth, it’s only their awareness of themselves as ill that has been extended. “Imagine a group of 100 women who received diagnoses of breast cancer because they felt a breast lump at age 67, all of whom die at age 70,” Woloshin said. “Five-year survival for this group is 0 percent. Now imagine the same women were screened, given their diagnosis three years earlier, at age 64, but treatment doesn’t work and they still die at age 70. Five-year survival is now 100 percent, even though no one lived a second longer.”

Det finns inga medicinska skäl till allmän mammografi för kvinnor under 50 år. De mellan 50 och 74 bör gå på screening varannat år. Trots detta skräms 40, 30, 20, 15-åringar upp med överdrivna hot om faran med bröstcancer och överdrivna förhoppningar om nyttan av tester.

Beyond misinformation and squandered millions, I wondered about the wisdom of educating girls to be aware of their breasts as precancerous organs. If decades of pink-ribboned early-detection campaigns have distorted the fears of middle-aged women, exaggerated their sense of personal risk, encouraged extreme responses to even low-level diagnoses, all without significantly changing outcomes, what will it mean to direct that message to a school-aged crowd?

Young women do get breast cancer — I was one of them. Even so, breast cancer among the young, especially the very young, is rare. The median age of diagnosis in this country is 61. The median age of death is 68. The chances of a 20-year-old woman getting breast cancer in the next 10 years is about .06 percent, roughly the same as for a man in his 70s. And no one is telling him to “check your boobies.”

Och en stor del av de tumörer som upptäcks är helt harmlösa, det enda upptäckten leder till är ångest i onödan och onödiga (och inte riskfria) behandlingar. (Samma problem finns för testerna för protatacancer hos män)

Rather than offering blanket assurances that “mammograms save lives,” advocacy groups might try a more realistic campaign tag line. The researcher Gilbert Welch has suggested, “Mammography has both benefits and harms — that’s why it’s a personal decision.” That was also the message of the 2009 task force, which was derailed by politics: scientific evidence indicates that getting mammograms every other year if you are between the ages of 50 and 74 makes sense; if you fall outside that age group and still want to be screened, you should be fully informed of the downsides.

Peggy Orenstein sammanfattar:

Yet all that well-meaning awareness has ultimately made women less conscious of the facts: obscuring the limits of screening, conflating risk with disease, compromising our decisions about health care, celebrating “cancer survivors” who may have never required treating. And ultimately, it has come at the expense of those whose lives are most at risk.

Det var inte vi som sänkte skrapan

Ni kanske har hört att det planerade höghuset på Gasklocka 4 i Hjorthagen sänks? Men det är inte nämnden eller förvaltningen som velat ha sänkningen från 170 till 140 meter. Vid nämndmötet igår fick vi en redovisning av projektet: De invändningar som fanns om buller och luftkvalitet var inte av det allvarliga slaget (handläggaren berättade att luften var så mycket bättre högt uppe i huset att det hade positiva hälsoeffekter), det är inte ens säkert att synlinjen från Nationalstadsparken hade inneburit problem.

Sänkningen och omgestaltningen beror helt enkelt på att byggherren och arkitekten vill ha det så. De vridna våningsplanen var visserligen spektakulärt snygga, men vidare beräkningar visade stora problem med is- och vattenansamlingar och sämre energieffektivitet. Det var i slutändan en kostnadsfråga, liksom höjden.

Så här tjusigt blir det inte. Bild Herzog & de Meuron.

Byggherren bedömde det antagligen också som svårt att sälja de översta lägenheterna pga röken från Värtaverkets skorsten (som alltså inte innebär någon hälsorisk men kan upplevas som obehaglig psykologiskt). Att huset blev smalare var en följd av att det sänktes, annars hade proportionerna blivit fel.

