Bängen debiterar

Jag är ingen anhängare av polisbashande hiphopande potheads, men så länge de inte ägnar sig åt rena olagligheter vid sina framträdanden så är det är inte polisen som skall bestämma om de skall få spela eller ej, det är arrangören. Örebropolisen har dock bestämt att det vid en spelning i Kumla med bandet Labyrint krävs 14+4 vakter för förväntade 300 besökare. Det gör arrangemanget ekonomiskt ohållbart. Det går inte helt att frigöra sig från misstanken att  bandets samhällskritik och drogliberalism har bidragit till polisens kalkyl. Föraningarna som Mattias Svensson hade hösten 2011 har tyvärr besannats:

polisen [kan] i praktiken godtyckligt och efter egen bekvämlighet avgöra vilka kulturevenemang som i framtiden kommer att tillåtas eller inte. Det är en direkt samhällsfarlig ordning.

Då handlade det om det elektroniska dansmusikeventet Majestic 12 i Norrköping, arrangörerna hade tvingats ställa in eftersom de inte hade råd att betala polisnotan. Jag skrev om saken då, det var mitt dittills* mest lästa blogginlägg sedan jag fick fungerande statistik i februari 2010. Om du vill dansa till musiken måste du pynta till polisen:

Polisen skyller på att man vid förra årets tillställning hittade drogpåverkade personer – 40 stycken av en publik på 2200. Tja, om man tar 2200 slumpmässigt utvalda personer i hela befolkningen så lär man upptäcka en hel del miss-/brukare där också. Men för att bevaka årets väntade 2500 besökare ville polisen ha betalt för 77(!) poliser i tio timmar, vilket alltså ger varje konstapel 19 minuter per person för att informera om att knark är bajs.

Arrangörerna, som inte fått någon förvarning om beloppets storlek av polisen, sitter nu med hundratusentals kronor i skulder.

Norrköping, två år senare. Nu tvingas kommunen ställa in ett kommunalt arrangemang med fritt inträde för att ha råd att finansiera ett annat kommunalt arrangemang med fritt inträde eftersom polisen anser att det senare anordnas i vinstsyfte. Polisen kräver beskyddarpengar som motsvarar halva den totala budgeten för arrangemanget. Nu råder politisk enighet i Norrköpings stadshus om att systemet är trasigt, även de som tyckte det var ok då Majestic 12 drabbades är nu kritiska mot polisens debiteringsrätt.

Regeringens utredare Bo Svensson föreslog i förra veckan att maxavgiften skall halveras, det är ju bra, mindre bra är att skyldigheten att betala också skall gälla ideella föreningar. Det får visserligen bort orättvisan mellan olika fotbolls- och hockeylag, men det innebär också att hela kultursektorn nu också riskerar  behöva betala för polisbeskydd.

Kontroversiella teateruppsättningar eller utställningar som behöver skyddas på grund av hot kan få betala för polisbevakning om den överstiger kostnader på 44 300 kronor. Men Bo Svensson menar att förslaget inte kommer att hämma kulturlivet.

– Mindre kulturfestivaler har ingen polisbevakning överhuvudtaget och de kommer inte upp i de kostnader där de behöver betala. Därtill tycker jag inte att det rätta sättet att stödja ideella föreningar är att ge gratis polisbevakning. De kan få bidrag på annat sätt, säger Bo Svensson.

Idag kan alltså polisen bestämma sig för att stoppa en laglig kulturyttring genom att lägga på den en kostnad den inte har råd att betala. Det är illa nog. I det nya förslaget utvidgas den rätten till alla som med hot och våld vill stoppa samma kulturyttring(!) Hur tänkte du nu Svensson?

*Nu är det (tusen visningar på en dag) slagen med god marginal av först inlägget om matköerna vid Klara kyrka (tre tusen på en dag) och sedan inlägget om Fattiga Frida (trettio tusen på en dag)

Om dålig reklam och bra hantering av sexism

Emelie Erikssons försök att shoppa en unisexskjorta på American Apparel satte fart på sexismdebatten. Jag brukar inte bli speciellt upprörd över lättklädd klädesreklam, men det här var faktiskt pinsamt dåligt, snälla AA, unisex?

Det finns problem med sexism i annonser, det finns problem med sexism i bilder som sätts upp på väggarna på arbetsplatser, men jag tror inte att den bästa lösningen är att bannlysa naket i reklamen eller att slita ner från väggen bilder som många gillar men andra är obekväma med. Skuldbeläggande och konfrontation fungerar i allmänhet dåligt om man vill ha en attitydförändring. När det gäller kass reklam finns en enkel lösning: köp inte produkten. När det gäller pin-up-bilder på väggarna finns en annan:

På The Hawkeye Initiative berättar en gästbloggare historien om dataspelsföretaget där hon arbetar. Arbetet och arbetskamraterna är toppen, det var bara det att VD:n gillade att hänga bilder på lättlädda damer på väggarna. Speciellt en stor bild som dominerade kontoret. Det där med sexism i dataspelsvärlden kan sägas mycket om, och det här var inte ett av de värre exemplen, men det var ändå inte alla som uppskattade bilden eftersom den var en illustration av problemet med hur starka kvinnor beskrivs i serie- och dataspelskulturen (fantasilösheten gäller dock inte bara de kvinnliga hjältarna).

