Fredagens ”famous last words” får vi från Martin Ådahl i magasinet Fokus:
För övrigt är det en händelse som ser ut som en tanke att det i finanskrisens cyniska tidevarv är idel idealistiska kosmopolitiska snällistiska socialliberaler som står som segrare i val efter val. Nu senast Nick Clegg och hans brittiska LibDems. Ifjol FDP i Tyskland och DPJ i Japan, snart även Medborgarplattformen i Polen.
Alltsedan Nick Cleggs genomslag i den första tv-sända debatten för tre veckor sedan har han höjts till skyarna av media, han har framställts som en brittisk Obama som skulle ge landet framtidshoppet åter, en del hade till och med pipdrömmar om att Liberaldemokraterna skulle bli största parti. Men väljarna var inte lika imponerade, när rösträkningen var klar igår stod det klart att Liberaldemokraterna hade tappat fem mandat. En svidande vidräkning med medie- och kultureliten (och deras önskan att de två förlorarpartierna skall bilda regering ändå, vilket de inte har mandat för ens tillsammans) kan läsas på Spiked.
Frånvaron av någonting som liknar massentusiasm för de två gamla partierna ihop med avståndstagandet från elitens Cleggomani tyder på att väljarkåren är sävål alienerad från det gamla som spektakulärt oimponerade av det nya.
Problemet är så klart inte väljarna, det är frånvaron av ett alternativ. Den stora idén som erbjöds av den Cleggomaniska kultureliten, tänkt att skaka etablissemangets grundvalar och fånga väljarna, var en valreform. Inte några ekonomiska lösningar, löfte om frihet eller en sporrande vision för Storbritannien, utan konstitutionellt skruvande. Dådana reformlöften var en krycka i avsaknad av ett verkligt politiskt alternativ. I frånvaron av meningsfulla politiska idéer fokuserade den kulturella eliten närsynt på tekniska förändringar av valsystemet. Allmänheten hade, helt klart, bättre saker att tänka på.
Bild från Guardians interaktiva valkarta med info för varje valkrets
Nu vidtar förhandlingar som kan leda till att Liberaldemokraterna ingår i regering med Tories, men en stor valreform blir det nog inget av med. Nyval är, som alltid, ett alternativ i brittisk politik.
[Uppdatering: P J Anders Linder drar parallellen jag tänkt göra men som föll bort när jag skrev inlägget: Det parti i Sverige som bör oroa sig över Liberaldemokraternas fiasko i Storbritannien är inte det socialliberala Folkpartiet, utan det mediahajpade Miljöpartiet. Om medias gullande med Wetterstrand skrev jag också för två veckor sedan.]
Läs även andra bloggares åsikter om politik, storbritannien, tories, labour, libdems, nick clegg, kultureliten