Det förslag som går vidare är inte alls dåligt, det är fortfarande ordentligt högt och av hög arkitektonisk kvalitet. Tyvärr försvinner ett stort antal lägenheter i och med sänkningen och den resulterande avsmalningen. 530 lägenheter blev 320. Vi kan beklaga att det första förslaget inte blir verklighet (det blir det ju iofs aldrig i denna typ av projekt) men det är inget vi som nämnd kan göra något åt.

När man ser den renderade bilden på ursprungsförslaget bredvid den enkla skissen av det nya så kommer det nya inte heller till sin rätt. Vi fick på mötet se renderade bilder på den nya fasaden och det såg riktigt snyggt ut.

Men inte så här trist heller. Bild Herzog & de Meuron.

Byggherren Oscar Properties har ännu inte uppdaterat sin projekthemsida med den design de arbetar vidare med, men där kan man se en bild inifrån en lägenhet, den skiljer sig inte så mycket från det ursprungliga förslaget. (De har gjort det så erbarmligt svårt att kopiera bilden så ni får gå dit och titta själva.) Själva grundidén med de v-formade lägenheterna är kvar. Man har alltså insyn till sig själv. Lösningen gör också fönstren och ytterväggarna mer energieffektiva, värmen strålar ju inte rakt ut utan in mot den motstående väggen.

Att det var byggherren/arkitekten och inte staden som bestämde att huset skulle sänkas gör att det fortfarande ser ut att kunna bli ett annat riktigt högt hus i området: Stockholmsfyren, som kan bli 187 meter.

Vad upploppen i Husby inte beror på

Har idag publicerat denna artikel i Svensk Tidskrift:

Har ni också hört att det inte finns någon samhällsservice längre i Husby? Att allt har sålts ut och lagts ned? I måndags cyklade jag genom Husby Centrum för att se om samhällsservicen jag såg där förra veckan plötsligt försvunnit. Det hade den inte, stenar och bränder till trots.

Jag passerade den kommunala Husbygårdsskolan som en brandbomb hade kastats emot på natten, i den skolan får barnen egna läsplattor. Läkarmottagningen fanns där med landstingets provtagning, det privatiserade apoteket, Husby Träff i sina nyrenoverade lokaler. Biblioteket med satsningen Berättarministeriet, även det i nyrenoverade lokaler, fönstren nu krossade av de som Aftonbladets ledarsida säger protesterar mot nedlagd samhällsservice. Jag passerade barnavårdscentralen med den öppna förskolan bredvid, även den hade fått fönstren krossade. Det var en del av den samhällsservice som bland andra Aftonbladets ledarsida påstår inte finns.

Man skall inte skönmåla, men talar man i en slags missriktad välvilja om för folk hur hemskt de har det, hur eländigt deras område är så blir det självuppfyllande, känslan blir till slut verklighet för många.

Ja, det är sant att postutlämningen har försvunnit från ICA, men vare sig Alliansregeringen, stadshuset eller Posten AB kan göra så mycket åt att en enskild ICA-handlare inte vill/kan ta det uppdraget. Bankkontoret har lagt ned, men det är en erfarenhet Husby sannerligen inte är ensamt om, och tre bankomater på några hundra meters sträcka står sig bra till och med i förhållande till city.

Att Aftonbladets ledarsida självklart ser förändringar som försämringar är kanske ingen högoddsare. De delförklarar bränderna i Husby med att barnmorskemottagningen 2008 flyttade från de lokaler de delade med BVC till egna lokaler en kilometer bort. Så, om preventivmedelsrådgivningen för ungdomar hade varit kvar i samma lokaler som ungdomarnas grannar och släktingar besökte så skulle ungdomarna bränt färre bilar? Landstingets vårdcentral flyttade – och ersattes direkt av en privat. Husby Träff försvann från sina lokaler – och tog plats i nyrenoverade lokaler 20 meter bort.

Att Aftonbladets ledarsida försöker utnyttja situationen till att komma åt den sittande regeringen är inte obegripligt. Men vad håller Dagens Nyheters nyhetssidor på med? DN upprepade i onsdags som ett mantra att byggbolagen håller sig borta från Husby, Tensta och Rinkeby. Vilket inte är det minsta sant.