Lösningen blev att engagera en av de andra anställda att göra en motsvarande manlig bild, efter två flaskor svindyr añejo tequila och sex veckor var det dags. På morgonen 1 april smög de in i VD:ns rum och bytte ut bilderna.

As the morning progressed, Brosie (ahem) revealed himself to our co-workers. The air resounded with startled, suppressed gargles of mingled joy and horror.  Some take pictures. Some instantly turn and flee. Several men blush and grin in vindicated solidarity. Several women ask us for prints. At this point I am in total rapture. This is the moment I have been dreaming about for six months.

Yet somehow everyone in the office manages to keep quiet about it. Until, finally, our CEO arrives.

We hear a loud: “What the hell is this?!” And then all goes quiet. Ten minutes pass. We panic.

We are both suddenly and painfully aware that we have, in fact, just punked the CEO of our company. He is by all accounts an awesome dude. He is also a late-50s ex-army guy who happens to determine our employment futures in an at-will state. Meep.

Twenty more minutes pass. And then our CEO comes up to my desk, taps me on the shoulder, and says this:

“That was a brilliant prank. You called me on exactly the bullshit I need to be called on. I put up pictures of half-naked girls around the office all the time and I never think about it. I’m taking you and Sam to lunch. And after that, we’re going to hang both prints, side by side.”

Och så blev det.

This wonderful experience has taught me two things that I hope to carry with me for the rest of my career in STEM (science, technology, engineering and math) and in gaming. It taught me this:

1. Lots of men (like Sam) are already sympathetic to the stupid, constant crap women put up with in gaming/STEM, and they are ready and willing to call that crap onto the carpet.

2. And, most importantly, many of the guys who are behind that stupid, constant crap are totally decent, open-minded human beings who just don’t realize they’re doing it. You know how sometimes you don’t realize how much you and your girlfriend are talking about shoes or menstruation until some dude walks into the room? Well sometimes guys don’t realize how much they’re talking about titties.

Ruby Underboob och Brosie the Riveter, tillsammans till sist. Huvudskyddsombudet har dock fortfarande ett och annat att anmärka på.

Det är så här det skall göras, med humor och med samma mynt. Notera att den lättklädde hunken inte heller försöker se ut som ett sexobjekt för män och kvinnor som gillar kvinnor, utan som ett sexobjekt för kvinnor och män som gillar män.

Projekt som ”men posing like women” är däremot inte samma mynt. Ja, det ser jättekonstigt ut att avbilda män typiskt ”stereotypiskt kvinnligt”. Precis som det ser jättekonstigt ut att avbilda kvinnor i Super Mario-mustasch. Men vad skall vi, egentligen, dra för slutsats av det?

Reklamen ja, Det är skillnad på olika produkter, gäller det (under)kläder, hudkrämer eller parfymer så tycker jag man kan visa nästan hur mycket hud som helst utan att det behöver bli fel, det beror på hur det görs. Och det är ju ingen naturlag att det bara behöver vara kvinnor som är lättklädda. Så här gjorde Yves Saint Laurent reklam för sin Pour Homme  1971:

Bild: Vogue

Slutsats: Gärna avklätt och sexigt, något för såväl kvinnor som män, straighta som hbtq, att titta på. Men inte fantasilöst, och inte där det skär sig med produkten.

PROsit sa Bull

Ser att PRO är ute och trålar på Facebook med frågan: ”Pensionärer betalar idag högre skatt än löntagare. Tycker du det är rätt eller fel?”

Och som de frågar får de svar. Det är ju bara det att det de påstår i frågan inte är sant. Om pensionärer betalade den extra skatten som betalar vårt EU-medlemskap – den ”allmänna löneavgiften” som i år är 9,88 % – så skulle de betala högre skatt än löntagare. Fast nu gör de inte det. Det är bara löntagarna som betalar EU-medlemskapet. Var ser PRO rättvisan i det?

DN påminde om det 2010, fast då var den allmänna löneavgiften ”bara” 6,03%.

Kan vara på plats att påminna om PRO:s husbondes track record i frågan också:

Så fort Socialdemokraterna kom till makten 1994 sänktes pensionerna med över 500 kronor i månaden och indexuppräkningen för pensioner halverades. Varje val därefter lovade Socialdemokraterna att nästa mandatperiod skulle de återställa pensionerna. Inget hände, under de tolv år de satt vid makten ökade pensionen för en miljon pensionärer med 0,1%.

