Vill vi ha ett rättsväsende med rent mjöl i huvudet?

Allt går inte åt rätt håll i detta land. Vare sig det gäller arbetsmarknadsministrar, fackföreningsmän eller f d justitieministrar så förutsätter en förskräckande stor andel av politiker, media och allmänhet att en anklagelse automatiskt betyder att någon är skyldig. Jag skall inte sticka under stol med att det är med visst mått av skadeglädje jag betraktar hur politiker drabbas av det system de själva skapat. Men det betyder inte att jag anser att någon alls skall behöva utsättas för det dessa personer utsatts för.

Den senaste veckan har flera händelser visat på det sorgliga tillståndet för rättssäkerheten och integriteten. I förrgår inträffade en misstänkt gruppvåldstäkt på en Tallinkfärja på kryssning, det ledde till att polisen vid återkomsten höll kvar samtliga åttahundra män som var med ombord i upp till tre timmar och filmade dem, utan ens en förklaring(!) Stationsbefälet Erika Boman på Norrmalmspolisen som beordrade aktionen såg inga problem för de som hade ”rent mjöl i påsen”…

”Skälig misstanke” för brott vilket föranledde dessa tvångsåtgärder bestod alltså av att personerna hade fel kön. Detta är också den misstankegrad som krävs för husrannsakan, vi skall vara glada för att det än så länge krävs åklagarbeslut för husrannsakan, eller inte.

I går var det dags igen. Juristen på länsstyrelsen i Södermanland, Måns Cederberg, föreslog i Aftonbladet att samtliga män i Sverige skulle DNA-registreras för att stoppa överfallsvåldtäkterna. I skrivande stund fördelar sig svaren på tidningens webfråga; ”Borde vi upprätta ett dna-register över alla svenska män?”; Ja 49% Nej 51%

Henrik von Sydow säger tack och lov blankt nej å regeringens vägnar:

– Ett register skulle innehålla uppgifter om sjukdomar, anlag och annan integritetskänslig information som det finns en risk att det slarvas med, säger Henrik von Sydow (M), i riksdagens justitieutskott.

Han förstår engagemanget mot våldtäkter, men föreslår andra insater.
– Det är viktigt med straffsatser och med fler och synliga poliser och med bra utbildning i sjukvården så att sjukvårdspersonalen kan säkra bevis, säger han.

Skulle Sverige upprätta ett dna-register pekar Henrik von Sydow på risken med vad han kallar ”ändamålsglidning”.
– När vi väl har skapat ett sådant register vet vi inte vad det kan komma att användas till i framtiden, säger han.

Så sant, så sant. Juris studerande Hanna skriver om juristkårens ibland grundlösa självbelåtenhet: Jurister kan också vara galna.

Precis som det brukar vara när sådana här svepande integritetskränkande åtgärder förs fram som lösningar på problem så är det så att de:

1) Inte löser problemet de påstår sig lösa, av våldtäkterna som anmäls är bara en liten del överfallsvåldtäkter,  de allra flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen och den misstänkta gärningspersonen är alltså redan känd. Ett DNA-register är meningslöst i dessa, fullständigt dominerande, fall. Dessutom:

Resonemanget förutsätter att den som begår överfallsvåldtäkter är som du och jag, det vill säga har alla indianer i kanoten och alla knivar i lådan. Det är nu inte riktigt sant. Just det faktum att frekvensen av sådana överfallsvåldtäkter är så oerhört låg – ett par om dagen i hela riket, utslaget på nio miljoner invånare – pekar entydigt mot att det är tämligen udda personer som begår sådana brott, vanligtvis personer med psykopatiska drag. En sådan person kan lika gärna löpa linan ut och döda och begrava sitt offer efter förrättat värv, för att dölja sina spår, istället för att avstå. Eller så skiter han bara i att han torskar. Det är inte rationalism som driver dessa personer, utan sjukdom.

2) Medför massiva skador på det övriga samhället som är större än den vinst som skulle gjorts även om åtgärden vore effektiv, vilket den inte är. Ofta innebär det tillochmed en skada på exakt de personer man påstår sig vilja skydda genom tvångsåtgärderna, ett exempel är sexköpslagen. Och hur tror ansvariga politiker att den tolvåring känner sig som mot sin, och sina föräldrars, vilja påtvingas att kissa i en mugg framför främmande människor för att en polis tyckt sig se att barnet var torrt i munnen? Ökar sannolikheten att detta barn ser samhällets institutioner som några som vill det väl? Ökar det barnets tillit och trygghet och minskar dess benägenhet till destruktivt beteende?

Rättspolitiken har tyvärr kommit att domineras av politiker som synes beredda att knäcka hur många ägg som helst för att laga den utopiska drog- och prostitutionsfria omeletten. Men tilltron till tvångsmedel och övervakning som metod stannar inte där. Marcus i Livbåten konstaterar att integriteten är som barnspelet Råttfällan, man kan ta en eller två bitar, men tar man för många bitar så kollapsar alltihop…

Blogge konstaterar också att det folkliga motståndet mot tvångsåtgärderna, övervakningen och registreringen uteblivit. Så länge det motiveras med behjärtansvärda skäl går den vanlige medborgaren med på i stort vilka integritetskränkningar som helst, h*n har ju rent mjöl i påsen…

Problemet är förstås att man inte kan isolera dessa givna fördelar mot den (isolerat) lilla integritetskräkning det är fråga om. Isolerat svarar jag som kreti och pleti och polisen, att jag har rent mjöl i påsen, att jag inte har något att dölja, och att om jag någon gång mot all förmodan och beprövad erfarenhet skulle göra mig skyldig till ett sådant avskyvärt brott, så är det för all del utmärkt om man kan plocka mig av banan.