Staden lägger två miljarder om året på att renovera bostäder i miljonprogramsförorterna. Och det handlar inte bara om renoveringar, det byggs också nytt, till exempel på Trondheimsgatan i Husby. I går var jag med och tog beslut i Stadsbyggnadsnämnden om att gå vidare med överdäckningarna av E18 vid Tensta och Rinkeby, de ger över 600 nya lägenheter och binder ihop stadsdelarna med Järvafältet där motorvägen tidigare legat som en barriär.

Nu byggs Rinkebystråket om och i stället för en transportsträcka man skyndar sig förbi blir det en stadsgata med plats för handel, kultur och nöjen. Rinkeby knyts ihop med Ursvik på andra sidan kommungränsen, där den kommande tvärspårvägen till Kista ansluter. Den stad som medvetet byggdes isär under miljonprogramsåren byggs nu ihop. Centrala arbetsplatser i kommunen flyttas också ut till ytterstaden, till exempel flyttas Kulturförvaltningen från Drottninggatan till Husby.

Det kanske blev lite långt det där, men poängen är: Det görs saker, det satsas pengar, mycket pengar, på dessa förorter.

Varför driver då så många linjen att Husby är helt nedrustat och att politikerna struntar i området? För att det är deras enda förklaringsmodell. Om verkligheten visar att det inte är pengar eller vilja från de styrande som fattas, vad skall de då ursäkta, eller ens förklara, våldet och vandaliseringen med?

Problemet med segregation i miljonprogramsförorterna är inbyggt från början med den då rådande SCAFT- och grannskapsplaneringen. Trafikslagen skulle separeras från varandra, liksom bostadsområdena skulle separeras från varandra. Att de nya stadsdelarna byggdes som isolerade öar förbundna av motorleder och tunnelbana var ingen bugg, det var en feature. Alliansen arbetar sedan 2006 med att göra det som faktiskt går för att bygga ihop stadsdelarna.

Problemet i Husby och liknande stadsdelar är alltså inte utebliven vilja från kommunen att satsa skattepengar. Det betyder inte att den känslan inte finns, tvärtom är den utbredd, och den förstärks av medias medvetna och omedvetna verklighetsförfalskning.

Känslan av att ett område är eftersatt kan paradoxalt nog medföra att de som bor där motsätter sig alla förslag som skulle kunna förbättra det. Det blir en känsla av att ”det är inte så bra, men det är vårt och ingen skall komma utifrån och ändra på det”. Det finns en inställning hos de som hörs mest i området att all förändring är fel, därför protesteras det högljutt när kommunen vill satsa hundratals miljoner på att bygga om Husby Centrum. Planen är att bygga mer bostäder, lokaler för handel och kultur och på en sträcka fylla igen det dike som sprängdes ut då stadsdelen byggdes, och som fortfarande delar Husby som en vallgrav, Norgegatan. Att forskningen visar att trafiksäkerheten blir bättre i ”vanlig” gatumiljö än i trafikseparerade miljöer med gångbroar över bilgator utan trottoarer hjälper föga mot känslan att det blir sämre. Förslaget har nu fastnat i beslutsprocessen.

Då Husby Träff skulle flytta till nyrenoverade lokaler på andra sidan gatan – för att ge plats åt ett kommunalt kontaktcenter med 40 arbetsplatser – hölls det demonstrationer i flera dagar. Det är ingen slump att Husby är ett av få ställen i staden där Offensiv har ett starkt fäste (den vad jag vet enda organisation som sedan 1917 lyckats bli utesluten från SSU för att den varit för långt åt vänster). De investeringar som kan genomföras utan stora konvulsioner ligger på nivån att anlägga konstgräs på en fotbollsplan.