Efter tolv år genomfördes till slut värdesäkringen. Av Alliansregeringen. Pensionerna har från och med 2008 full indexuppräkning. Vi har genomfört den tandvårdsreform den andra sidan bara pratade om. Vi har infört fritt val inom äldreomsorgen och förbättrat anhörigstödet. Vi har höjt pensionerna och vi har sänkt skatten för pensionärer fyra gånger. Dessutom gör jobbskatteavdraget att fler än annars kommer i arbete och bidrar till att betala pensionerna. Vi har prövat (S)-alternativet och vet vad det innebär: lägre pensioner, sämre tandvård, mindre valfrihet och högre skatter för Sveriges pensionärer.

Miljöpartimatematik

DN publicerar i dag en debattartikel från Miljöpartiet i Stockholm som påstår att Förbifart Stockholm blir 17 miljarder kronor dyrare än beräknat. Av någon anledning väljer DN dock att publicera den på nyhetssidorna.

Hur DN/MP får fram den siffran är en gåta. Använder jag deras egna ingångsvärden (som kan diskuteras) får jag en mycket mindre summa. De har räknat med att 80% av kostnaden betalas med trängselavgifter under 30-40 år, jag tar den högsta siffran, de räknar med en inflation på 3% (idag är den obefintlig) och en ränta på 4-4,5%, jag tar den högsta siffran, vilket ger en realränta på 1,5% (för tillfället är realräntan när staten lånar negativ, staten får betalt för att låna pengar)

80% av 27,6 miljarder blir alltså 22 miljarder som skall lånas. Om det betalas av på 40 år blir snittskulden 11 miljarder. En realränta på 1,5% betyder då 165 miljoner om året, på 40 år blir det totalt 6,6 miljarder, inte de 17 som DN/MP talar om.

Men för att siffran skall vara relevant måste den också jämföras med den alternativa kapitalkostnaden på att betala kontant och den uteblivna nyttan av att inte göra investeringen. Det finns en anledning till att privatpersoner och företag ofta lånar pengar till investeringar i stället för att spara ihop pengarna först. Bara att gratulera MP till väl utförd lobbying.

Rättssystemfel

Redan i november skrev Linda Hjertén i Aftonbladet om ett rättsfall i Göteborg:

I oktober i fjol anmälde två unga kvinnor två unga män för våldtäkt.
De unga männen fälldes för brottet i både tings- och hovrätt. Domstolarna ansåg att målsägarnas uppgifter var tillförlitliga och skador på den ena unga kvinnan fanns med i bevismaterialet.
Så som det sedan ofta går till hängdes de unga männen ut med namn och bild på diverse sajter.
De stängdes av från skolan de gick på.
En av dem fick påhälsning utanför dörren av ett gäng som kallade honom våldtäktsman.
Men de unga männen hävdade hela tiden sin oskuld och menade att det fanns bevis för den: en raderad mobilkamerafilm av en av de påstådda våldtäkterna som visade det motsatta – frivilligt samlag.
Men trots att polis fick i uppdrag under både tings- och hovrättsförhandlingen att försöka hitta den raderade filmen kammade de noll båda gångerna.
Det fanns ingenting där menade de.
Killarna stod på sig.
Den unge man som filmat sa om och om igen till sin advokat Björn Hurtig att filmen faktiskt hade funnits, han hade filmat samlaget men raderat den då tjejen bad honom.
Försvarsteamet bad upprepade gånger om att få ut telefonen för att kunna undersöka innehållet på nytt, men först efter att hovrättens dom fallit, som än en gång befann killarna skyldiga till våldtäkt, hävdes beslaget.
När försvaret gjorde sin egen analys av mobilen fann man en filmsekvens och flera hundra stillbilder från händelsen på telefonen.
Försvaret menar att bilderna visar att samlaget var frivilligt.
Högsta domstolen beslutade i går, efter att själva ha fått se filmen, att målet nu ska tas om i hovrätten

Nu ett halvår senare kan hon rapportera att de unga männen friats av Hovrätten.

I mobiltelefonens tumnagelgalleri hittade man inte bara stillbilder från kvällen utan även filmen. På den såg man hur en av de unga kvinnorna och en av de unga männen hade till synes frivilligt oralsex. På filmen syntes inget tvång eller några hot och nu, när hovrätten på nytt tagit om fallet och avkunnat sin dom, så frias de båda unga männen helt från våldtäkt.
Rätten anser att även om filmen bara visar en del av förloppet så gör det att mycket av det som tjejerna sagt inte längre håller, och att de undanhållit uppgifter. Enligt rätten är det även mycket annat som inte stämmer i de unga tjejernas historier.