Nej, problemet ligger på ett helt annat plan, och problemet kan inte isoleras, utan hänger samman med flera andra. När vi bottentrålar all elektronisk information, när vi plockar in samtliga passagerare på en färja för fotografering för att en våldtäkt ägt rum, när vi DNA-testar alla män med en viss profil i ett visst geografiskt område vinner vi kanske en smula i trygghet, men förlorar samtidigt all frihet – vi blir då vad Östtyskland var. Frihet och trygghet är inte kompatibla – det är väldigt tryggt i en bur, men inte särskilt fritt.

Det andra problemet rör ändamålsglidning (likväl som glidning i definitioner och annat). Vi kanske har halvschysta politiker och konstaplar i dag, men det finns inget som med automatik säger att det kommer att vara så i morgon. I länder som har relativt nya erfarenheter av mindre schysta regeringar och säkerhetstjänster – exempelvis Tyskland och andra länder i Centraleuropa – ser man inte lika godtroget på staten, utan betraktar den med misstänksamhet. Hur skulle Hitler kunna ha nytta av ett DNA-register, för att exemplifiera bakåt i historien? Skulle han kunna precisera sin utrotning med någon judisk allel? Helt plötsligt är det varken tryggt eller fritt – och vad framtiden har att bjuda på av det slaget vet vi alltså inte.

De fri- och rättigheter vi har i den liberala demokratin är inte tillkomna av en slump. Att massregistrera medborgarnas biometriska data är ett slags genomsökning som inte har stöd i de mänskliga rättigheterna, oavsett om det sker i en brottsutredning eller i syfte att skapa ett allmänt register. Alla sådana register måste bygga på frivillighet eller konstaterad grov brottslighet. Och att brottsbekämpning är förenat med viss möda och visst besvär är en direkt konsekvens av att vi är fria – det kan inte vara på annat sätt.

Molekylärbiologen Henrik Brändén skrev för ett par veckor sedan ett mycket intressant inlägg om hur vi kan kartläggas inte bara med vår egen DNA utan med våra släktingar, han drar slutsatsen att det är mycket viktigt att det hålls strikta regler kring hur register som t ex PUK-registret skall få användas. Mary gillar inte Nyköpingsjuristens förslag.

Ann-Mari är tvivlande inför ett nationellt DNA-register, men ett minimikrav från henne är att det inte är könsdiskriminerande. Pär Ström är inne på samma spår. LUF-Adam tycker att integriteten inte får glömmas bort i ivern att bekämpa brott. Man får hoppas att moderpartierna äntligen börjar lyssna på sina  ungdomsförbund i dessa frågor

Hans på Motpol citerar Leif GW Persson om att det är integritetskränkande, ineffektivt och fruktansvärt dyrt med ett nationellt DNA-register och fortsätter

I dag har det kommit att bli accepterat att betrakta alla män som möjliga misstänkta så fort ett särskilt brott har begåtts. Denna sorts gruppmentalitet eldas på av vänsterfeministerna och ekosocialisterna, som pekar på all skada män som grupp orsakar i världen. Det pratas om ”mäns våld mot kvinnor”, som om det vore en allmängiltig verksamhet, en vardaglig syssla i livet som man. Gruppen män består emellertid av individer. De flesta män våldtar inte. De flesta män begår inte alls brott. De flesta män krigar inte. Vi är vanliga män som lever vanliga liv. Ensamma, med flick- eller pojkvänner. Vi jobbar, betalar skatt, tvättar bilen, går på bio, förväntas bjuda flickor på drinkar på krogen eller festen och lever kortare liv än kvinnor.

Jag är less på den här attityden. Jag är less på alla svepande anklagelser mot halva svenska befolkningen. Jag trodde att vi hade kommit längre än så. Mest av allt är jag less på radikalfeminismens pestsmittade segertåg genom Sverige. Jag kvävs.

Jag ser att även Statens Kriminaltekniska Laboratorium tycker som Leif G W. Albin tycker att Cederberg använder sig av Sverigedemokratisk argumentationsteknik när han skuldbelägger ett kollektiv och påpekarar att det enligt grundlagen är förbjudet med lagar som riktar sig mot ett kön.

Ett exempel på hur resonemanget går hos de 49% som klickat ”ja” till att DNA-register är en bra idé ges oss av Miss Vivi. Full Mental Straightjacket har fler exempel på myndighetsmissbruk och börjar bli riktigt rädd för polisen och ser tecken på att det nu råder fri fart på vägen till helvetet.

Vi lever i intressanta tider.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, integritet, kriminalitet, dna-test, polisen, drogtest, val2010