Detta gör det komplicerat, det krävs fingertoppskänsla för att kunna genomföra byggprojekt som objektivt är bra för stadsdelen och de som bor där, ibland måste sådana projekt till och med genomföras mot en stark folkopinion. (Detta gäller naturligtvis inte bara miljonprogramsförorter, som politiker måste man ibland kunna gå emot opinioner för att göra det som är rätt för staden.)

Men grundproblemet är den höga arbetslösheten. Det skapar en kultur, där det ses som något onormalt att försörja sig själv genom arbete. Från detta härstammar sedan följdproblem som ovilja att ta till sig den utbildning som finns, missbruk, utslagning och kriminalitet. Många ungdomar växer upp i en omgivning där det ses som normalt att inte gå till arbetet. Pengarna kommer ändå, men utbetalningarna möts inte av tacksamhet över samhällets generositet, utan med en obestämbar känsla av att inte ha fått vad man har rätt till, av olust och fientlighet.

Till viss del kan utanförskapet minskas av en bättre och smartare fysisk miljö, en blandad stad med olika upplåtelseformer på bostäder och fler verksamhetslokaler. Det allra viktigaste är dock reformer i skatte- och arbetsmarknadspolitiken och där har alla partier och arbetsmarknadens parter ett ansvar. Jag gör inget anspråk på att sitta inne med hela lösningen, det kan ingen göra. Men de som sprider uppgifter om att förorten är bortglömd av politiken och de som adlar stenkastning mot brandkår till en legitim protest är inte en del av lösningen, de är en del av problemet.

Varför skulle jag vara en expert på det här? Det är jag inte, men jag bodde i Husby 1999-2003 och passerar dagligen stadsdelen i mitt arbete som brevbärare. Hur många av journalisterna som skriver ner stadsdelen har ens gått ett varv i Husby Centrum?

[uppdatering: Lotta Edholm skriver på sin blogg att Bilden av besparingar i ytterstaden är falsk. Ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson skriver på Brännpunkt: Det sker
ingen allmän nedrustning. Samtliga moderata borgarråd skriver på DN Stockholmsdebatt att bara genom samarbete kommer vi framåt i förorten. Siri Steijer skriver på SvD:s ledarblogg: Pengar är inte problemet. Jag citeras i Sydsvenskan av Heidi Avellan. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt skriver på sin blogg att Löfven har fel om Husby bibliotek]

Enfaldsplanen i Trollhättan

I TT/ELA kunde man igår läsa om följande historia i Trollhättans kommun:

En praktikant, anvisad av Folkuniversitetet, erbjöds en praktikplats inom integrationsenheten. Han kom på besök för att se arbetsplatsen och hälsa på de anställda.

Men besöket utvecklades inte som det var tänkt. När den kvinnliga arbetsledaren skulle hälsa praktikanten välkommen vägrade han att ta henne i hand. Han hänvisade till sin religiösa övertygelse som förbjuder honom att ta kvinnor i hand utan att efteråt behöva tvätta sig.

Den kvinnliga arbetsledaren meddelade då praktikanten att han, för att kunna jobba på den arbetsplatsen, måste kunna ta alla människor i hand. Möjlighet till efterföljande handtvätt finns, så det borde inte vara något problem, menade hon.

Praktikanten kunde inte acceptera det beskedet och Diskrimineringsombudsmannen kopplades in. Men innan en anmälan hann upprättas betalade Trollhättans stad ut 30 000 kronor i skadestånd.

Ett liknande fall inträffade 2006, då en man blev av med sin praktikplats sedan han inte velat skaka hand med en kvinnlig chef. Men DO drev fallet och mannen tilldömdes fyra år senare 60000 kronor i skadestånd plus 35 345 i rättegångskostnader, DO hade krävt ett skadestånd på 120000. Sett i det ljuset är det iochförsig inte konstigt att Trollhättans kommun väljer att betala 30000 kronor utan strid.