Den 18-årige mannens advokat Björn Hurtig är glad för den friande domen men menar att det handlar om en rättsskandal.
– Dels är jag upprörd [över] polisens brist på förmåga att göra sitt jobb fullt ut. Och så är jag upprörd på domstolens brist på förmåga att ta sitt jobb på så stort allvar att man ställer extra frågor till åklagaren. Om man dömer en ung man för våldtäkt och han har invändningar och säger att han har en film som visar förloppet så borde domaren säga till åklagaren: har du gjort allt du kan verkligen? säger Björn Hurtig.
– Det här visar på ett systemfel, att det inte alltid görs tillräckligt för att utreda vad som hänt. Statens utredningar håller inte alltid måttet.
Björn Hurtigs klient blev avstängd från skolan i samband med den första rättegången. Han har nu missat ett helt skolår. Hurtig och hans klient kommer att anmäla skolan och de överväger även att anmäla de båda unga kvinnorna för falsk angivelse.
– Om man ljuger om sådant här går det inte bara ut över de som blir falskt anklagade utan även över alla som faktiskt blir våldtagna.

Fallet med den raderade mobilfilmen är inte enda gången människor drabbats av att polisen inte klarar av ett grundläggande utredningsjobb ens när de fått förklarat för sig exakt vad som kan göras. Det där med datan verkar vara extra svårt. I fallet med den bestulna kvinnan på bussen orkade polisen först inte begära ut övervakningsfilmerna som  sedan visade att det var busschauffören som stal. I mangamålet var datorkompetensen hos utredarna undermålig:

Oscar Swartz har intervjuat den dömde översättaren, bland de många andra orimligheterna i denna affär finns polisens rätt att beslagta en hårddisk med åratals arbete lagrat för att en enda straffbar bild hittats på den:

Har du fått tillbaks grejerna nu efter att de förbjudna bilderna har raderats?

”Nej, de säger att enligt svensk lag förverkas hela disken även om det bara skulle finnas en bild på den. Man kan bli av med allt man har, all data, åratal av ansträngningar. På den interna hårddisken i min ganska nya Mac hade jag tydligen tre teckningar. De vägrade lämna tillbaks datorn eftersom de sa att man inte kan ta ut en intern hårddisk från Macen. Jag erbjöd dem telefonnummer till Macverkstäder och sa att dessa kunde göra det om polisen inte kunde. Till slut fick jag tillbaks datorn men det var på vippen att de tog hela mitt arbetsredskap.”

Copyriot har skrivit om hur statens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras genom att belysa med några fall. Som det är nu kan faktiskt svenska staten bete sig som valfri skurkstat.

Här sammanföll den orimliga lagstiftningen med utredarnas inkompetens, de visste inte ens att man kunde ta ut en intern hårddisk från en dator. Man kunde önska att poliser som utredde datorrelaterade brott hade koll på, tja, datorer iallafall. CSI Sweden, någon?

HAX skriver att rättssäkerheten måste tas på allvar.

DN:s huvudledare idag handlar om samma sak. Den tar upp fallet med den återskapade mobilfilmen, den mordåtalade barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus och ett fall där polisens förhör i ett barnmisshandelsfall varit så undermåligt genomförda att de var värdelösa som bevis.

Polisen är hårt ansatt av både politiker, medier och medborgare. Det finns en tradition av att förneka de problem som finns, att skaka av sig och gå vidare i samma spår som förut. Polisforskaren Stefan Holgersson har i sin forskning blottlagt en icke-lärande organisation, där det gäller att snarare tysta kritiker än att lära något av dem. Man visar enad front utåt. Den som inte gör det riskerar att betraktas som illojal.

Till rättssamhällets grundfundament hör att varje anklagad har rätt till en rättvis rättegång. Och det får man inte om inte alla parter gör sitt. Därför räcker det inte med att polismyndigheten i Västra Götaland beklagar att man inte lyckades återskapa filmen. Att åklagarna i Astrid Lindgren-målet avstått från att överklaga den friande domen. Eller att polisen i Västerort säger att man inte vill ”peka ut” den eller de poliser som höll maratonlånga förhör med små barn som bad att få en paus.

Som medborgare, som skattebetalare och förstås ännu mer som åtalad har polisen en skyldighet att berätta varför det blev som det blev och vilka åtgärder myndigheterna ämnar vidta för att förhindra att misstagen upprepas. Det svaret är myndigheten ännu skyldig oss.

Har fakta fel kön är det inte så noga…

Det där med att skilja på vita män är inte DN Kulturs bästa gren. I tisdags på sidan 6 skrev Katrine Kielos om

Unabombaren Eric Harris

Eh, nej. Unabombaren är – vilket man bör veta om man skriver om terrorism – Ted Kaczynski. (Eric Harris var den ene gärningsmannen i Columbinemassakern)
Samma dag på sidan 7 skrev Johanna Langhorst och Pernilla Glaser att:

Maria Sveland [attackerades på Gräv 2013] av Janne Josefsson för att vara representant för vad han kallade ”feghet förklätt till mod’”, för att hon inte ville möta Per Schlingmann i SVT Debatt.

Verkligen?

Per/Pär… Schlingmann/Ström… De är ju så lika de där männen. Man kunde ju tycka att redaktionen borde vara uppmärksam där de anlitade skribenterna fallerar, men uppenbarligen är korrekturläsning en borgerlig lyx.

Fortfarande har ingen rättelse införts. Men, som gamla DN Kulturchefen Maria Schottenius sa: ”Vad är sanning?”

Bloggaren Bashflak har för övrigt en del att säga om resten av Langhorsts och Glasers artikel – vars tes är att just hot mot kvinnor är ett problem för demokratin, det underförstås att män inte hotas, och om de blir hotade spelar det ingen roll. Bashflak citerar en undersökning publicerad i branschtidningen Journalisten som visar att det bland journalister är en större andel av männen än av kvinnorna som får ta emot hot. En helt annan verklighet än den Uppdrag Granskning valde att redovisa i sitt program om näthat, där hot och hat framställdes som något som alltid riktades från (höger)män mot (vänster)kvinnor. Vilket naturligtvis inte alls är sanningen om näthatet.

Bloggaren B tycker sig dock ha noterat en förbättring och en mer allsidig rapportering i media de senaste månaderna, men jag vet inte jag… Idag hade SvD som huvudnummer en stort uppslagen undersökning om hur hotade kvinnliga riksdagspolitiker är. Oroväckande höga siffror, men utan något att jämföra med hänger de i luften. Är kvinnor mer drabbade än män, är politiker mer drabbade än socialsekreterare, poliser och miljöinspektörer? Vad skall vi göra åt det? Vad svaret blir beror ju på om de är hotade för att de är kvinnor eller för att de är politiker, men det låter oss inte Svenska Dagbladet få veta. En kvalificerad gissning skulle vara att det bland riksdagsledamöter ligger till på samma sätt som bland journalister – utsattheten för hot och hat är tämligen jämnt fördelad mellan könen. Det hade varit lätt för SvD att fråga samtliga riksdagsledamöter, men av någon anledning valde de att bara fråga en utvald grupp, syftet bakom vinkeln kan vi bara gissa oss till.

En logga gör inte fyra miljoner

Fyra miljoner för Stockholms nya logga trumpetar DN ut. Aftonbladet har samma vinkel, liksom ETC Stockholm och Fria Tider. Den beställda reaktionen av raljant upprördhet och politikerförakt infinner sig som väntat i kommentarsfälten…

Låt mig därför klargöra en del saker.

För det första: Det handlar om mycket mer än att rita en ny logga.
För det andra: Det är inte något som vem som helst snickrar ihop med MS Paint och Word.
Och nej, det går inte lika bra att använda SL:s gamla tunnelbanetypsnitt:
a) Det är gjort för att kunna läsa stationsnamn bra i versaler när man passerar snabbt, inte för att fungera i längre texter eller på web
b) Det är SL:s gamla tunnelbanetypsnitt. Om man vill ge en tydlig egen profil till Stockholms stad använder man inte ett typsnitt som är intimt förknippat med en verksamhet i Stockholms läns landsting.
För det tredje: Fyra miljoner är inte dyrt för en ny grafisk profil som denna. Fyra miljoner kan naturligtvis vara dyrt om man inte får tillräckligt mycket för det, men det handlar inte bara om en omritad logga.

Den nya profilen skall göra det tydligt att stadens alla verksamheter och bolag hör ihop. En enhetlig profil med ett tydligt eget typsnitt som fungerar på papper, på skyltar och på web. Det gör stadens kommunikation tydligare för allmänheten och i längden också billigare att administrera.

Så här beskriver stadens websida den nya profilen:

Stockholm är just nu en av de snabbast växande regionerna i Europa och befolkningen ökar med två fulla bussar varje dag. Samtidigt pågår ett hundratal bygg- och infrastrukturprojekt. För att Stockholms stads verksamheter ska bli ännu tillgängligare och tydligare introduceras nu en ny grafisk profil.

Nästan alla stockholmare känner igen symbolen S:t Erik. Logotypen har nu fått en tydligare och modernare ordbild för att bli lättare att känna igen och kopplas ihop med Stockholms stad.

Med fler, och nya färger inspirerade från stadens färgrika fasader inkluderas även Stockholms stads mångsidiga och innovativa verksamheter.

För att hitta sakliga artiklar får man gå till branschpressen. Till exempel CAP&Design.

Elias har bloggat om saken.

100 dagar, 100 blogginlägg, hela listan!

23 januari antog jag utmaningen från Fredrik Wass: Blogg100 innebar att publicera minst ett blogginlägg varje dag under 100 dagar. Tanken var att genom att tvinga sig själv att skriva så blir man helt enkelt bättre på det. I torsdags, 2 maj, gick jag i mål med inlägg nummer hundra. På det stora hela har det varit nyttigt, men i fortsättningen blir det inte nödvändigtvis ett inlägg om dagen. Den här tiden har det blivit ensidigt fokus på bloggen, jag kan nu åter bredda mig till debattartiklar och insändare. Vill du inte missa vad jag bloggar om, följ RSS – feeden.