Men i det fallet var det Arbetsförmedlingen, som hade skickat mannen till ett arbete han inte passade för (och därefter dragit in mannens a-kassa av samma anledning), som fick betala. Det borde alltså varit Folkuniversitetet och inte kommunen som betalade, om nu någon skall betala alls i sådana här fall. Men inte nog med det:

Den kvinnliga arbetsledaren tilldelades en skriftlig varning för att ha brutit mot Trollhättans stads mångfaldsplan.

Ja, ni läste rätt, det var kvinnan som av den arbetssökande mannen ansågs som så oren att han inte kunde ta henne i hand som fick en varning. Fullständigt naturligt, tyckte Trollhättans kommun:

Förvaltningschef Said Niklund tvekade aldrig inför åtgärderna.

– Den sökande förklarade att hans religion förbjöd honom att ta främmande kvinnor i hand. Utifrån rättsläget har en person som missgynnats genom sin religion rätt till skadestånd. Vi gjorde fel och tog vårt ansvar och personen fick ekonomisk ersättning.

Fast det där med att religionen påbjuder att man inte kan ta personer av motsatt kön i hand kan man ju diskutera. Enligt Malmöimamen Idriz Karaman finns inget sådant förbud i Koranen, det är en kulturell sedvänja, inte en religiös.

Nästan alla medlemmar i hans egen församling skakar hand med både kvinnor och män, säger Karaman. Han vet flera kvinnliga muslimer som tar illa vid sig när män inte vill skaka hand med dem.
– Man ser direkt på kvinnans ögon. Hon känner sig mindre värd.

Hur var det nu Trollhättans Kommun, mångfald eller enfald?

[uppdatering: Joakim Lamotte har en teori om varför Trollhättans kommun agerade så snabbt: Under 90-talet var Trollhättan känt som ett extremistiskt rasistfäste.

Åren gick och nu är de flesta bränder släckta. Däremot lever minnet starkt kvar i Trollhättan. De människor som sitter i styrelser, nämnder och förvaltningar inom kommunen har inte glömt stadens mörka historia. Som följd av det dåliga 90-talssamvetet frodas en sund rädsla för att staden på nytt ska förknippas med främlingsfientlighet. Kanske var det också därför man inte vilade på hanen när det gällde att straffa kvinnan som ville skaka hand med en man av annan religiös bakgrund, och samtidigt betala skadestånd till nämnda man. Frågan är om det verkligen gynnade den viktiga kampen mot rasism och för mångfald.]

[uppdatering två Ivar Arpi skriver på SvD:s ledarblogg:

För det första: Religion bör inte ha en särställning vad gäller tolerans. I så fall blir alltid den religiöse den Andre, någon väsensskilt annorlunda. Alla har rätt att vägra skaka någons hand, men man har inte rätt att kräva att detta ska respekteras i alla sammanhang. Det bör inte göras skillnad på dem som hänvisar till sin religiösa tro och andra som har starka värderingar men inte är religiösa. […]

För det andra: En arbetsplats har rätt att ställa krav på sina anställda, både vad gäller kvalifikationer, uppförande och klädkod. Man har rätt att sortera sökande på rimliga kriterier. […] En individs religionstolkning trumfar inte andra individers rättigheter. Det finns en avgörande skillnad mellan att förbjuda till exempel muslimer att söka vissa jobb, och att ha specifika kriterier som vissa muslimer inte vill anpassa sig till.]

Bängen debiterar

Jag är ingen anhängare av polisbashande hiphopande potheads, men så länge de inte ägnar sig åt rena olagligheter vid sina framträdanden så är det är inte polisen som skall bestämma om de skall få spela eller ej, det är arrangören. Örebropolisen har dock bestämt att det vid en spelning i Kumla med bandet Labyrint krävs 14+4 vakter för förväntade 300 besökare. Det gör arrangemanget ekonomiskt ohållbart. Det går inte helt att frigöra sig från misstanken att  bandets samhällskritik och drogliberalism har bidragit till polisens kalkyl. Föraningarna som Mattias Svensson hade hösten 2011 har tyvärr besannats:

polisen [kan] i praktiken godtyckligt och efter egen bekvämlighet avgöra vilka kulturevenemang som i framtiden kommer att tillåtas eller inte. Det är en direkt samhällsfarlig ordning.