Och här är de hundra inläggen:

januari

Vegetarisk morot bättre än animalisk piska

Köttfri torsdag

Torolf – Transportstyrelsen, 3-0

When in Europe, do miss Skurup

Endast Sverige storsvenska kulturimperialister har

Behovsprövat barnbidrag bedräglig balansakt

Carl XVI Gustaf skall inte pensionera sig

Försvaret är inte vilken budgetpost som helst

Griniga blattar och kackerlackor

februari

Könskrig plsdie kthxbai

Bloggtips: Morgonsur har kommit ut

Myter om de ”rika vita enklaverna”

Alla lika, alla lik

Funderingar om ett nytt valsystem

Dagen Bobby Kennedy startade Reagans politiska karriär

Victor: Victoria

Lindhagensplanen 2.0

De som odlar offermyten sviker ungdomen

Finland är svenskt

Den sista rumsrena fördomen

Användbart penicillin 1942-2013?

Fler bostäder och billigare kontor för staden

Nakenchock i Nordatlanten

Torrlagt i Tuna

Jordmissbrukarna i Bryssel

Dags att nominera Årets Stockholmsbyggnad 2013

Sanningen är aktivismens första offer

Med dålig matematik får man räkna med bråk

Sverigefinländarnas dag 24 februari

Det självspelande strippklubbspianot i Småland

Statligt ägande är ett problem oberoende av regeringens färg

Mediokratifestivalen

Det är olagligt att vistas olagligt i Sverige

Strunt är strunt, om än i gyllne Kommissionskorridorer

Fracking: inte perfekt, men bättre än alternativen

Slaveriets historia inte svartvit

Barnsjukdomar ingen barnlek

mars

Var det bra så?

Den ryska teddybjörnen framåt går

I en stillastående ankdamm gror det snart igen

Pizzapudel imponerar inte

Promillepuritanerna

Den goda viljan

Arroganta ateister

Vill du att mansdagen skall uppmärksammas? Börja själv!

Moralpanik och kontraproduktiva förbud? Brysselness as usual.

Näthatet och vad som kan göras åt det

Får vänsterintellektuella åsiktskörkortet i flingpaketet nuförtiden?

Den märkliga skuldfördelningen vid polisjakter

Världen är större än du nånsin tror, hyperrationella liberal

Hummelhonung

Glädjande moderat markering mot allt relationsvåld

Filtrera inte bort föräldraskapet

DN och skuggsamhället

Förmyndarpartiet liberalerna

Miljövän eller ögontjänare, eller båda?

Ordmärkarlandet

Förbanna inte ljuset, slåss mot mörkret i stället

God uppsåt ursäktar inte dåliga data

Det finns ingen god rasism

Du vill inte veta vad scampin du äter har ätit

Nej, porr och kokain är inte samma sak

Varför smakar flygplansmat så lite?

Auroras öden och äventyr

Ohyresgästföreningen

Guldet blev till cymbaler

Tiggeriförbud ingen framkomlig väg

Barnkonventionen, nja tack

april

Ju fler lagar, desto värre soppa

Rädsla och äckel som affärsidé

Sverige inget Landet Lagom

Här ligger ett domskäl begravet

Slutligen sprutbyte i Stockholm

Snabbspolad skönhet, timelapse från Dakota

Den misslyckade meritokratin

Birgitta Holm 1964 – 2013

Grillad Hindenburgare med extra allt

Dags för en ny Thatcher i drogfrågorna

Antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Mumin och de felfokuserade genusglasögonen

Skall offret skylla sig självt?

Fullmäktige 150 år, var med och fira på lördag!

Med Stadsbyggnadsnämnden till Madrid

Biståndsbyråkraterna, på vems Sida?

Faran med att fula ut först och fråga sen

TL;DR

Ur procentfixeringen i elden

Det 47-åriga Riket

DI gör magplask i vattenfrågan

E-röstning skapar fler problem än det löser

Bakom fasaden på bokcafét i Jönköping

Kamp mot allt relationsvåld, kan det vara något?

Genvägen till mer och bättre mat

Sagan om Ringen: Jar Jars återkomst

Plan B får ett F

För stora för att misslyckas, för stora för att åtalas

Gammal är äldst

Vad har morötter, irländska protestanter och Sydafrika gemensamt?

maj

En imponerande historia

Röda hund bet man

Vänner utan koll. Friendskampanj havererar igen.

På Näthatkollens hemsida kan du testa vad du skriver på Facebook för att se om du råkat skriva något nedsättande.

Norton stöder Friends arbete för ett schysstare klimat på nätet. Därför har vi tagit fram Näthatskollen, ett test som visar hur du och dina vänner uttrycker er på Facebook.

Ord som Näthatskollen inte tycker är schyssta är till exempel ”sjuk”, ”dränks”, ”sänka”, ”blod” och ”gay”.

Ja, precis så pinsamt dålig är tjänsten, inte ens ett försök till att sätta in orden i något sammanhang, bara rätt upp och ner en lista över ord som av någon anledning av Friends och Norton anses som kränkande. Christian Gillinger konstaterar att:

De förlitar sig helt enkelt på helt fel sak: de enskilda orden. Mobbning föds inte i ”elaka” ord, utan i just sammanhang och kontext. Det vet varje mobbare och de riktigt duktiga mobbarna vet också hur man maximerar effekten genom att vara duktiga på kontext. Då behövs inte några ”helvete” och ”blod” för att såra och skada, då kan man använda nästan vilka ord som helst. ”Jättefin tröja” kan beroende på hur det sägs både vara beröm och förödande kritik. ”Oh, vilka snygga glasögon” kan vara stödjande och en jättekränkning beroende på av vem och hur det sägs.

Det blir ju nästan smärtsamt tydligt att den här kampanjen, som förlitar sig helt på teknik för sitt innehåll, inte överhuvudtaget begriper hur mobbning går till. Och det är ju inte särskilt bra för just en anti-mobbningskampanj.

Friends förra Facebookkampanj stoppades på grund av att den var kränkande utformad. Man kan tycka att de borde lärt sig något sedan dess. De vill ju göra sken av att faktiskt kunna såna här saker…

Jag bloggade i mars om näthatet och vad som kan göras åt det.

[uppdatering: Ziggy frågar Friends varför de gör så här när de vet att filtrering inte fungerar.

Kruxet är att kampanjen kan få oss att tro att mobbning är så enkelt och synligt som att det skulle gå att se på val av ord. Min erfarenhet är tvärtom att mobbning och trakasserier oftast formuleras mycket mer subtilt än så. Barn lär tidigt exakt hur de ska formulera sig för att retas lagom mycket, utan att riskera att åka dit på ett enskilt yttrande eller enstaka händelse. Mobbning är ofta en serie av små elaka hånanden, vart och ett tillräckligt litet för att undvika reprimand, men sammantaget blir de en tjock mur av elakheter som drabbar den utsatte. Allt för att göra det enklare att backa om man blir påkommen av någon vuxen, eller någon annan med auktoritet, ”Äh, det var bara ett skämt”.

Genom att hävda att det var ett skämt kan barnen enkelt prova sig fram för att hitta exakt hur långt de kan gå, utan att riskera något. Jag har själv sett det på nära håll många gånger.

Det kan låta cyniskt, men ofta är det nog bara ett sätt för barn, när de är på väg att bli större barn, eller ungdomar, att prova sig fram. Att se hur de kan uttrycka sig för att klättra på den alltid närvarande statusstegen.

Tittar man på nätdiskussioner är det samma sak där. Redan för tio år sedan försökte man sig på att filtrera på ord för att få bort fula ord, men hela tiden överlistades systemet av människan. Man satte in stjärnor mellan bokstäverna. Bytte ut bokstäver mot siffror. Skapade egna hemliga koder.

Det enda som har funkat är faktiskt att ha människor som granskar och modererar samtalet.

Det behöver inte vara avlönade anställda. På Reddit, till exempel, görs det stora städjobbet av medlemmarna själva. De röstar upp det som är bra och ner det som är dåligt, det finns en knapp för att anmäla inlägg som olämpliga (hat,spam etc.). Det finns också frivilliga moderatorer som plockar bort saker som tydligt bryter mot uppförandereglerna eller bara är off-topic.

Att förstå ett samtal skrivet i text är faktiskt en djupt komplicerad process som kräver hela vår kunskap som kommunicerande människor. Än så länge är det omöjligt för maskiner att klara av detta, variationerna är för stora. Den stora faran med kampanjer som Näthatskollen är att vi förleds att tro att det räcker med smarta filter för att bli av med mobbningen och trakasserierna. Och ingenting kunde vara mer fel. Behovet av mänsklig närvaro i samtalen på nätet har nog aldrig varit så stort som idag.

Sant. Och här handlar det inte ens om ett smart filter utan om ett särdeles korkat. Hur Friends och Norton kan vilja skylta med sina namn under ett sådant fuskverk är för mig obegripligt.]

Röda hund bet man

Nyss tog TV4:s Kalla Fakta upp Nyhetsguiden i P3:s fallna mantel och fortsatte sprida skrämselpropaganda mot Gardasilvaccineringen mot livmoderhalscancer. Medierna i P1 granskade förra veckan Kalla Faktas ”fakta”, det blev inte så mycket kvar. Nu meddelas från Smittskyddsinstitutet att förra årets röda hund-epidemi var den värsta sedan 1989.