Då handlade det om det elektroniska dansmusikeventet Majestic 12 i Norrköping, arrangörerna hade tvingats ställa in eftersom de inte hade råd att betala polisnotan. Jag skrev om saken då, det var mitt dittills* mest lästa blogginlägg sedan jag fick fungerande statistik i februari 2010. Om du vill dansa till musiken måste du pynta till polisen:

Polisen skyller på att man vid förra årets tillställning hittade drogpåverkade personer – 40 stycken av en publik på 2200. Tja, om man tar 2200 slumpmässigt utvalda personer i hela befolkningen så lär man upptäcka en hel del miss-/brukare där också. Men för att bevaka årets väntade 2500 besökare ville polisen ha betalt för 77(!) poliser i tio timmar, vilket alltså ger varje konstapel 19 minuter per person för att informera om att knark är bajs.

Arrangörerna, som inte fått någon förvarning om beloppets storlek av polisen, sitter nu med hundratusentals kronor i skulder.

Norrköping, två år senare. Nu tvingas kommunen ställa in ett kommunalt arrangemang med fritt inträde för att ha råd att finansiera ett annat kommunalt arrangemang med fritt inträde eftersom polisen anser att det senare anordnas i vinstsyfte. Polisen kräver beskyddarpengar som motsvarar halva den totala budgeten för arrangemanget. Nu råder politisk enighet i Norrköpings stadshus om att systemet är trasigt, även de som tyckte det var ok då Majestic 12 drabbades är nu kritiska mot polisens debiteringsrätt.

Regeringens utredare Bo Svensson föreslog i förra veckan att maxavgiften skall halveras, det är ju bra, mindre bra är att skyldigheten att betala också skall gälla ideella föreningar. Det får visserligen bort orättvisan mellan olika fotbolls- och hockeylag, men det innebär också att hela kultursektorn nu också riskerar  behöva betala för polisbeskydd.

Kontroversiella teateruppsättningar eller utställningar som behöver skyddas på grund av hot kan få betala för polisbevakning om den överstiger kostnader på 44 300 kronor. Men Bo Svensson menar att förslaget inte kommer att hämma kulturlivet.

– Mindre kulturfestivaler har ingen polisbevakning överhuvudtaget och de kommer inte upp i de kostnader där de behöver betala. Därtill tycker jag inte att det rätta sättet att stödja ideella föreningar är att ge gratis polisbevakning. De kan få bidrag på annat sätt, säger Bo Svensson.

Idag kan alltså polisen bestämma sig för att stoppa en laglig kulturyttring genom att lägga på den en kostnad den inte har råd att betala. Det är illa nog. I det nya förslaget utvidgas den rätten till alla som med hot och våld vill stoppa samma kulturyttring(!) Hur tänkte du nu Svensson?

*Nu är det (tusen visningar på en dag) slaget med god marginal av först inlägget om matköerna vid Klara kyrka (tre tusen på en dag) och sedan inlägget om Fattiga Frida (trettio tusen på en dag)

Om dålig reklam och bra hantering av sexism

Emelie Erikssons försök att shoppa en unisexskjorta på American Apparel satte fart på sexismdebatten. Jag brukar inte bli speciellt upprörd över lättklädd klädesreklam, men det här var faktiskt pinsamt dåligt, snälla AA, unisex?