Samtliga fall kunde kopplas till orten Järna

Röda hund bet man. Och för tydlighetens skull, antroposoferna är ett särfall, det är inte så att de tror att riskerna med vaccin är speciellt stora (de har inget emot att vaccinera sina djur), det är inte så att de tror att barnen ändå slipper röda hund eller mässlingen, de vill att barnen skall bli smittade. Antroposofirörelsen ser barnsjukdomar som en del av vuxenblivandet, det är i själva verket önskvärt att barnen smittas så att kroppen genom sin kamp [meta]fysiskt omformas från att vara en del av föräldrarna till att bli en egen individ. Den antroposofiska inställningen är, liksom exempelvis Jehovas Vittnens vägran att ta emot blodtransfusioner, till sin natur religiöst grundad och måste därför diskuteras teologiskt snarare än skolvetenskapligt.

Men de flesta vaccinationsmotståndare anger inte religiösa utan skolvetenskapliga skäl till att vägra barnvaccination. Och i dessa fall kan man rätt av konstatera att de, och skräckmånglarna i Nyhetsguiden och Kalla Fakta, helt enkelt har fel. Det kan inte nog påminnas om hur viktigt det är att alla som kan vaccinerar sig. Återigen: Detta är inte bara ett problem för barnen till de föräldrar som inte låter sina barn vaccineras mot de vanliga barnsjukdomarna. Det är inte ens ett bara ett problem för familjerna. Det är ett problem för hela samhället. MPR-vaccinet har en god skyddsverkan – 95% – men det fungerar inte på alla, det finns de som det inte är effektivt på och det finns de som av olika skäl inte kan vaccineras. Dessa måste lita till flockskyddet för att inte smittas.

Vaccination är solidaritet mot alla ofödda barn vars mödrar inte velat/kunnat/haft möjlighet att få immunitet genom vaccination. Vaccination är solidaritet mot de små infektionskänsliga barn för vilka en vanlig, ”oskyldig” barnsjukdom kan innebära döden. Stephanie Tatel skrev i Slate för tre år sedan om hur hennes cancersjuke son inte kunde gå på dagis eftersom där fanns ett barn vars föräldrar valt att inte vaccinera det mot barnsjukdomar. Detta utgjorde ett dödligt hot mot sonen, som inte hade motståndskraft mot sjukdomarna och inte heller kunde vaccineras på grund av cancerbehandlingen som inföll då han egentligen skulle vaccinerats. (Även om han redan hunnit vaccineras skulle cancerbehandlingen troligen förstört skyddet)

Det finns dokumenterade biverkningar av vaccin, så är det. Men de biverkningarna är mikroskopiska i jämförelse med den skada som sjukdomen ställer till hos de som inte är vaccinerade, eller som trots vaccinering får den ändå för att tillräckligt många i omgivningen inte vaccinerat sig. Ett vanligt vaccin, MPR-vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund, ger 95% skydd för varje individ. För att säkert hindra epidemier krävs en vaccineringsgrad långt över 90%. I Sverige vaccineras 96% av barnen, men i vissa invandrarförorter och vissa delar av Södermalm ligger det så lågt som 75%. Det närmar sig farligt låga nivåer, både för de som är vaccinerade och de som inte är det.

Penn&Teller åskådliggör i det här Youtubeklippet tydligt de påstådda riskerna för barn som vaccineras med de verkliga riskerna för barn som inte vaccineras:

En inte ovanlig uppfattning är att barnsjukdomar inte är farliga – ”det är väl inte så farligt om de blir sjuka ändå”. Men till exempel mässling är ingen harmlös sjukdom, den som blir sjuk kan drabbas av livslångt handikapp eller tillochmed död. Till exempel dog 25 personer av mässling i Europa 2010.

Författaren Roald Dahl har berättat om när hans äldsta dotter fick mässlingen:

one morning, when she was well on the road to recovery, I was sitting on her bed showing her how to fashion little animals out of coloured pipe-cleaners, and when it came to her turn to make one herself, I noticed that her fingers and her mind were not working together and she couldn’t do anything.

“Are you feeling all right?” I asked her.

“I feel all sleepy, ” she said.

In an hour, she was unconscious. In twelve hours she was dead.

The measles had turned into a terrible thing called measles encephalitis and there was nothing the doctors could do to save her.

That was twenty-four years ago in 1962, but even now, if a child with measles happens to develop the same deadly reaction from measles as Olivia did, there would still be nothing the doctors could do to help her.

Dahl skrev om det 1986, då fanns vaccin. Men eftersom så många föräldrar, av motsträvighet, rädsla eller okunnighet, inte lät sina barn vaccineras grasserade fortfarande mässlingepidemier i Storbritannien. Hundra tusen barn blev sjuka varje år, av dem fick tio tusen komplikationer. Tjugo dog. Varje år. Av mässlingen. Eftersom de inte blivit vaccinerade med ett vaccin med i sammanhanget betydelselösa biverkningar.

Olivia Dahl blev sju år gammal, för femtio år sedan fanns inget effektivt vaccin mot mässling

Men det är inte bara så som DN skrev 2002 att en mässlingepidemi hotar ovaccinerade, det hotar även de som är vaccinerade, ju fler som är vaccinerade, ju bättre skydd får alla. Vaccin är solidaritet.