Det finns problem med sexism i annonser, det finns problem med sexism i bilder som sätts upp på väggarna på arbetsplatser, men jag tror inte att den bästa lösningen är att bannlysa naket i reklamen eller att slita ner från väggen bilder som många gillar men andra är obekväma med. Skuldbeläggande och konfrontation fungerar i allmänhet dåligt om man vill ha en attitydförändring. När det gäller kass reklam finns en enkel lösning: köp inte produkten. När det gäller pin-up-bilder på väggarna finns en annan:

På The Hawkeye Initiative berättar en gästbloggare historien om dataspelsföretaget där hon arbetar. Arbetet och arbetskamraterna är toppen, det var bara det att VD:n gillade att hänga bilder på lättlädda damer på väggarna. Speciellt en stor bild som dominerade kontoret. Det där med sexism i dataspelsvärlden kan sägas mycket om, och det här var inte ett av de värre exemplen, men det var ändå inte alla som uppskattade bilden eftersom den var en illustration av problemet med hur starka kvinnor beskrivs i serie- och dataspelskulturen (fantasilösheten gäller dock inte bara de kvinnliga hjältarna).

Lösningen blev att engagera en av de andra anställda att göra en motsvarande manlig bild, efter två flaskor svindyr añejo tequila och sex veckor var det dags. På morgonen 1 april smög de in i VD:ns rum och bytte ut bilderna.

As the morning progressed, Brosie (ahem) revealed himself to our co-workers. The air resounded with startled, suppressed gargles of mingled joy and horror.  Some take pictures. Some instantly turn and flee. Several men blush and grin in vindicated solidarity. Several women ask us for prints. At this point I am in total rapture. This is the moment I have been dreaming about for six months.

Yet somehow everyone in the office manages to keep quiet about it. Until, finally, our CEO arrives.

We hear a loud: “What the hell is this?!” And then all goes quiet. Ten minutes pass. We panic.

We are both suddenly and painfully aware that we have, in fact, just punked the CEO of our company. He is by all accounts an awesome dude. He is also a late-50s ex-army guy who happens to determine our employment futures in an at-will state. Meep.

Twenty more minutes pass. And then our CEO comes up to my desk, taps me on the shoulder, and says this:

“That was a brilliant prank. You called me on exactly the bullshit I need to be called on. I put up pictures of half-naked girls around the office all the time and I never think about it. I’m taking you and Sam to lunch. And after that, we’re going to hang both prints, side by side.”

Och så blev det.

This wonderful experience has taught me two things that I hope to carry with me for the rest of my career in STEM (science, technology, engineering and math) and in gaming. It taught me this:

1. Lots of men (like Sam) are already sympathetic to the stupid, constant crap women put up with in gaming/STEM, and they are ready and willing to call that crap onto the carpet.

2. And, most importantly, many of the guys who are behind that stupid, constant crap are totally decent, open-minded human beings who just don’t realize they’re doing it. You know how sometimes you don’t realize how much you and your girlfriend are talking about shoes or menstruation until some dude walks into the room? Well sometimes guys don’t realize how much they’re talking about titties.

Ruby Underboob och Brosie the Riveter, tillsammans till sist. Huvudskyddsombudet har dock fortfarande ett och annat att anmärka på.

Det är så här det skall göras, med humor och med samma mynt. Notera att den lättklädde hunken inte heller försöker se ut som ett sexobjekt för män och kvinnor som gillar kvinnor, utan som ett sexobjekt för kvinnor och män som gillar män.

Projekt som ”men posing like women” är däremot inte samma mynt. Ja, det ser jättekonstigt ut att avbilda män typiskt ”stereotypiskt kvinnligt”. Precis som det ser jättekonstigt ut att avbilda kvinnor i Super Mario-mustasch. Men vad skall vi, egentligen, dra för slutsats av det?

Reklamen ja, Det är skillnad på olika produkter, gäller det (under)kläder, hudkrämer eller parfymer så tycker jag man kan visa nästan hur mycket hud som helst utan att det behöver bli fel, det beror på hur det görs. Och det är ju ingen naturlag att det bara behöver vara kvinnor som är lättklädda. Så här gjorde Yves Saint Laurent reklam för sin Pour Homme  1971:

Bild: Vogue

Slutsats: Gärna avklätt och sexigt, något för såväl kvinnor som män, straighta som hbtq, att titta på. Men inte fantasilöst, och inte där det skär sig med produkten.